Det kan tyckas fräckt att jämföra krisen i Grekland med Saabkrisen i Trollhättan. Men det är mer som förenar än som skiljer. I både Aten och Trollhättan hotas vanliga människors mest grundläggande behov av arbete, trygghet och ett människovärdigt liv.
Hotet kommer inte från någon naturkatastrof – det är inga jordbävningar, tsunamis eller orkaner. Det som hotar människorna är det ekonomiska system som vi själva har skapat.
Trots detta förklarar en enig kör av politiker, näringslivsfolk och ekonomer att vi ingenting kan göra. Försämrade livsvillkor, sänkta löner och pensioner, företagsnedläggelser och massarbetslöshet är nödvändigt.
När det gäller Grekland får vi veta av finansminister Anders Borg och allsköns ekonomiska experter att grekerna är oansvariga och otacksamma som inte accepterar det nödvändiga och tar den hjälpande hand som EU och IMF sträcker ut.
Grekerna är otacksamma därför att de inte tar den hand som innebär lån som ska gå till att rädda de europeiska storbankernas pengar medan återbetalningen landar hos det grekiska folket.
Oansvariga därför att de inte accepterar att betala notan för den fest de aldrig ens var bjudna på. De miljontals greker som strejkar var inte de som under åren innan krisen täljde guld med fällkniv, som befriades från förmögenhetsskatter och som spekulerade vilt med dessa övervinster. Tvärtom var det dessa som tvingades betala under tiden den fest som föregick krisen pågick och som nu även ska påtvingas efternotan.
Det räcker med att gå till statistiken för att se att så är fallet. Enligt Eurostat arbetar grekiska arbetare i genomsnitt fler timmar och har även de mest underbetalda arbetarna inom privat sektor i jämförelse med övriga Europa.
Det gångna årtiondet har varit extremt lönsamt för kapitalisterna, men har för grekiska arbetare inom den privata sektorn inneburit sänkta reallön, enligt grekiska LO. 30 procent av den grekiska arbetskraften tvingas arbeta utan socialförsäkring eller andra lagliga förmåner.
När det gäller pensioner är den genomsnittliga pensionsåldern i Grekland högre än den europeiska, dessutom får en grekisk arbetare i genomsnitt endast ut 7600 kronor i pension.
Dessa siffror gäller Grekland innan det senaste årets nyliberala stålbad. Brutala sänkningar av pensioner och löner, avskaffade förmåner och rejält höjda skatter har gjort att idag lever var fjärde grek i fattigdom. 400000 människor har förlorat sina jobb och 100000 företag har tvingats lägga ner. Detta är den materiella grunden till den utbredda folkliga vreden.
Hur är det med nödvändigheten? Om någonting är nödvändigt innebär det att det bara finns en lösning, bara en väg att gå. Stämmer det?
En av birollerna i denna grekiska tragedi spelas av ingen mindre än Leif Pagrotsky, som är informell rådgivare åt grekiska regeringen i den ekonomiska krisen. Lika lugn och sympatisk som alltid förklarade han, i en intervju i TV4:s morgonprogram 20 juni, gång på gång det nödvändiga i den politik hans kompis Papandreou genomför i Grekland.
Nu är det inte första gången kapitalismen befinner sig i kris. Det är inte heller första gången vanligt folk upplyses om det nödvändiga med den politik som de drabbas av och som de med vanligt sunt förnuft inser är fel. Så länge ingen kan visa på någon annan handlingsväg accepteras ofta det nödvändiga.
Leif Pagrotsky är inte den första socialdemokrat som är intresserad av ekonomiska frågor. Vid krisen på 1930-talet fanns en som hette Ernst Wigforss och som senare blev finansministern. 1932 formulerade han den dåtida socialdemokratins hållning till krisen.
Här förklarar han att den ekonomiska krisen ”har klarare än någonsin visat nödvändigheten av att kapitalet kommer i samhällets ägo eller under samhällets kontroll, och att den nuvarande planlösa varuproduktionen ersätts av en organiserad socialistisk hushållning”.
