Fördjupning: Klasskamp i Vilda västern – när cowboys i Texas gick ut i strejk

På bara några år i början av 1880-talet förändrades Vilda västern. De nya territorierna med cowboys, indianer, nybyggare och laglösa städer med korrumperade sheriffer och fler bordeller och salooner än någon annanstans, anpassades till det moderna kapitalistiska USA som redan etablerats på östkusten.

Fem storheter förändrade verkligheten: järnvägen, taggtråden, vattenpumpen och den storskaliga ranchverksamheten. Samt de privata arméerna, som Pinkertons ökända detektiv- och strejkbrytargarde och polisstyrkan Texas Rangers.

Men omskapandet av Vilda västern genomfördes inte utan kamp. Under våren 1883 gick en grupp kofösare, cowboys, i Oldham i nordvästra Texas ut i den första strejken i västerns historia. Bara några år tidigare hade penningstarka affärsmän från storstäderna på östkusten börjat köpa upp småböndernas egendomar; målet var att skapa lukrativa boskapsrancher av gigantiska format på mark som ursprungsbefolkningen, Comancher, Cheyenne och Arapaho, fördrivits från.

Affärsmännen satt på sina kontor i New York, Chicago och Philadelphia och lät inhyrda hejdukar sköta uppköpen – med alla metoder. Vid deras sida stod de privata polisarméerna.

Cowboys var den dominerande arbetargruppen utanför städerna. De sålde sitt arbete och sin kunskap till högstbjudande och de krävde villkor som gjorde jobbet åtminstone drägligt. De utförde jobbet i långa pass, uppemot 100 timmar i veckan, i stinkande och kvävande damm, under svinkalla snöstormar eller i stekande sol när boskapen skulle drivas 100-tals mil norrut i landet. En cowboy tjänade cirka 40 dollar i månaden (ungefär 9700 kronor i dagens penningvärde).

De nya storföretagarna i boskapsbranschen struntade i kofösarnas arbetsvillkor. För dem gällde snabba profiter. Joseph McCoy från Chicago var en av de ledande boskapsuppköparna. McCoy insåg tidigt att järnvägen skulle kunna generera större vinster åt boskapshandlarna. Han hade en plan: att ta över den centrala handelsstaden Abilene i Kansas, mitt i USA, och med tåg forsla boskapen vidare till Chicago. Där togs djuren till de stora slakterierna innan köttet distribuerades till storstäderna österut.

I boken The Jungle (Vildmarken) från 1906, först publicerad som följetong i den socialistiska tidningen Appeal to Reason, beskriver författaren Upton Sinclair den brutala verkligheten för de oftast invandrade arbetarna i slakthusen i Chicago. Däribland många svenskar – runt 1880 bodde 50.000 svenska immigranter i Chicago som därmed var Sveriges näst största stad efter Stockholm.

Joseph McCoy byggde kontor, hotell och uppsamlingsplatser för boskapen i Abilene. Han startade en bank och samarbetade med finansmannen Jay Gould som ägde The Kansas/Pacific Railway och telegrafbolaget Western Union. Mellan 1867 och 1881, några år efter inbördeskriget som ödelade södern och berikade vapenproducenterna i norr, skickade McCoy miljontals djur norrut i godsvagnar.

McCoy tjänade enorma pengar. Och han hade tiden på sin sida. Järnvägen tog jobbet från boskapsfösarna. Taggtråden, som uppfunnits och patenterats av affärsmannen J.F. Glidden år 1874, möjliggjorde för McCoy och hans likar att stänga in boskapshjordarna från de allt större och centraliserade rancherna som ägdes av stora konglomerat på östkusten.

Vattenpumparna, drivna av de starka vindar som ibland gjort cowboyjobbet till ett helvete, såg nu till att ta deras jobb ifrån dem. Pumparna fick fram vatten till boskapen bakom taggtråden, och några cowboys som drev djuren till floderna och vaktade dem där, behövdes inte längre. 

De stora rancherna, ägda av män som inte ens bodde på dem, hade förändrat boskapsfösarnas arbetsvillkor. Cowboys hade varit fria arbetare, sammanslutna i lag som med kollektivets styrka kunde kräva anständig betalning för sitt nödvändiga jobb.

Medan boskaps- och ranchägarna tjänade miljoner sänktes kofösarnas löner, och under de nya arbetsförhållandena tvingades cowboys att leva på småpengar.

