Så tvingades Vårdförbundets ledning att varsla om strejk. Vi skriver tvingades, därför att utan trycket från de 80000 berörda medlemmarna, inte minst genom Vårdupproret med kravet 5000 kronor mer i månaden, hade sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, distriktssköterskor, barnmorskor och övriga medlemsgrupper i Vårdförbundet redan idag varit bundna vid det usla medlingsbud som förbundsledningen med ordförande Anna-Karin Eklund och förhandlingschef Margareta Öhberg i spetsen sa ja till. Medlemstrycket manifesterades i extrakongressens rungande nej till medlarbudet med röstsiffrorna 154-43.
Nu är strejkvarslet ett faktum och kraven tillbaka på ruta ett, 1700 kronor per år i två år. Förbundsledningens krav på 3400 kronor under två år ska jämföras med medlarbudets cirka 1600 kronor för samma period, vilket kryddades med ytterligare knappt 500 kronor ett tredje år. Skillnaden mellan medlarbudet, som accepterades av arbetsgivarna i kommuner och landsting, och förbundets krav är faktiskt mindre än skillnaden mellan medlemskravets 5000 och förbundsledningens ursprungliga krav.
Ett tydligt mått på glappet mellan de offentliga arbetsgivarna, de fackliga pamparna och medlemmarna/väljarna. Ett glapp som också ger perspektiv på hur den fackliga kampen inom offentlig sektor måste föras.
För när politiker i valstugor och ibland annorstädes talar sockersött om att satsa på vård och omsorg så är det bara kulisser.
Den nakna verkligheten talar ett helt annat språk. Den svenska sjukvården går på knäna, det saknas vårdplatser och personal. Men åtgärden från borgarregeringen, och för den skull också oppositionen, är att sänka skatter för de rika och ytterligare minska möjligheten för vårdarbetare att få en skälig lön för sitt viktiga arbete.
”Kraven är orimliga”, skriver Anders Knape, moderat ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med vice ordförande Ilmar Repalu (s) på DN-debatt i februari och fortsätter: "Vårdförbundets krav kommer att försvåra avtalsförhandlingarna avsevärt".
Så är alltså positionerna klargjorda inför den strejk bland 3500 av 80000 berörda medlemmar som Vårdförbundet ska utlösa 21 april kl 12.00. Medlemmarna kräver mer än det krav de strejkar för. Förbundsledningen vacklar och har visat sig villig att tumma på strejkkraven. Arbetsgivarna/politikerna i kommuner och landsting svarar med skambud.
Det finns också en fjärde part, den svenska arbetarklassen och folkmajoriteten. Räkna med att här finns ett stort stöd för sjuksköterskornas krav. Så visar en färsk opinionsundersökning, beställd av arbetsgivarna, att åtta av tio svenskar är beredda att betala högre skatt för att få bättre sjukvård.
Om Vårdförbundets medlemmar envist och enhälligt håller fast vid kravet på kraftiga lönelyft, så finns möjligheten att med strejken driva igenom åtminstone de minst sagt rimliga löneförhöjningar som Vårdförbundet reser.
Proletären 15, 2008
