Kvinnor i fronten mot covid: ”Applåderna fyller inte mitt kylskåp”

Alfredo Teran Öman

Paulina Valdes Montecinos, städare

”Vi får ta skiten i pandemin”

Alfredo Teran Öman

– Många vågar inte ens gå in på coronaavdelningarna, men jag har aldrig varit orolig egentligen, säger Paulina Valdes Montecinos till Proletären som möter upp henne utanför Södra Älvsborgs sjukhus. Hon är en del av teamet som städar på avdelningarna där covidpatienter är inlagda. 

– Patienterna brukar säga, vad skulle samhället göra utan er? Inte många som vill ha ert jobb. 

Folkhälsomyndigheten kategoriserade i höstas städarna som en av de mest utsatta arbetsgrupperna. Men Paulina Valdes Montecinos oroar sig inte, de får skyddskläder, mask, handskar och visir och är på så sätt väl skyddade. Har de symptom testas de direkt på sjukhuset och får svar efter några timmar. Och hon vet att hennes arbete är viktigt.

– Jag tycker alla vi lokalvårdare ska uppmärksammas mer! Det hade aldrig funkat utan oss, det är vi som får ta ”skiten” i pandemin. 

Alfredo Teran Öman

Städarna gör sjukhuset smittsäkert.

Varje morgon och varje kväll rengör de intensivvårdsavdelningen, IVA. Däremellan dagstädar de på coronaavdelningarna, det vill säga tömmer sopor, städar toaletter och gör annat vardagsstäd. När patienterna flyttar ut från rum på hjärtintensiven, intensiven eller infektion är det hennes team som rycker in och ”slutstädar” rummen så de är säkra för nästa patient. Och det gäller att vara noggrann. Ett av de stora rummen på intensiven tar upp till en och en halv timme för två personer att städa.

Patienterna brukar säga, vad skulle samhället göra utan er?

Paulina Valdes Montecinos och hennes kollegor är timanställda, de får schemat på fredagar för två veckor i taget. I december och januari var det väldigt mycket att göra, men nu har det lungat ner sig lite. Hon berättar att de brukar skämta om att när smittspridningen går upp, då får de i alla fall mer jobb. 

Det bästa med hennes jobb är kollegorna och stämningen dem emellan, de städar två och två och pratar och skämtar under tiden. Hon tycker också om att prata med patienterna. Eftersom de inte får ta emot besök är de pratglada och uppskattar sällskapet, oftast har städarna tid att stanna och prata ett tag.

Det enda hon är missnöjd med egentligen är att de inte får mer betalt och att inte alla får coronabonus. Medlemmarna i Kommunal fick en bonus i senaste avtalsrörelsen, men den gäller inte dem som började jobba nu i höstas, som Paulina Valdes Montecinos gjorde, men hon har pratat med facket och de säger att de förhandlar om det. Hon gillar inte de individuella lönerna heller.

– Jag tycker alla borde ha samma lön, jag får skuldkänslor när jag tjänar mer än min arbetskompis som gör samma jobb.

Hon är stolt över sin och kollegornas arbetsinsats och tror inte de blir av med jobbet när pandemin är över eftersom de är ett så bra team. 

– Jag oroar mig inte, jag tänker positivt. 

Privat

Anna tar på sig skyddsutrustningen. Den åker av och på många gånger under en jobbnatt.

”Applåderna fyller inte mitt kylskåp”

Artur Szandrowski

Anna är sjuksköterska och har tidigare arbetat på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. I somras bytte hon arbetsplats – till akuten på Östra sjukhuset i samma stad. Mitt under brinnande pandemi.

En del av de första frågetecknen kring covid-19 hade hunnit bli uträtade vid den här tiden. Men det rådde fortfarande stor osäkerhet. Som tur var hade hon trygga kollegor.

– Trygga, men otroligt trötta redan då, säger Anna till Proletären.

– Det som var svårast både på barnkliniken och akuten var att möta rädslan människor hade. Folk visste ju mer i somras än i pandemins början, men det kom nya grejer varje dag kändes det som. 

Anna heter egentligen något annat. Hon har valt att vara anonym. Kollegor som tidigare uttalat sig i media har blivit kontaktade av olika privatpersoner. Hon tycker att det räcker med stress på jobbet. 

