Krisen inom socialdemokratin rullar på, ivrigt underblåst av borgerliga media och av partihögerns torpeder i Stockholm, som inte missar en chans att ge utbölingen Håkan Juholt nya tjuvnyp.

Den interna strategin tycks vara en variant på ”den underbara krisen”. Partiet trycks medvetet allt djupare ner i skiten på det att partihögern när tiden är mogen skall kunna träda fram som den förnyande räddaren i nöden, som på sin tid Tony Blair i Labour.

Det märkliga är att partiledningen står handfallen i krisen. Håkan Juholt talar smattrande om behovet av en ny politik, men det blir bara ord när den nya politiken lyser med sin frånvaro. Helgens förtroenderåd är belysande. Efter två dagars ivrigt pratande om den nya politiken resulterade denna minikongress i skvatt ingenting.

Eller vad skall man säga om följande två punkter, som var det enda rådet beslutade om:
• att statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk till exempel innehållande mål om antalet arbetade timmar, arbetslöshet och sysselsättningsgrad.
• att vid sidan av befintliga mål för offentligfinansiellt sparande se över möjligheterna att utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar.

Målsättningar i all ära, men politik handlar väl också om att peka ut vägen till målet. Men där är sossarna svarslösa. Man vet inte ens vad målet är eftersom de efterlysta målsättningarna inte definieras.

Så trampar sossarna vatten i väntan på Godot, alltmedan partiordföranden löper gatlopp i media och opinionssiffrorna sjunker.

Kanske är det Lars Engqvist man väntar på. Före detta ordföranden i SSU, chefredaktören, kommunalrådet, direktören, ministern, lands-hövdingen och nu pensionären Engqvist skall i alla fall leda arbetet på att ta fram ett nytt partiprogram, något partistyrelsen beslutat om på eget bevåg och utan att närmare definiera vad omskrivningen skall gå ut på, bara att det skall vara ett program för en ny tid.

Får vi förmoda att Engqvist huvuduppgift blir att definiera Håkans Juholts alldeles egna begrepp ”social demokrati”, som kan synas passande för ett parti som kallar sig självt socialdemokratiskt, men som ändå utgör en nydaning i den högre skolan.

Från början utgjorde partinamnet en förening av socialism och demokrati, vilket var mer radikalt än vad det idag kan synas vara, då demokraterna på 1800-talet var en revolutionär rörelse, innerligt hatade av överklassen. Med tiden blev det till ”demokratisk socialism”, som en markering mot den revolutionära socialismen (kommunismen). Men nu skall alltså socialismen ut en gång för alla.
Tids nog får vi se och granska resultatet av Lars Engqvists vedermödor. Men redan nu finns det anledning att påminna om Socialdemokraternas programhistoria.

Det nuvarande programmet antogs så sent som 2001 under ledning av Göran Persson. Det var det åttonde i ordningen. Men enligt tidningen Arbetets siste chefredaktör Bo Bernhardsson var det egentligen bara det tredje.

Det första var revolutionärt och skrevs av Axel Danielsson i slutet av 1800-talet med det tyska Erfurtprogrammet som förebild. Det andra var reformistiskt och skrevs 1944 av Ernst Wigforss.
Övriga fem program under perioden fram till 2001 var egentligen bara varianter på dessa två, menar Bernhardsson.

Vad då med det tredje programmet? För vilken tid och vilken politik är det skrivet? Bernhardsson vet besked.

”Det befästa folkhemmets tid är förbi”, skrev Bernhardsson i Arbetet 16 juni 1999. Nu måste det rivas. Men det skall ske rättvist. ”1900-talet skulle därmed tillspetsat kunna delas in i revolutionens, reformens och den rättvisa reträttens stadier”, fortsätter han.

Det är en lika lakonisk som träffsäker analys. För i det partiprogram som antogs 2001 rök inte bara Ernst Wigforss berömda portalparagraf, som i ord definierar socialismen som mål för socialdemokratins reformprojekt, utan partiet gjorde rent hus med hela sin tidigare idétradition. Göran Perssons program är rakt igenom liberalt.

Vi vill påstå att just detta är grunden till sossarnas bekymmer. För vem entusiasmeras av visionen om den rättvisa reträtten? Vi företräder samma politik som borgarna. Men vi lovar att genomföra den mer rättvist än dem! Inte undra på att väljarstödet krymper. Skall det drivas borgerlig politik kan man lika gärna välja originalet.

Huruvida Lars Engqvist program skall bli en variant på Göran Perssons liberala eller ett helt nytt fjärde program låter vi vara osagt. Men tipset går till varianten. För vad finns bortom den rättvisa reträtten annat än den liberala seglatsen på de fria marknadskrafternas oändliga ocean?

Så kvarstår visionslösheten som grunden för socialdemokratins kris, långt mycket viktigare än Håkan Juholts personliga tillkortakommanden. Ett parti som inte längre har ett eget samhällsprojekt blir ett rö i de tillfälliga opinionernas vind.