Regeringens klockartro på kapitalismen vet inga gränser. Politikens uppgift är att underlätta för det privata näringslivet. Punkt slut. Marknaden skall lösa alla problem.
Enligt detta koncept har vi fått sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, som utan nya jobb skyfflar pengar till McDonalds och Burger King; vi har fått den sänkta krogmomsen, som om vi skulle kunna äta oss ur krisen; vi har fått RUT och ROT, som skattesubventionerar överklassens pigor och bostäder. Men massarbetslösheten består. Regeringen eldar för kråkorna när den öser pengar över kapitalet och de rika.
Men skam den som ger sig. Nu skall marknaden sättas att lösa också segregationen och det sociala utanförskapet i landets invandrartäta förorter, detta genom inrättandet av ekonomiska frizoner, tidsenligt omdöpta till nystartszoner. Konceptet är detsamma, trots alla tidigare misslyckanden: Ös pengar över företagen och alla problem löser sig.
Idén bakom nystartszonerna, såsom de nu presenterats i en statlig utredning, är ett tankefoster i den högre skolan. Enligt förslaget skall nystartszoner inrättas i områden med minst 4.000 invånare där färre än 44,5 procent av den arbetsföra befolkningen är sysselsatt, minst 6,8 procent är långvarigt beroende av försörjningsstöd och åtminstone 31,3 procent saknar godkända gymnasiebetyg.
Hur denna fantasifulla skrivbordskonstruktion skall omsättas i verkligheten låter vi vara osagt, men gränsdragningsproblematiken lär bli en byråkratisk huggsexa av sällan skådat slag.
Inom zonerna skall företag med mindre än 50 anställda sedan begåvas med sänkta arbetsgivaravgifter på upp till 20 procentenheter i högst sju år. Det är detta som är kärnan i förslaget. Sänkta arbetskraftskostnader skall odla den beryktade entreprenörsandan och i ett huj göra dagens problemområden till blomstrande ekonomier.
Kruxet i sammanhanget är att de tilltänkta nystartszonerna inte utgör några avgränsade arbetsmarknader eller några arbetsmarknader överhuvudtaget. Jobben som tidningsbud, städare, diskare, pizzabagare, taxichaufförer och vad som i övrigt erbjuds invandrare på Sveriges segregerade arbetsmarknad finns i allt väsentligt på annat håll.
Så är de sänkta arbetsgivaravgifterna i nystartszonerna alls inte ett stöd till utsatta områden, utan ett rent bidrag till företag i de låglönebranscher som de flesta invandrare är hänvisade till. En redan segregerad arbetsmarknad segregeras ytterligare.
Utredaren är medveten om detta förehållande och föreslår därför att bara en fjärdedel av de anställda i bidragsberättigade företag behöver vara bosatta inom nystartszonerna. Det ger absurditeten i konstruktionen.
Existerande företag inom nystartszonerna behöver överhuvudtaget inte nyanställa för att vara bidragsberättigade – bidraget på upp till 70.000 kronor per anställd och år går direkt in på ägarnas konton. Nyanställer de eller nyetablerade företag, verkliga eller bara med brevlåda i zonen, sker det på någon annans bekostnad. Låglönedumpning ger inte fler jobb, den bara omfördelar dem en smula.
Huruvida nystartszonerna blir verklighet är osäkert. Kritiken är omfattande också från borgerligt håll, då med snedvriden konkurrens som utgångspunkt. Erfarenheter från andra länder, som Frankrike, visar också att konceptet är verkningslöst vad gäller att långsiktigt lösa segregationsproblemet. I början skapas ett och annat nytt jobb, till stora kostnader, men när bidraget tar slut återgår allt till det gamla. Företagsbidraget är slöseri med skattepengar.
För vår del är vi för kraftfulla insatser för att bekämpa segregationen. Men sådana insatser kan inte förlita sig på kapitalismen, som skapat och tjänar på segregationen, och då rakt inte genom att förstärka den låglönedumpning som är segregationens kapitalistiska poäng. Problemen i Rosengård, Bergsjön med flera liknande områden är samhälleliga och måste mötas med breda, samhälleliga insatser.
Uppenbart finns statliga pengar till sådana insatser – för finns det pengar till verkningslöst företagsstöd, så finns pengar till verkningsfulla samhällsinsatser. Bara några enkla förslag.
✔ Regeringen och dess utredare pekar ut de dåliga utbildningsresultaten som ett kriterium för de områden som bör få stöd. Men öka då anslagen till skolan i dessa områden och se till att ungdomarna får en meningsfull fritid genom att öppna istället för att stänga fritidsgårdar och genom större anslag till breddidrotten. Sådana insatser ger effekt på sikt.
✔ Regeringen vill skapa mer levande stadsdelar. Men se då till att öka den offentliga servicen och placera fler offentliga inrättningar i de invandrartäta områdena.
✔ Regeringen vill höja de utpekade stadsdelarnas status. Men anslå då pengar till renovering av det regelmässigt förfallna bostadsbeståndet. Ett rejält ROT-program riktat mot miljonprogrammet hyresfastigheter ger fler jobb än regeringens klockartro på kapitalismen och ger på köpet bättre boende och trevligare stadsdelar.
Jobbfrågan är naturligtvis central i kampen mot segregationen. Men den kan inte lösas selektivt. Det är fler jobb som behövs, inte omfördelade jobb; det är en mer integrerad arbetsmarknad som behövs, inte åtgärder som förstärker segregationen.
Till jobbfrågan och regeringens fiaskoartade jobbpolitik ber vi dock att få återkomma.