Artur Szandrowski

Av säkerhetsskäl tas patienterna emot utomhus på Östra sjukhusets akutmottagning.

Anna jobbar natt. Hon berättar att arbetssituationen varit riktigt ansträngd från och till. Särskilt när det saknats folk. Passen gapar ofta tomma. 

– Man får ju inte komma till jobbet alls om man känner sig sjuk. Tidigare har man kanske kunnat ta några Alvedon och krigat på, men det går inte längre, säger Anna. 

– Så det blir svårt, särskilt när det är jättemånga patienter. Man känner att man inte hinner se alla och ge dem den omvårdnad de behöver. Det handlar mycket om att släcka bränder när de här vågorna kommer. 

I höstas lugnade det ner sig lite. Samhället hade hunnit reagera – och under sommaren hade kanske de flesta insett allvaret i situationen.

– Innan var det nästan bara covid-19-relaterade larm på akuten. Ofta flera varje natt. Och helt plötsligt kände man att: ”oj, nu händer något annat!” Men det kom tillbaka vid jul. Det märktes att folk hade varit ute och umgåtts, då kom det en andra våg.

– Det var frustrerande på ett sätt. Vi gör så gott vi kan inom vården, men vi är inte mirakelmänniskor. Vi är fortfarande personer som behöver få semestrar, behöver få ledigt, behöver ha en dräglig arbetssituation. Vi älskar våra jobb – annars hade vi inte varit kvar. Men vi kan liksom inte göra allt. 

Det är mycket tid som går åt till att klä på sig och klä av sig för personalen på akuten. Det är full skyddsutrustning som gäller när patienter med misstänkt covidsmitta kommer in. Förkläde, visir och munskydd. Det blir ofta varmt och besvärligt.

Vi gör så gott vi kan inom vården, men vi är inte mirakelmänniskor.

– Man får planera sitt arbete på ett annat sätt. Både för att spara på utrustningen men också för att det ska bli smidigare. Det går inte att komma på att, ”just det, jag skulle göra det där också”. Man får tänka efter noga. Vilka prover ska tas? Vilka kontroller ska tas? Det har ställt krav på lagarbetet också.

Det har inte gått en natt utan att Anna behövt klä sig i skyddsutrustningen. Ibland vid möten med patienter som bara haft förmodad smitta. Ibland vid mer uppenbara fall. 

Vissa har kommit in med så tunga andningssvårigheter att de behövt intuberas direkt.  Många har varit gamla. Men Anna har mött unga, i övrigt friska, covid-patienter på akuten också. 

– Folk som inte fyllt 40 liksom. Bara för att man är ung och frisk betyder det inte att man inte kan bli jättedålig. 

Artur Szandrowski

Rutinerna för covidtestning av vårdpersonalen ändrades ofta, berättar Anna.

De har nyligen börjat vaccinera sig på jobbet. Det är en lång process. 

– Inga chefer har smitit före i kön vad jag vet, säger Anna och skrattar, när Proletären frågar.

Anna har redan antikroppar. Hon blev sjuk precis innan vaccineringen kom igång – eller  ”snubblade på mållinjen”, som hon säger.

Hon kom någorlunda lindrigt undan. Det var som en ordentlig förkylning, men märktes av vid fysisk ansträngning. Hon kunde knappt gå upp för en trappa.

Nu önskar hon att vaccineringen kommer igång ordentligt – och att alla som kan tar det. Så att samhället kan öppna upp igen till hösten. Och så att hon och hennes arbetskamrater kan ta lite välbehövlig semester – något de får göra i sommar om inte läget förändras till det sämre.

Hon önskar sig förresten en sak till.

– Vi i vården kan få bättre löner också. De där applåderna fyller inte mitt kylskåp… 

Privat

Ida Nilsson

”Vi borde ha rätt till grundläggande utrustning”

Alexander Alvarado

En bra arbetsmiljö och rätt kläder borde vara självklart inom vården, speciellt under en pandemi. Men för många i vårdfronten är arbetsskor något man får bekosta själv.

– Det gäller inte bara vår plånbok utan även hälsa. Fötterna är rötterna.