För Wigforss såg alltså nödvändigheten annorlunda ut än för Pagrotsky. Därför att det inte finns en nödvändighet. Det som är nödvändigt för folkflertalet är inte nödvändigt för den härskande minoriteten, och vice versa. Vad man anser vara nödvändigt beror helt enkelt på vems utgångspunkt man har.
Även under Wigforss tid ansåg givetvis ”de politiska och ekonomiska maktägarna” att den nödvändiga lösningen låg i ”en sänkning av de breda folklagrens levnadsstandard”.
Wigforss hade inget till övers för dessa maktägare och motsatte sig både lönesänkningar och sänkning av sociala välfärdsåtgärder, vilka enbart ”har försvagat massornas köpkraft och minskat den inre omsättningen” och därmed förvärrat krisen.
”Då de borgerliga partierna förklarar, att samhället inte har råd att ge sysselsättning åt de arbetslösa, blir svaret från socialdemokratin, att det enda vartill samhället inte har råd är att låta sina produktiva krafter ligga outnyttjade.”
Mot detta slöseri manade Wigforss till ”kamp mot arbetslösheten” och ”kamp mot enskildas herravälde över landets produktiva tillgångar och för samhällets kontroll över kapitalet”.
Han avslutar på följande sätt:
”Socialdemokratin vet sig vara tolk för det enklaste och djupaste sunda förnuft, då den vägrar att försona sig med att nöden skall växa fram ur själva överflödet, då den finner det vara människorna
ovärdigt att låta sig förtryckas av en produktionsmekanism, som de själva skapat. Den ekonomiska
organisationen är till för människornas skull, det är människornas uppgift att behärska den. Socialdemokratin tvekar inte att förklara, att dess kamp mot krisen, mot kapitalismen, för socialismen är en kamp för hela samhällets frigörelse och för dess utveckling till en högre form av civilisation.”
Vi kunde inte ha sagt det bättre själva.
Det är lätt att inse den avgrundsdjupa vallgrav som skiljer Wigforss och dagens Papandreou och Pagrotsky. Kapitalismen är i grunden den samma,krisens orsaker likaså.
Krisen i Grekland är både djupare och mer omfattande än i Trollhättan. Men framtidsutsikterna är lika tuffa för både greker och västgötar som hotas av arbetslöshet, som inte kan betala sina huslån och som hänvisas till en saboterad a-kassa.
I Trollhättan och Sverige dominerar hopplösheten därför att varje tanke på ett samhälle bortom nyliberalismens marknadsekonomi har avskaffats i anpasslighetens tecken.
Borta är visionen om ett samhälle grundat på rättvisa, jämlikhet och solidaritet – där den ”ekonomiska organisationen är till för människornas skull” och ”det är människornas uppgift att behärska den”. Där vi gemensamt tar ansvar för att alla människor ges möjligheten till ett bra och rikt liv.
Men i Grekland lever hoppet när miljoner människor går samman och säger nej. ”Folket har makten och kommer aldrig att ge upp – organisera motattacken!”, står det på banderollerna som pryder det anrika Akropolis i Aten. Det är inga tomma ord, utan budskapet i den generalstrejk som omfattar 2,5 miljoner greker.
Inför generalstrejken talade det grekiska kommunistpartiets generalsekreterare Aleka Papariga i det grekiska parlamentet. Hon menar att lösningen ligger i att ”folket måste självt överta ägandet av produktionsmedlen och naturresurserna”.
I demokratins vagga Grekland ser vi i de folkliga protesterna en verkligt demokratisk rörelse. För demokrati betyder folkmakt, inte marknadsekonomi. I ett demokratiskt samhälle ska makten ligga hos folket – inte hos EU, IMF eller storbankerna.
I ett demokratiskt samhälle ska näringslivet finnas till för folket, inte folket för näringslivet. Kapitalism och demokrati förutsätter inte varandra, tvärtom så står de i motsättning till varandra.
