Ett år sedan 7 oktober: Kolonialprojektet Israel – Del 2: Den judiska staten
Nej, det började verkligen inte den 7 oktober förra året, eller ens 1948 när staten Israel bildades. Här berättar Proletärens Lasse Björkblom om hur sionisternas terror ledde fram till bildandet av staten Israel.
Att det handlar om en planerad kolonisation, inte en olycklig ”konflikt mellan två folk om samma land”, visas av det som hände efter 1917, när brittisk militär slog ner palestiniernas krav på självständighet och istället uppmuntrade invandring av europeiska judar i stor skala.
Judar bodde sedan länge i Palestina, för det mesta i fred med sina muslimska och kristna grannar. Men judarna som kom nu var annorlunda. De var välorganiserade och småningom beväpnade, med ett klart mål: att bygga upp en judisk stat. Och de hade ockupationsmaktens stöd. De fick hjälp att skapa egna institutioner, en egen förvaltning, en ”stat i staten”, egna beväpnade bosättningar, snart en egen militär styrka – Hagana – som tillsammans med den brittiska armén slog ner palestinska protester och uppror.
Det finns tre paroller som sammanfattar den sionistiska politiken i Palestina under 1920- och 30-talen: Judiskt land, judiskt arbete och judiska varor!
”Judiskt land” innebar att man skulle försöka komma över så mycket mark som möjligt för bosättning. Den jord man lyckades köpa kom i första hand från arabiska godsägare som inte själva brukade eller bodde på marken, ofta inte ens bodde i Palestina. Sedan sparkades de arabiska lantarbetarna eller arrendatorerna och ersattes med judiska invandrare.
Det var framför allt Judiska nationalfonden som nu ägde eller förvaltade den här jorden. Och enligt deras stadgar skulle den vara ”evig judisk egendom”. Den fick inte brukas av andra än judar, inte säljas till andra än judar. Det blev till och med straff för judar som anställde eller hyrde ut jorden till palestinier. Efter 1948 blev också all israelisk statsägd jord ”evig judisk egendom”.
De beryktade kibbutzerna (liksom dagens bosättningar på Västbanken) var lika mycket militära befästningar, strategiskt placerade på höjder där man kunde kontrollera de palestinska byarna i omgivningen. Men 1948 hade sionisterna bara lyckats komma över drygt sex procent av Palestinas jord.
”Judiskt arbete” var ett annat led i planen att bygga upp den sionistiska staten. Den judiska fackföreningen Histadruts främsta uppgift var inte att ta till vara de judiska arbetarnas intressen. Den var att (helt i Herzls anda) skapa den judiska arbetarklass som ännu inte fanns. Det innebar inte minst bojkott av palestinskt arbete. Med påtryckningar och våld tvangs judiska företag att avskeda och stänga ute palestinska arbetare som ersattes av judiska invandrare.
”Judiska varor”, samma sak. Bojkotter av palestinska varor, överfall på palestinska marknader och transporter.
David Hacohen, en av de ledande inom det sionistiska Arbetarpartiet, beskrev senare vilka problem han hade med att försvara den ”judiska socialismen” inför utländska partikamrater:
”Försvara det faktum att jag inte mottog araber i min fackförening, att vi här uppmanade husmödrarna att inte handla hos araber, att vi stod vakt vid citruslundarna för att arabiska arbetare inte skulle få jobb där, att vi hällde fotogen över arabiska tomater, att vi på marknaden överföll judiska husmödrar och slog sönder de arabiska äggen i deras korgar, att vi höjde Judiska nationalfonden till skyarna samtidigt som vi skickade Joshua Hankin till Beirut för att köpa jord av frånvarande godsägare och sparkade de arabiska bönderna, att det hos oss var tillåtet att köpa tiotals dunam jord av en arab – men förbjudet att, ve och fasa, sälja en enda judisk dunam till en arab, att jag som socialist tog kapitalismens symbol, Rotschild, och kallade honom för den ”kände donatorn” – det var inte lätt”.
Sedan det palestinska motståndet slagits ner 1920 växte det igen med den fortsatta kolonisationen. Sionisternas planer, understödda av ockupationsmakten, blev uppenbara för allt fler. Motståndet nådde sin höjdpunkt 1936 med en halvårslång generalstrejk och sedan tre års gerillakrig. Tidvis befriades större delen av landet, Jerusalem och flera större städer. Britterna tvingades sätta in en tredjedel av imperiets styrkor, flyg och napalmbomber. Den sionistiska milisen ställde också upp.