Det säger vårdbiträdet Ida Nilsson som startat ett upprop för rätten till arbetsskor på vård- och omsorgsboendet Elmstagården i Norrtälje. Initiativet har spridit sig snabbt och namninsamlingen på nätet ”Vi kräver att vårdpersonal ska ha rätt till fria arbetsskor” har i nuläget samlat in 1.485 underskrifter.

– När jag kom tillbaka till mitt arbete så hade jag väldiga problem efter en förlossningsskada. Jag behövde prioritera bättre skor än tidigare och såg mig omkring bland arbetskamraterna. Många av dem gick precis som jag i gamla skor med nerslitna sulor och flera gick runt i foppatofflor, säger Ida Nilsson till Proletären.

Det gäller inte bara vår plånbok utan även hälsa.

Sedan uppropet startade har det spridit sig till flera andra arbetsplatser och även sjukhus, bland annat Äldreliv i Hallstavik, August Jansgården i Hallstavik och Norrtälje sjukhus.

– Det är självklart ett enormt motstånd då det rör sig om stora kostnader för arbetsgivaren, men samtidigt ställer jag mig frågande till att arbetsgivare i mansdominerade yrken som industrin kan erbjuda sina anställda skor och kläder. Men när det kommer till yrken som vård och omsorg så anses rätten till full arbetsutrustning vara för kostsam.

Vård- och omsorgsboendet Elmstagården som Ida arbetar på drivs av vårdbolaget Tiohundra som ägs av Norrtälje kommun och Region Stockholm.

Louise Westin, personaldirektör på Tiohundra, tycker inte att vårdbiträden behöver arbetsskor, vad tänker du om det?

– Många av oss arbetar åtta timmar om dagen på betonggolv. Arbetsskor ska vara en självklarhet. Var rädd om personalen. Det är allt jag har att säga till henne.

– Att vi år 2021, mitt i en pandemi, ska tvingas bråka och förklara varför vi behöver detta som egentligen är så självklart är upprörande. Kan inte den andra parten berätta för oss varför vi inte ska ha rätt till så grundläggande utrustning? 

Privat

Det är krav på uniform i hemtjänsten – men kläderna tvingas personalen betala själva. ”Det är inte speciellt schysst”, säger Moa Olofsson.

”i början var vi försökskaniner”

Artur Szandrowski

Hemtjänsten bärs upp av kvinnorna. Tillsammans tar de hand om riskgruppen nummer ett: våra äldre.

Moa Olofsson arbetar inom den kommunala hemtjänsten i Jönköping. Hon har befunnit sig i fronten sedan dag ett – det första bekräftade covid-19-fallet var i Jönköping och länet ligger trea i antalet sjukdomsfall per 100.000 invånare.

Hon minns tillbaka till förra våren. 

– Jag tror att vi i hemtjänsten var lite försökskaniner i början. Rutinerna ändrades hela tiden, hur långt avstånd vi skulle hålla och om vi skulle ha munskydd eller visir.

Först fick de instruktioner att tvätta av visiren mellan varje besök. Sedan upptäckte en av hennes arbetskamrater att det i själva verket var engångsvisir.

– De hade bara köpt in dem för att de var billigare. Men nu har vi ordentliga. Sen vet jag inte hur det är med privat hemtjänst. Det finns några stycken här i stan. Vissa hemtjänstgrupper har inte skött restriktionerna och använder visiren om och om igen.

Rutinerna ändrades hela tiden

Om brukaren har misstänkt smitta måste personalen byta om till full skyddsutrustning: plastförkläde, munskydd, handskar, visir och skoskydd. 

Moa Olofsson är van vid den typen av utrustning – hon har tidigare arbetat som städare på Länssjukhuset i Jönköping och ofta varit med på smittstädning.

Skillnaden är att hon nu behöver bära runt på utrustningen mellan arbetstillfällena. Det känns tungt, berättar Moa Olofsson.

Speciellt dagar då det är många besök – ibland upp till tjugo stycken.

– Och nu har nu har lönegubbarna på kommunen bestämt att halvera vår gångtid mellan besöken för att spara pengar.

När Proletären ringer upp har nyheten precis kommit att ytterligare tre personer avlidit till följd av covid-19 i länet. Äldre personer mellan 70-100 år.

