Fredrik Reinfeldt börjar alltmer likna sin företrädare Bo Lundgren, han som svarade på allt tilltal och på alla frågor genom att som en zombie rabbla ”sänk skatten”.
Reinfeldts sommartal bär syn för sägen. Samtidigt som vårdpersonal slår larm om en arbetssituation som hotar patientsäkerheten, genom permanent underbemanning och ett alltmer omänskligt övertidsuttag, så lovar Reinfeldt nya nedskärningar inom vården.
Vafalls, invänder någon. Reinfeldt lovade väl ett femte jobbskatteavdrag, inte nya nedskärningar? Visst. Men det ena kan inte skiljas från det andra. Om de offentliga inkomsterna minskar, som genom det femte jobbskatteavdraget med 16 miljarder kronor om året, så blir det mindre över till de offentliga utgifterna, som till vården.
Detta måste sägas klart och tydligt: Sänkta skatteinkomster ger sämre vård, om inte per automatik, det går att omprioritera, så genom att ökade vårdbehov och större möjligheter att bota kräver kraftigt ökade resurser, inte minskade eller frysta.
Politiker av alla kategorier, från moderater till vänsterpartister, skyller sommarens akuta vårdkris på semestrarna, som om det var en nyhet att också vårdpersonal har rätt till semester. Men undanflykten motsägs av personalen. Visst gör semesterfrånvaron sitt till, men krisen är permanent och gäller över hela året. Sjukvårdspersonalen är för liten i förhållande till de arbetsuppgifter den förväntas utföra.
Empirin är ovedersäglig, men framgår också i nationalräkenskaperna. Så har Reinfeldts och Borgs skattesänkningspolitik lett till att den offentliga konsumtionens andel av BNP minskat med 6 procentenheter sedan 2006. I pengar räknat handlar det om att 267 miljarder kronor överförts från offentlig konsumtion (skola, vård och omsorg) till privat (skattesänkningar). Tänk vilken nytta dessa pengar gjort om de fått stanna i skolan, vården och omsorgen.
Reinfeldt har sålt in sin skattesänkningspolitik på ett listigare sätt än företrädaren Lundgren, som mest framstod som en skattekverulant av det bara alltför tröttsamma högerslaget. Jobbskatteavdragen har annonserats som sysselsättningspolitik, inte som skattepolitik.
Det gick en gång och det gick två gånger, men det vore skam om det gick fem. Facit visar nämligen att avdragen haft marginell effekt på sysselsättningen, om någon alls. Så är arbetslösheten högre idag än 2006, trots fyra genomförda jobbskatteavdrag.
För vår del är vi principiellt emot jobbskatteavdraget. Eftersom det inför ett system som straffbeskattar pensionärer, arbetslösa och sjuka. De med lägst inkomster omfattas inte av avdraget och betalar därför större andel av sin inkomst i skatt än andra.
Men låt oss diskutera frågan ur ett större perspektiv. Varför betalar vi skatt överhuvudtaget? Förr i tiden handlade det om att finansiera överklassens krig och om att göda kungahus och byråkrati, men i dagens Sverige handlar skatteuttaget framförallt om fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Vad skall vi betala ur egen ficka och vad skall vi betala gemensamt och solidariskt?
Vi är för att välfärden skall betalas gemensamt och fördelas till dem som behöver den, vilket kräver ett stort skatteuttag. Vi vill rentav utöka det som betalas gemensamt genom att inkludera också tandvård och kollektivtrafik, vilket kräver ett större skatteuttag.
Därtill anser vi att skatt skall betalas efter bärkraft – högre skatter för de rika än för de fattiga – men låt oss lämna den frågan åt sidan för den här gången.
Regeringens hittills genomförda jobbskatteavdrag kostar statskassan 90 miljarder kronor på årsbasis. Med Reinfeldts femte avdrag uppgår kostnaden till 106 miljarder kronor per år, att plussa på med sänkt bolagsskatt, sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och andra skattesänkningar. Inte undra på att det blir allt mindre över till offentlig konsumtion.
Tänk om dessa pengar istället används till skola, vård och omsorg. Det hade inte bara löst vårdkrisen, utan dessutom ökat sysselsättningen. För ökad offentlig konsumtion ger omedelbart nya jobb i Sverige, till skillnad från ökad privat konsumtion, där jobben till hälften hamnar utomlands. Det hade varit en sysselsättningspolitik värd namnet.
Därför står frågan som i rubriken: Jobbskatteavdrag eller vårdsatsning? Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Reinfeldt och hans regering förordar fortsatta nedskärningar i vården, trots allt sockersött tal om satsningar. Detsamma gäller Stefan Löfven och han sossar, som redan lovat behålla ett femte jobbskatteavdrag, om det införs.
För vår del väljer vi vårdsatsningen. Med höjt skatteuttag fördelat efter bärkraft.