När cowboys ställdes inför de mäktiga boskapskapitalisterna, järnvägsspåren som letade sig allt längre ut på prärierna och taggtråden som hindrade boskapen att spridas för vinden, sänktes lönerna och arbetsvillkoren förändrades. Kofösarna fick till exempel inte längre ta med egen boskap under ”the drive”, färden norrut: egna djur som kunde öka på inkomsterna med några dollar.

Medan boskaps- och ranchägarna, sedan 1881 sammanslutna i The Panhandle Cattlemen’s Association (PCA), tjänade miljoner sänktes kofösarnas löner, och under de nya arbetsförhållandena tvingades cowboys att leva på småpengar.

1883 hade arbetarna fått nog. Inför en lång drive norrut, från Texas längst ner i söder till Montana längst uppe vid den kanadensiska gränsen, gick tre lagbossar samman i Oldham, Texas. Tom Harris, J.W. Peacock, Roy Griffin och deras 21 arbetare lade fram ett ultimatum till boskapsägarna: minst 50 dollar i månaden, 75 för lagbasarna, och bra mat under färden.

Ranchägarna sade nej.

Den första (kända) strejken i Vilda västerns historia var ett faktum. Tom Harris organiserade de tre sammanslutna grupperna och fick med sig ytterligare 300 cowboys från andra lag.

Men klasstriden i Texas var ojämn. Strejkledarna baktalades i tidningarna som ägdes av boskapskapitalisterna. I The Kinsley Graphic från Kansas beskrevs de strejkande, enligt författaren Tom Rizzo i boken Last stand at Bitter Creek, som “väl beväpnade och hotfulla. De hotar att mörda var och en som vill arbeta och de ställer till problem överallt. Några av de största bolagen säkrar nu sina ägor med hjälp av USA:s armé och Texas Rangers”.

The News And Observer i North Carolina hävdade att de strejkande tänkte ”mörda alla som går in och arbetar för mindre än vad de kräver”.

De strejkande hotades och misshandlades av de privata arméerna som också skyddade strejkbrytarna.

Efter två och en halv månad utan lön var de strejkandes motståndskraft bruten. PCA kunde hyra in arbetsvilliga som lovades 50 dollar i månaden. Det fanns gott om folk som ville och tvingades arbeta – järnvägen, taggtråden och vattenpumparna hade skapat en armé av arbetslösa cowboys. Men när jobbet redan var igång sänktes lönerna. Och de strejkande svartlistades för alltid.

Det var den första öppna klasskampen i USA utanför städernas arbetardistrikt. Den förändrade landsbygden. Bara sju år senare, 1890, deklarerade USA:s regering att Vilda västern inte längre var vild: den var nu officiellt en del av USA där bankirer, järnvägsentreprenörer och stora ranch- och boskapsägare bestämde reglerna.

Vänstertidskriften Jacobin, utgiven i New York, konstaterar att ”att myterna om Vilda västern inte är västerns verklighet. I varje fas av utvecklingen – både med våld och med fredliga medel – har staten stått bakom entreprenörerna och ranchägarna på vägen västerut. Färden tog med sig klassamhället. Det sägs att 1800-talets klasskamp bara fanns i städerna. Men sanningen är att var helst det fanns tillräckligt många arbetare som kunde kämpa, så slogs arbetare av alla slag för sina rättigheter.”

Doc Holliday var en av den vildaste västerns mest berömda revolvermän. God vän med Wyatt Earp, den berömde sheriffen i Tombstone, Arizona. Tillsammans med bröderna Earp, Wyatt, Virgil och Morgan, utkämpade Doc Holliday den mest kända revolverstriden i västerns historia: duellen vid O.K. Corral i Tombstone. I en 30 sekunder lång eldstrid mellan nio män den 26 oktober 1881, dödades tre gangsters ur Clanton-gänget av bröderna Earp och Doc Holliday.

Till skillnad från de råbarkade bröderna Earp var Doc Holliday en bildad man. John Henry Holliday, född i Georgia 1851, hade studerat till tandläkare vid Pennsylvania College of Dental Surgery. Han var bara 20 år när han utexaminerades som färdig tandläkare. Han talade flytande latin och var en skicklig pianist. Men tandläkaryrket var bara en bisyssla i hans liv. Holliday föredrog whiskey och livet som professionell pokerspelare och revolverman.

Och som betraktare av tidens gång.

Doc Holliday, tandläkaren, pokerhajen och revolvermannen, dog i TBC i november 1887. Han blev 36 år. Holliday hade följt klasstriderna i Texas några år tidigare. Han kommenterade dem:

”Lika säkert som flugor följer med en boskapshjord”, sade Doc Holliday, ”lika säkert följs orättvisor av kamp.”