Ledarkrönika: Låt oss slippa stressa över elpriserna

Jag och mina arbetskamrater bor i Skåne, i elområde fyra. Precis som jag så bor de flesta i villor, där elmätaren snurrar på som det verkar i allt snabbare takt.

På våra kafferaster diskuteras det mesta. Ofta är det fotboll och ishockey, men på den senaste tiden har samtalen på rasterna väldigt ofta glidit in på elpriserna som börjar bli svettigt höga.

Det vi ofta kommer in på är att man borde skaffa solpaneler på taket på huset. Det hade varit kanon att kunna få ner elkostnaden, men lösningen ska inte behöva vara individuell.

Det borde vara självklart att samhället ska kunna serva oss med den el vi behöver genom gemensamt ägda kraftverk som producerar el till ett planmässigt pris, istället för som det är nu när gigantiska kapitalistiska företag på en oreglerad marknad kan husera hur de vill.

Nu låter det som att jag tycker så synd om villaägarna, men så är inte fallet. Hyresgäster som bor i hyreshus har ibland elen inräknad i hyran och jag kan bara tänka mig vilka hyreshöjningar de kommer att få för att täcka upp för fastighetsägarnas höjda räkningar.

När väl elpriserna sänks kommer hyran garanterat ligga kvar. Fastighetsägarnas vinster får inte rubbas och de siktar ofta på att vinsten ska vara samma procent som föregående år, om inte högre. Det får hyresgästerna givetvis betala.

Bostad till ett vettigt pris till var och en borde vara en rättighet, och inte som nu när det är utlagt på kapitalister att kunna berika sig genom att bygga bostäder. Med den ordningen förstår man ju att det aldrig kommer byggas bostäder för att täcka behovet.

Elpriser och hyror hålls uppe på en nivå som folk precis klarar av. De kraftiga hyresökningarna som väntas, där staten kanske måste gå in för att hjälpa till, får mig att tänka på Blå Tågets gamla låt om att staten och kapitalet sitter i samma båt.

Men om man istället tänker att vi alla gemensamt skulle äga det vi behöver för att tillgodose våra grundläggande behov, som bostad och elförsörjning? Gemensamt, istället för att tillåta kapitalister roffa åt sig och profitera på våra behov. För många är det här en omöjlig och ännu oprövad tanke, helt invaggade i att kapitalismen är det enda ekonomiska sättet att organisera ett samhälle.

Men tanken är varken ny eller omöjlig, snarare nödvändig. Precis som det behövs en social bostadspolitik så måste elmarknaden vara statligt reglerad och elproduktionen samhälleligt ägd.

Stressen över elkaoset som mina arbetskamrater och andra jag pratar med känner, kommer från kapitalismens ointresse av att se till människornas behov och istället enbart har sitt öga på profiten. Om det här behövs det diskuteras på arbetsplatserna.