Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Kan ”demokratin” räddas i Israel?

Efter de senaste månadernas stora protester i Israel meddelar premiärminister Benjamin Netanyahu att han skjuter upp den reform av det juridiska systemet som motståndarna kallar för statskupp. Men vad är det för ”demokrati” som är hotad i Israel?

Demonstration mot Benjamin Netanyahu i Tel Aviv den 27 mars.
Ziv Koren/Polaris/TT

Fråga de palestinier som varje dag lider under Israels ockupation och apartheid om ”demokratin” är hotad i ”Mellanösterns enda demokrati”, och se om du får mer än en fnysning till svar. 

Men det är det ingen som gör. I internationell media de senaste månaderna har vi fått mängder av skenhelig rapportering från apartheidstaten Israel, där liberala västerländska journalister ser lika bekymrade ut som de liberala demonstranter de intervjuar.

Israel är på väg att bli en fasciststat, är budskapet från de som protesterar mot Benjamin Netanyahus försök att i ett slag komma undan korruptionsåtalet som hänger över honom – och samtidigt inskränka Högsta domstolens makt i förhållande till parlamentet. Med den extremt högervridna politiken i Israel försvinner en av de sista säkerhetsventilerna som fram tills nu kunnat stoppa de allra värsta lagförslagen från en för varje år mer extremistisk samling styrande politiker, heter det.

Och jovisst är det ett tecken på en tilltagande totalitarism när staten börjar jaga även oliktänkande israeler, vilket demonstranterna inser ligger i farans riktning. Men hur många av de som demonstrerar mot Netanyahus och hans kumpaners planer har varit på gatan och demonstrerat mot den etniska rensningen av palestinier, mot ockupationen och mot apartheidpolitiken?

På väg att bli en fasciststat? För palestinierna har det varit verkligheten i 75 år.

Man ska inte vara kategorisk. Det finns absolut hederliga israeler som är totala motståndare till ockupationen och apartheidpolitiken, och som med mycket högre insats än nu också står upp för palestiniernas mänskliga rättigheter, men de allra flesta är det inte. 

Skillnaden mellan majoriteten av demonstranterna och hökarna i regeringen ligger inte i synen på Israels rätt att existera som det rasistiska bygge som kallas för ”judisk stat” – i ett land där majoriteten inte var judar när staten bildades och där en stor minoritet fortfarande inte är det, och inte åtnjuter samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen.

Många av demonstranterna – och journalisterna – är rädda för att den sista demokratiska fernissan ska skavas av terrorstaten och att det ska bli omöjligt att försvara USA:s rasistiska bundsförvant i regionen. Frågan är om det ens är något att beklaga.