Nederlaget för upproret och händelser i omvärlden ritade om spelplanen i Palestina. Folkets motstånd var försvagat och splittrat, man var avväpnade och missmodiga. De politiska och militära ledarna var fängslade, dödade eller drivna i landsflykt. Sionisterna stod istället starkare, och hade mer vapen och stridserfarenhet efter kriget mot palestinierna.
Men det brittiska imperiet hade skakats av upproret. London inledde en omprövning av politiken som innebar större hänsyn till opinionen bland palestinierna och i arabländerna. Behovet av stabilitet och kontroll ökade när ett nytt världskrig stod för dörren. När kriget slutade hörde Storbritannien till segrarna men imperiet var försvagat både militärt, politiskt och ekonomiskt.
Uppror rasade i kolonierna, inte minst i Indien och Sydostasien. Palestinas betydelse för imperiet hade minskat. USA hade tagit ledarrollen i det imperialistiska lägret och börjat ta kontrollen över Mellanöstern. Storbritannien reducerades till en andra rangens stormakt men hade fortfarande intresse av oljan – som inte fanns i Palestina.
Britterna måste koncentrera sig på kontroll och stabilitet i de arabiska oljeländerna. Alltför utmanande stöd till sionismen blev ett problem i en region som redan var i uppror mot kolonialismen. De militära och ekonomiska resurserna räckte inte längre till för att kontrollera det kaos i Palestina som ökades av sionistiska terrorgrupper. Man satte gränser för den judiska invandringen, men resultatet blev att terrorn nu riktades också mot brittiska myndigheter och institutioner.
I Europa hade sionismens ställning stärkts. Nazisternas terror mot judarna gav fler anhängare för sionismens idé och för utvandring till Palestina. I flyktinglägren bedrevs en aggressiv värvningskampanj.
Ändå ville de flesta judiska flyktingarna, som tidigare, hellre till USA och England. Morris Ernst, en judisk advokat som fått president Roosevelts uppdrag att organisera mottagandet av ett stort antal judar i USA, sågs som en förrädare och utsattes för en hätsk kampanj från sionisterna. USA och Storbritannien stängde sina gränser för judiska flyktingar.
1947 gav den brittiska regeringen upp, beslöt att lämna Palestina och dumpade konflikten hos FN. FN var då en nybildad organisation, utan erfarenhet och utan kunskaper om Palestina, för övrigt dominerad av USA och de europeiska stormakterna, med få självständiga medlemmar från Asien och Afrika. Palestinierna krävde sin en gång utlovade självständighet, flera asiatiska länder (liksom den största judiska organisationen i Europa, Bund) föreslog en enad eller binationell stat. Men USA och Europa drev genom en delning som gav en tredjedel av befolkningen, som ägde sex procent av marken, 56 procent av landet.
En delning hade inte ingått i det sionistiska konceptet. Fast judarna i början av 1900-talet var några få procent av befolkningen talade sionisterna om ”Israels land” som en självklar enhet. På fredskonferensen efter första världskriget, 1919, presenterade de en karta med gränsen långt inne i nuvarande Libanon, Syrien och Jordanien. En populär paroll var ”Från Nilen till Eufrat”.
Under 1920- och 30-talet tonade man ner de storslagna parollerna för att, som vi sett, istället koncentrera sig på att bygga upp den judiska staten på marken och vara beredd när rätt tillfälle infann sig. (Att ”skapa fakta” på marken är ju något vi också känner igen från Västbanken efter 1967).
På en konferens i USA 1942 krävde Ben-Gurion en judisk stat i hela Palestina. När FN:s delningsresolution 1947 ställde saken på sin spets rådde han rörelsens ledning att acceptera. Det viktigaste var att få staten erkänd. Ben-Gurion påpekade att eftersom palestinierna inte ville ge upp sitt land skulle det bli stridigheter och detaljerna i planen var överspelade. Sionisterna skulle då kunna erövra så mycket som möjligt.
Men det fanns ett problem. De flesta judarna bodde i städer och tätorter, ett fåtal i ofta isolerade bosättningar på landsbygden. Den judiska majoriteten i den föreslagna judiska staten var mycket knapp. Ben-Gurion skrev: ”Det finns 40 procent icke-judar […] Denna sammansättning är inte en solid bas för en judisk stat. Endast en stat med minst 80 procent judar […] är livskraftig och stabil”.
