Säga vad man vill om Jan Björklund, men han håller hårt på majorens löfte att en god soldat aldrig ska lämna sin post. Han tar nu strid för att sitta kvar på ordförandeposten trots intern kritik och usla opinionssiffror för Folkpartiet.

Med full kris inom de två forna paradgrenarna skolan och euron väljer Jan Björklund nu att vända ansiktet mot ytterligare ett krisområde, bostadspolitiken.

Det faktum att den liberala marknadsfundamentalismen på några årtionden har slagit sönder den sociala bostadspolitiken, vilket har lett till gigantisk bostadsbrist, förfallna bostadsområden, avsaknad av nybyggnation och enorma övervinster för hyreshajarna, tycks inte påverka den tappre soldaten Björklund.

I Björklunds värld är bostadspolitiken nämligen den sista resten av planekonomi och stridsropet lyder ”liberalisera den svenska bostadspolitiken”.

Konkret föreslår Björklund fri hyressättning vid nybyggnation, avskaffande av bruksvärdessystemet, större möjligheter för andrahandsuthyrare att utkräva ockerhyror som de dessutom ska slippa betala skatt på, mer makt åt byggherrarna vid planering och bygglov samt ett angrepp på strandskyddet som ska ge överklassen möjlighet att omvandla sjö- och havsnära natur till privat område.

Vem som tjänar på Folkpartiets bostadspolitik är uppenbart. Högre hyresintäkter åt hyreshajarna och standardsänkningar och hyreshöjningar åt vanligt folk. Björklunds förslag kommer möjligen innebära en viss ökad nybyggnation av lägenheter åt medel- och överklassen och säkerligen gynnas byggandet av lyxvillor med utsikt över sjö och hav.

Krisen för svensk bostadspolitik är tillsammans med europrojektet, järnvägskaoset och skolans förfall några av de tydligaste bevisen på liberalismens fiasko. Allt fler inser detta. Det börjar bli ensamt på liberalismens barrikader för Jan Björklund och hans folktomma parti.