Ledare: Läs inte detta! – Du kan få lust att aktivera dig

”Låt oss inte göra någonting. Det är säkrast.”

”Låt oss vänta tills vi vet precis hur landet ligger.”

Replikerna kommer från den klassiska teaterpjäsen ”I väntan på Godot”. Vladimir och Estragon som kastas mellan hopp och förtvivlan i väntan på denna Godot som aldrig dyker upp. Allt medan tiden går.

Replikerna skulle nog också ha kunnat yttras på någon kongress eller internt möte hos Kommunistiska Partiet de gångna 20 åren. De hade kunnat yttras av ledarskribenten själv. 

Författaren till denna ledare skulle mycket väl ha kunnat stå i talarstolen och hänvisat till Lenins ”Vad bör göras” och klasskampens ebb och flod.

”Genom tidningen kan vi bygga partiet starkare sten för sten. Vi får inte överge gatans parlament. Vi måste framträda med helheten i den kommunistiska politiken och gå enat fram över landet. Vi måste stå upp för den kommunistiska princippolitiken.”

Översatt från kongressprosa till vardagsspråk betyder det ungefär: ”Låt oss fortsätta sälja Proletären varje vecka vid Systembolaget. Låt oss fortsätta hålla röda lördagar på något halvtomt torg. Låt oss under torgmötet sprida ett centralt tillverkat flygblad i någon objektivt sett viktig fråga, lagom allmänt formulerat för att inte vara helt ointressant i varken Ånge eller Stockholm. Låt oss hålla fast vid symboler, vokabulär och paroller som fungerade på 1970-talet.”

Förr eller senare vänder det. Förr eller senare kommer en ny Vietnamrörelse, nya vågor av vilda strejker som på 1970-talet eller sociala protester som på 1990-talet. Förr eller senare dyker den där Godot upp. Allt medan tiden går.

Lite tillspetsat kan överlevnadsstrategin beskrivas som ett försök att hålla näsan ovan vattenytan och med kosmetika få nästippen att se lite yngre och femininare ut. Det har ofta lett till att slentrianen upphöjts till princip. 

Kommunisterna har intagit rollen som rättsägande kommentator. DN Debatt eller SVT:s Agenda har i allt större utsträckning fått sätta dagordningen när fotfästet på arbetsplatserna tynat bort med pensionsavgångar.

Det är hårda anklagelser. Även om det inte är hela sanningen så innehåller anklagelsen så pass mycket sanning att alla som hängt med kan känna igen sig. 

Att peka på fel och brister är inte att sabla ner alla oss som simmat på för att behålla näsan ovan vattenytan. Om vi inte hade simmat, så hade vi drunknat och blivit ett av alla organisatoriska vänsterlik på 1970-talets havsbotten. Så blev det inte. Kommunistiska Partiet lever!

Så varför denna självkritik? 

Därför att vi vill rikta en uppmaning till alla Proletärens läsare att ta steget att organisera sig i Kommunistiska Partiet. 

Och vi är övertygade om att läsarna är allt för kloka för att falla för storståtligt skryt utan verklighetsförankring. Vi är säkra på att ödmjukhet och självdistans är sympatiska egenskaper både hos personer och partier.

Men framförallt är vi självkritiska därför att vi menar allvar med vårt partis strävan att rota oss i arbetarklassen, bryta marginaliseringen och bredda kontaktytorna. 

Eller som revolutionären Lenin – fri från nostalgi och ömma tår – skrev: Ett partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina skyldigheter mot sin klass och mot de arbetande massorna.

Nystarten i Varberg i början av året var inte kosmetika. Nystarten handlar om att hitta tillbaka till rötterna, bryta vanetänkandet och ta sikte på framtiden. 

När Sverigedemokraterna jagar flyktingar och Moderaterna jagar arbetslösa och sjuka behövs Kommunisterna som istället jagar överklassen och kapitalisterna.

Att bli det friska och utmanande arbetarparti som August Palm en gång i tiden reste land och rike runt för att bygga upp, fast omsatt i dagens verklighet.

Den så kallade Nordeakuppen var inget pr-jippo. I ett 2018 där Sverigedemokraterna jagar flyktingar, Moderaterna jagar arbetslösa och sjuka och samtliga partier jagar röstsedlar behövs Kommunisterna som istället jagar överklassen och kapitalisterna.

Arbetsplatsturnéerna med partiordförande och Sven Wollter var ingen engångsföreteelse. Det handlar om att vända ansiktet mot arbetsplatserna. 

Genom arbetsplatsmötena har vi visat att det faktum at vi idag inte finns inne på en arbetsplats inte får tas som intäkt för passivitet. Det finns vägar att gå och möjligheter att ta.

När Proletären för snart 50 år sedan startades bröt vi med stencilapparaternas amatörmässighet. Vi gjorde en tabloidtidning för att konkurrera med Aftonbladet. Det skulle vara fräscht, modernt och till formen inte onödigt annorlunda. Med partiets och Proletärens nya utseende vill vi knyta tillbaka till dessa tankar.

För att tillfälliga framgångar ska bli bestående krävs organisation. Därför har vi anställt organisationssekreterare, facklig sekreterare och filmmakare. 

Vi har ordnat extern uthyrning av lokaler på Marx-Engelshuset för att stärka den ekonomiska grunden.

Detta är inte menat som skryt. Vi vill inför Proletärens läsare lägga korten på bordet och visa att inget beror på slump och tillfällighet. 

Det är resultatet av ett planmässigt arbete för att få upp Kommunisterna på banan igen och vi har bara tagit de första stapplande stegen på ett maratonlopp.

Huruvida vi lyckas beror i hög grad på dig som läser detta. Du behövs som aktivist hos Kommunisterna.

Valåret 2018 hoppas vi kunna säga som en känd britt sa: ”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”