Här står han inför det förfärliga ”demografiska problemet” som så länge plågat och ännu plågar sionisterna i högsta grad. För ett tiotal år sen skrev Israels nuvarande ledare, Netanyahu: ”Om araberna i Israel utgör 40 procent av befolkningen är det slutet på den judiska staten. Men 20 procent är också ett problem. Om relationen med dessa 20 procent blir problematisk har staten rätt att ta till extrema åtgärder.”
På Herzls tid var allt så mycket enklare. Man kunde väl flytta infödingarna över gräsen och hindra dem från att komma tillbaka. Men på plats i det verkliga Palestina tvangs sionisterna se och ta itu med en obehaglig verklighet.
Josef Weitz, chef för Judiska nationalfondens bosättningsenhet och medlem i sionisternas högsta ledning 1947, hade skrivit 1940: ”Det måste stå klart för oss att det inte finns plats i landet för bägge folken […] Med araberna kommer vi inte att nå vårt mål att bli ett oberoende folk i det här landet. Den enda lösningen är Israels land […] utan araber. Och det finns inget annat sätt än att flytta araberna härifrån till grannländerna. Flytta alla, inte en enda by eller stam får bli kvar.”
1937 hade Ben-Gurion skrivit till sin son att ”araberna kommer att vara tvungna att ge sig av” men att man behöver ett lämpligt tillfälle, som ett krig, för att kunna låta det ske. Tio år senare hade tillfället kommit. Redan veckorna efter FN:s delningsbeslut angreps palestinska byar och stadsdelar, hus sprängdes, fler och fler människor drevs bort.
Kring nyåret 1948 drog den sionistiska ledningen upp konkreta planer för operationer som omfattade hela landet. Josef Weitz krävde att den arabiska befolkningen skulle flyttas från de områden man ville ockupera, det vill säga också i den föreslagna arabiska staten. Enligt den israeliska historikern Ilan Pappe vittnar deltagare i den sionistiska ledningens diskussioner om Ben-Gurions ord att varje attack måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning.
Sedan 1937 hade Hagana gjort upp en rad planer för hur landet skulle tas över när rätt tillfälle kom. I mars 1948 slogs den slutgiltiga fast, Plan Dalet. ”Dessa aktioner kan genomföras på följande sätt: antingen genom att förstöra byar (genom att sätta eld på dem, genom att spränga dem och lägga ut minor i spillrorna efter dem) […] eller genom kamningsaktioner […] I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas utanför statens gränser”.
Hus, hela byar och stadsdelar raserades för att palestinierna inte skulle ha något att återvända till och för att ge plats för judisk kolonisation. Och framför allt för att skrämma eller tvinga så många som möjligt att ge sig av. Samma syfte hade en rad massakrer på civila. Särskilt byn Deir Yasins öde basunerades ut av sionistiska högtalarbilar.
Redan i februari 1948 (drygt tre månader innan delningen av Palestina den 15 maj) rapporterade Ben-Gurion om framgångsrika operationer i Jerusalem: ”I många arabiska stadsdelar i väster hittar man inte enda arab […] Och vad som hände i Jerusalem och Haifa – kan hända i stora delar av landet. Om vi framhärdar är det fullständigt möjligt att det under de närmaste […] månaderna kommer att bli avsevärda förändringar i landet, mycket avsevärda, och till vår fördel. Det kommer förvisso att bli avsevärda förändringar i landets demografiska sammansättning”.
Sammanlagt fördrevs mellan 700.000 och 900.000 människor, två tredjedelar av den palestinska befolkningen i det som blev Israel (i slutänden 70 procent av landet). Omkring 500 byar och städer raserades. Precis som i Sydafrika upprättades ett apartheidsamhälle som först på senare år börjat nämnas vid namn, bland annat av den israeliska människorätts-organisationen B’Tselem.
1967 erövrade Israel resten av Palestina, Västbanken och Gaza. Samma historia upprepades med fördrivning, förstörelse av hem och odlingar, stöld av jord och vatten, nya kolonisatörer från jordens alla hörn. Det pågående folkmordet i Gaza är fortsättningen på en lång historia.
För drygt 30 år sedan föll apartheidsystemet i Sydafrika (och ungefär ett årtionde innan i Rhodesia). Israel är den sista europeiska kolonialstaten (om vi bortser från en del som vi sedan länge fått vänja oss vid, som USA och Australien). Inspirerade av ANC ställde den palestinska befrielserörelsen 1969 upp målet att ersätta kolonialstaten med en demokratisk stat med lika rättigheter för alla invånare, palestinier och israeler – och med rätt för flyktingarna att återvända. Det är den enda lösningen på konflikten som kan ge en varaktig och rättvis fred.