Kritiska Sekoklubbar letar vägar framåt

De arbetare inom den spårbundna trafiken som blev överkörda av förbundsledningen i avtalsrörelsen, samordnar sin verksamhet.

– Vi är många Sekoklubbar som är jävligt förbannade på förbundet och då är det väl läge att starta någon typ av samverkan… vi kan ju inte hela tiden bråka på klubbnivå mot ett stort förbund och mot arbetsgivarna, utan man måste samsas lite, säger Susann Högye-Bäckman, ordförande för Seko Pendelklubben i Stockholm.

I ett nytt uttalande upprepar arbetarna kravet på att förbundsstyrelsen ska avgå.

Det var i början på juni som medlemmar och styrelserna i 21 klubbar inom Sekos spårtrafik, för första gången riktade krav på förbundsledningen avgång. Detta sedan Sekoledningen i avtalsrörelsen kört över medlemmarnas krav och lagt sig platt för arbetsgivarna. Proletären kunde också avslöja att två ombudsmän, kritiska mot avtalet, ersattes i förhandlingarna av förbundsbasen och medlemmen i socialdemokraternas partistyrelse Gabriella Lavecchia och avtalssekreteraren Ulrika Nilsson, mer böjliga för arbetsgivarens krav.

Efter att förbundsledningen svarat klubbarna och kallat till ett möte med förbundsbasen Gabriella Lavecchia upprepar arbetarna nu kravet på förbundsledningens avgång.

– Det mötet gav inte ett dugg. Det var fyra bortkastade timmar med att lyssna på någon som klappade sig på axeln och tyckte att hon var så fantastiskt bra. En människa som stack oss i ryggen, säger Susann Högye-Bäckman till Proletären.

På facebook skriver Rainer Andersson, vice ordförande i pendelklubben och långvarig facklig kämpe om hur ”förbundets ledning vänder bort blicken, trots att det lokala facket gång på gång påtalar att arbetsgivaren struntar i alla spelregler. Då blundar man eftersom den egna karriären står på spel. Om svenska modellen är död upprätthålls bara skenet om dess fortlevnad. Det görs för att ledningen vill behålla en bekväm tillvaro.

Om och när den svenska modellen konstateras vara död fyller våra fackföreningar inte längre någon funktion. Rollen som vänlig pådrivare, som man frivilligt påtog sig för nära hundra år sedan, räcker inte längre till. Då behövs en fackförening som står upp för våra krav och behov. Som sätter hårt mot hårt. Och finns den inte är det dags att börja fundera hur en sådan bildas”.

Betyder det att det är en ny facklig organisation på gång bland arbetarna i den spårbundna trafiken?

– Det kommer inte att bildas någon ny fackförening. Mot bakgrund av att den svenska modellen är död har det funnits en diskussion om att bilda nytt… men det finns inga sådana konkreta planer, säger Susann Högye-Bäckman.

– Men däremot ett forum där vi kan prata ihop oss, vi sitter ju många gånger på olika håll med ofta samma problem. Just nu är det stora problemet vårt förbund. Det känns som om de arbetar emot oss och för arbetsgivaren. Vi försöker samla så många som möjligt, vi blir starkare då. Och bara att det händer är bra, menar Susann Högye-Bäckman.