Ledare: Klimatkrisen kräver systemförändring

Förra månaden var den varmaste oktobermånad som någonsin uppmätts i Europa. Mot den bakgrunden pågår just nu FN:s klimattoppmöte i Egypten. Ledare från 120 länder träffas återigen för att diskutera. Återigen lär de kunna konstatera att de inte är överens, och återigen kommer klimatförnekare titta bort och blunda för fakta.

Den här gången har tonen från de fattiga länderna skärpts och mer systemkritik börjar träda fram. Inför mötet har FN släppt flera rapporter om tillståndet i världen och hur världens länder uppfyllt sina löften.

Det är dyster läsning. Det uppsatta tvågradersmålet, med sikte att begränsa temperaturhöjningarna till 1,5 grader kommer inte att klaras. Om alla länder håller vad de i dagsläget lovar kommer utsläppen att öka med 10,6 procent till 2030, vilket beräknas leda till 2,5 graders uppvärmning vid slutet av seklet.

Men länderna håller inte vad de lovar. Endast 24 av världens länder har redovisat de klimatplaner som utlovades för ett år sedan och som visar vad landet gör på klimatområdet. När inte ens en plan för klimatarbetet kan lämnas in förstår man hur stort motståndet är mot att göra de verkliga klimatåtgärderna.

”Vi utkämpar vårt livs stora strid och vi håller på att förlora [...] Vi kör raka vägen mot ett klimatinferno, med foten kvar på gaspedalen”, inledde FN:s generalsekreterare António Guterres klimatmötet med. 

Inläggen från fattiga länder i Syd har varit mycket skarpa. Kravet som de nu gemensamt för fram är att införa en tredje FN-fond på klimatområdet. Denna gång en ”loss and damage-fond”, där de rika länderna ska betala för de klimatkatastrofer som kommer att inträffa. Den rika världen står för utsläppen men effekterna drabbar främst de fattiga länderna. 

Afrika står för bara fyra procent av alla utsläpp men på Afrikas horn råder nu den största torkan på 40 år. I Asien har världen i höst fått se en tredjedel av Pakistan under vatten. Där har bland annat fler än 25.000 skolor förstörts, något som landet inte har råd att bygga upp igen.

Världens tio största oljebolag gjorde samlade vinster på drygt 1.600 miljarder kronor första kvartalet i år. Dessa enorma vinster kommenterade Antigua och Barbudas premiärminister Gaston Browne med orden: ”Medan de gör stora vinster står vår planet i brand, det är dags att låta dessa bolag betala en koldioxidskatt på sina vinster, för att finansiera en fond för klimatkompensation.”

Tanken att låta de privata företagen stå för en del av klimatnotan har gett västvärldens ledare skrämselhicka. En koldioxidskatt på fossilindustrins vinster är ett minimum av vad som borde införas och det omedelbart.

Men en sådan skatt kommer inte rädda klimatet. Fonder för att kompensera fattiga länder behövs. Men dessa pengar handlar om att lindra nöden, inte förhindra att nöden uppkommer.

Världen får inte ge upp, utan det är klimatåtgärder med snabb utfasning av fossilindustrin som måste till. De fattiga länderna i Syd ska inte drabbas av klimatkatastrofer om vi kan undvika dem. Därför måste de rika länderna se till att de fattiga får möjlighet att utvecklas. 

En åtgärd skulle kunna vara att företag och rika länder släpper på patenten för miljövänlig teknik. En annan att FN inför ett sanktionssystem mot de länder som inte uppfyller sina löften.

Knäckfrågan är dock att bryta utvecklingen, här handlar det om att nuvarande produktionssätt och systemtänkande måste ändras. Behovsproduktion måste ersätta vinstproduktion. Kapitalismen kan inte lösa klimatkrisen, vilket även Greta Thunberg var inne på häromveckan i en intervju i The Telegraph.

USA och EU har bildat en gemensam front mot planerna på en kompensationsfond. För att skydda sina fossilberoende företag hävdar de att de redan idag kompenserar de fattiga länderna genom olika bistånd.

De rika länderna försöker på detta sätt köpa sig fria, för att det är billigare än att minska på utsläppen. Men det är inte mer pengar som är lösningen på klimatkrisen, det är handling, åtgärder och systemförändring.

Västvärldens nonchalans demonstreras av statsminister Ulf Kristersson. På plats i Sharm el-Sheikh är hans budskap att Sveriges insats på klimatområdet är att”lyfta många svenska företags helt avgörande roll i vårt nationella klimatarbete. [...] näringslivet är en viktig miljörörelse både i Sverige och i andra länder”. 

Detta synsätt förklarar regeringens omläggning av klimat- och miljöpolitiken här hemma efter valet. Miljödepartementet har lagts ned. Reduktionsplikten i bensinen ska tas bort, vilket både energimyndigheten och många företag är emot och elbilsbonusen togs hastigt bort förra veckan.

Sverige motsätter sig även kravet på en kompensationsfond och ska minska sitt bistånd. Omläggningen visar regeringens totala ointresse för klimatfrågorna. 

Att det är Sverigedemokraterna som nu dikterar den svenska politiken står klart för allt fler. Sju av åtta partier i riksdagen har sagt sig vilja ha kvar bonusen för nya elbilar, men eftersom SD som enda parti vill ta bort den har den nu försvunnit.

Förra veckan gick Jimmie Åkesson emot FN:s expertpaneler genom att förneka att vi befinner oss i en klimatkris. ”Jag vet inte var i FN:s klimatpanels olika skrifter som man här och nu säger att vi befinner oss i en klimatkris. Jag har inte sett det.” 

Nä, vill man inte läsa så kommer man heller inte se, men i FN:s skrifter baserade på den samlade vetenskapen står det svart på vitt att vi befinner oss mitt i en klimatkris och att utvecklingen går åt fel håll. Detta håller inte det parti som dikterar Sveriges politik med om. 

SD-ledamoten Elsa Widding blev rikskänd när hon i debuten i riksdagens talarstol deklarerade att klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd. Partikamraten i riksdagen Angelika Bengtsson ser IPCC:s rapporter som politiska och inte något som kan användas för att fatta beslut. 

Widding, Bengtsson och Åkesson påminner om de tre små aporna som inte sett något, inte hört något – men som tyvärr sagt något. Klimatkrisen är här och nu, den kan vi inte blunda för. 

Regeringens klimat- och miljöpolitik tar oss tillbaka i tiden. Med den lär vi se fler rekordtemperaturer i Sverige och Europa, och fler klimatkatastrofer i Afrika och Asien. Vill vi verkligen ha det så?