– Men de flesta brukare jag träffar är inte oroliga. De tänker väl: ”får jag det, så får jag det”. Det är nog mer att de känner sig ensamma. De får ju inte ens gå till affären. Och det är ofta där de träffas och tjötar med varann.

Som tur är har bara en handfull av Moa Olofssons brukare blivit sjuka. Ofta efter ett besök av någon oförsiktig anhörig.

På jobbet har det varit något värre. Vissa arbetsgrupper blev helt utslagna.

För att få bukt med det här behöver vi alla hjälpas åt, menar Moa Olofsson.

– Jag blir vansinnig när jag ser folk trängas på stan. Fullsmockade bussar där ingen bär munskydd, folk som sitter i stora grupper och fikar. Nu är det inte lika många på krogen, men man hörde ju om alla fester vid jul…

– Det är inte så jävla svårt faktiskt. Stanna hemma när du kan. Ha munskydd i kollektivtrafiken. Sprita händerna. Ingen gillar detta. Men vi måste göra det. 

Genrebild

Fungerande förskola är en av grundpelarna i ett fungerande samhälle.

”Pandemin har belyst hur viktig förskolan är”

Alexander Alvarado

Sara Svedberg är utbildad förskolelärare och har arbetat i fem år på en förskola i förorten Tynnered i Göteborg. För Proletären berättar hon om utmaningarna förskolan möter på grund av små medel, men också om det enorma arbete personalen lägger ner för att få verksamheten att, trots allt, gå runt – ett arbete som varit extra tufft under pandemin.

– I förskolan finns det en tradition av att ”vi löser det” och det finns nog ingen annan yrkeskår som är så fenomenala på att trolla med knäna. Vi får omöjliga scheman att gå ihop och vi skapar fantastiska undervisningsmiljöer utan någon som helst budget.

Förskollärares status har blivit bättre, menar Sara Svedberg, men arbetsvillkoren präglas fortfarande av att det främst är kvinnor som arbetar i förskolan.

– Jag har svårt att se att något mansdominerat yrke någonsin skulle drabbas av lika svårpusslade villkor. Vissa dagar har vi hunnit arbeta som såväl lärare, vaktmästare, fönsterputsare, renhållningsarbetare och socialarbetare innan lunch.

Privat

Sara Svedberg

I Göteborg pågår det satsningar för att skolan ska bli mer likvärdig. Bland annat genom tvångsförflyttningar av förskolelärare, med det påstådda syftet att sprida ut dem jämnt i staden för en mer likvärdig skola.

Men enligt Sara Svedberg handlar det inte om något annat än att hålla nere kostnaderna.

– På pappret kan det se fint ut att staden vill omfördela resurserna så att det ska finnas lika många behöriga lärare i Angered som det gör i Askim. Men enligt min mening handlar inte omfördelningen om att se till att barnen i utsatta områden får tillgång till utbildad personal. Det är dyrt med förskollärare, och därför flyttas förskollärare från förskolor som inte håller budget till andra förskolor, med möjligen färre andel utbildade men med större möjlighet att betala löner utan att spräcka budgeten.

Jag har svårt att se att något mansdominerat yrke någonsin skulle drabbas av lika svårpusslade villkor

– Jag tycker att likvärdighet är det viktigaste som finns. Men jag avskyr när begreppet kidnappas av något så tråkigt som en budget i balans. Så, om det är något förskolan i Göteborg behöver är det pengar och resurser, helt krasst. Mer skattemedel helt enkelt.

Sara Svedberg har varit föräldraledig sedan i juli men berättar om hur tufft hennes arbetskamrater haft det under coronapandemin med den höga personalfrånvaron och svåra diskussioner med vårdnadshavare, på grund av riktlinjerna om att barnen måste vara symtomfria på skolan.

– Men kanske har pandemin belyst hur viktig förskolan är för samhället i stort. Vi utbildar inte bara morgondagens medborgare, vi ser också till att vårdpersonal, spårvagns- och bussförare, poliser och brandmän och alla andra samhällsviktiga funktioner fungerar genom att de kan lämna sina barn till förskolan och gå till jobbet.