Folkpartiledaren Jan Björklund har slagit till igen. Med sedvanlig vulgaritet. Denna gång på Folk & Försvars årliga konferens i Sälen, där Björklund med darr på stämman frammanade bilden av ett återuppståndet, aggressivt Ryssland, lika farligt för lilla Sverige som någonsin förr. Björklund slutsats var given. Här krävs upprustning, särskilt på Gotland.
Och givetvis medlemskap i Nato. I brist på en ny Karl XII.
Försvarsminister Tolgfors bemötte utspelet med en blandning av sarkasm och resignation. Av naturliga skäl. I riksdagen har folkpartiet skrivit under på den försvarsuppgörelse som innebär frysta anslag till krigsmakten och en prioritering av internationella krigsoperationer, som den i Afghanistan. Det är en uppgörelse som ger fortsatta och forcerade nedskärningar av den inhemska försvarskapacitet som knappt finns kvar. Med stöd från folkpartiet.
Men sådana bagateller bekommer inte Jan Björklund. Går det att knipa poäng bland storsvenska försvarsvänner genom bombastiska TV-utspel, så spelar det ingen roll vad folkpartiet haft för sig i riksdagen, i alla fall inte så länge försvarsministern är moderat. Inför utsikten att knipa moderata väljare är sanningen till för att döljas.
Detta lösaktiga förhållningssätt till fakta och sanning är Jan Björklunds bidrag till svensk politik.
Som skolminister yxar han till utredningar till oigenkännlighet, för att sedan använda det lögnaktiga slutresultatet för att driva igenom en skol-politik som strider mot vedertagen pedagogisk forskning. Ändamålet helgar medlen när ordning och reda skall värva väljare.
I energipolitiken vurmar Björklund för utbyggd kärnkraft. Utifrån påståendet att Sverige annars kommer att drabbas av den vedervärdigaste energikris. Att Sverige redan idag producerar ett överskott på el och att detta överskott beräknas öka kraftigt framöver, spelar ingen roll i Björk-lunds värld av tillyxade sanningar. Lika lite som att kärnkraften är en kostnadsineffektiv energiform med olösta säkerhetsproblem.
Så länge det finns tillräckligt många människor som inbillar sig att kärnkraft är en bra och säker energiform, så är Björklund beredd att stryka fördomen medhårs. Som den populist han är.
Naturligtvis är Björklund också för euron. Att alla nationalekonomer är rörande överens om att det i krisen är en lycka för Sverige att stå utanför EMU är inget som bekommer folkpartiledaren. När de går att locka de lättköpta med en högre värderad valuta.
I riksdagens partiledardebatt härförleden var Björklund i sitt esse.
”Gör som dina företrädare, håll kommunisterna utanför”, skrek en upphetsad Björklund med adress till Mona Sahlin. Som en sentida senator Joe McCarthy. För som föregiven kommunist är den rare vänstersossen Lars Ohly naturligtvis lika oskyldig som de skådespelare och författare som den försupne McCarthy och hans utskott utmålade som delar av en kommunistisk konspiration i 50-talets USA.
Utspelet var så vulgärt att till och med borgerliga ledarskribenter fann det pinsamt. Men Jan Björklund var lika glad för det. I förvissningen om att det längst ut på den allra brunaste högerkanten finns folk som tilltalas av primitiv antikommunism.
Man skulle kunna avfärda Jan Björklund som en politisk clown, otillräknelig på grund av lika delar enfald och storhetsvansinne. Men det vore oriktigt. Eftersom Björklund är en beräknande högerpopulist, i varje fråga beredd att stryka högerfördomar medhårs. Som få andra förorenar Jan Björklund svensk politik.
Inför valet 2010 fruktar många att högerpopulistiska Sverigedemokraterna skall ta sig in i riksdagen. Det vore naturligtvis en olycka. Men faran skall inte överdrivas och framförallt får den inte bidra till att dra en försoningens slöja över högerpopulisten Jan Björklund och hans folkparti.
Det gäller att städa ut hela högerbyket.
27 januari 2007
Proletären 5
