Den arbetslinje som förde högeralliansens till makten i valet 2006 är numera förvisat till regeringens verbala Gulag. Idag är det istället ansvar som gäller, ett mantra som Fredrik Reinfeldt smattrar så kulspruteintensivt att man undrar om karlen fått fnatt. Men antagligen har han bara gnuggats hjärnmjuk av någon mediekonsult.
Anders Borgs höstbudget tituleras följdriktigt ”tid för ansvar” och lika följdriktigt spelar Borg ansvarsfullt bekymrad när han presenterar sina dystra siffror och ännu dystrare förslag. För visst är det dystert att regeringen gör ingenting när ekonomin nu åter vänder brant nedåt.
Det verbala regimskiftet är logiskt. Eftersom högerregeringens arbetslinje efter fem år landat i ett praktfullt fiasko. Minns valrörelsen 2006. Högeralliansens ledare smattrade på om 1,2 miljoner människor i utanförskap. På grund av svårartat bidragsberoende. Högern lovade bot och bättring. Genom godare morötter och bättre piskor.
Fem år senare kostar jobbskatteavdragets morötter 71 miljarder kronor om året och antalet fattiga har ökat från 9 till 14 procent av befolkningen, allt enligt höstbudgeten. Men arbetslösheten ligger kvar på samma nivå som 2006 och utanförskapet har inte minskat annat än i regeringens retorik. Ännu i augusti 2011 befinner sig 1 171 400 människor i den typ av utanförskap som högeralliansen godtyckligt yxade till 2006, allt enligt färska siffror från riksdagens utredningsinstitut.
Visst är det ett praktfullt fiasko för den löftesrika politik som högeralliansen vann regeringsmakten på, ett fiasko som inte mildras av krisens oförutsedda följder. Eftersom högern inte hänförde utanförskapet till kapitalismens sätt att fungera, utan till det påstådda bidragsberoendet.
Att göra fel är mänskligt och rentav ursäktligt. Om felgöraren bara har vett att rätta felen när de blivit uppenbara. Men det har inte Anders Borg. Så gör han ingenting för att möta den arbetslöshet han själv prognostiserar, med en ökning till 7,8 procent redan nästa år. Istället lägger Borg pannan i djupa veck och säger sorgmodigt att hans tunga ansvar kräver att han sätter både hängslen och livrem på statskassan.
Det är fullständigt ansvarslös politik i synnerhet i förhållande till de människor som nu riskerar att blir utförsäkrade i högerns iver att befria de arbetslösa från deras bidragsberoende.
Hårda ord, kan tyckas. Eftersom Borg trots allt spenderar några miljarder på det han själv kallar sysselsättningsskapande åtgärder. Men de är ändå rättvisa. Eftersom Borgs sysselsättningsskapande åtgärder är kosmetika eller rena slag i luften.
Den sänkta restaurangmomsen är typexemplet. Borg skickar frikostigt in 5,4 miljarder kronor på krogägarnas konton i föregivet hopp om att dessa godhjärtade människor genast skall sänka sina priser för att få fler kunder och därmed lika godhjärtat genast anställa fler. Men det är ett illusoriskt hopp, vilket Borg borde veta. Eftersom all erfarenhet från andra länder visar att sänkt krogmoms till två tredjedelar omvandlas till högre krogvinster, utan ett enda nytt jobb som följd.
Den sänkta krogmomsen har inte ett skvatt med jobbpolitik att göra. Detsamma gäller de mindre summor som läggs på arbetsförmedling och på åtgärder för utförsäkrade.
Vi har inget emot att utförsäkrade erbjuds någon form av meningsfull sysselsättning, så länge det inte tränger undan riktiga jobb, sådana
åtgärder smörjer i alla fall inte de redan rika, som den sänkta krogmomsen. Men att kalla det jobbpolitik är ett skämt.
I övrigt innehåller Borgs höstbudget inga överraskningar. Utöver det redan kända är det mest besvärjelser till ett ansvar som inte tas.
Det allvarligaste är som sagt passiviteten i krisen, där Borg bara tittar på när arbetslösheten stiger. Men allvarligt är också sveket mot pensionärerna, som blir utan den skattesänkning som utlovades inför valet, samtidigt som magra pensioner fortsatt naggas i kanten av det nya pensionssystemets roffande broms.
Som plåster på såren utlovar Borg höjda bostadstillägg till de allra mest utsatta, vilket givetvis är bra för den fattigpensionär eller den ensamstående mamma som knappt har råd att köpa mjölk.
Men som politik är det ett hångrin. Först genomför högern en politik som gör människor fattiga och sedan erbjuds de allra fattigaste ett pyttelitet plåster. Fy fan för sådant hyckleri.
När detta skrivs har musslan Håkan Juholt ännu inte kommenterat budgeten, men hans ekonomiskpolitiska stolpskott Tommy Waidelich är kritisk mot Borgs alltför optimistiska prognoser. De närmaste åren blir sämre än vad Borg tror, menar Waidelich, vilket kan vara rätt.
Men det märkliga är att Waidelich i övrigt inte anmärker på annat än den sänkta krogmomsen. Passivitet i krisen är också socialdemokratisk politik.
För vår del förordar vi stora offentliga investeringar i välfärd och infrastruktur för att möta krisen, om nödvändigt finansierade genom lånade pengar. Ökad arbetslöshet är mycket värre än budgetunderskott, särskilt i ett land utan offentlig nettoskuld.
Slutomdömet om höstbudgeten kan därför bara bli att den är motsatsen till vad den utgör sig för att vara: Den är ansvarslös.
