Angela Merkel såg sur ut då hon mötte G8-ledarna hemma hos Barack Obama i Camp David. Merkel har styrt EU med järnhand i krisen, ivrigt understödd av Nicolas Sarkozy. Resultatet har inte varit överdådigt, annat än för Tyskland. Merkels stenhårda åtstramningspolitik har drivit de värst drabbade EU-länderna, som Grekland och Spanien, allt djupare ner i krisen.
Nu står euron på gränsen till sammanbrott, men Merkel viker inte en tum, trots allt ljudligare protester från diverse ekonomer, som menar att åtstramningen hotar att driva ner inte bara EU utan hela världsekonomin i depression.
Varningarna är inte tagna ur luften. Så var det en liknande åtstramningsregim som gjorde ont värre när väldskapitalismen på 1930-talet gick in i sin hittills djupaste kris.
På G8-mötet framträdde nyvalde franske presidenten Francois Hollande för första gången i ett större sammanhang och han fann genast en frände i Barack Obama, som gärna ser en mer expansiv politik i Europa.
Obama har utan framgång försökt häva den amerikanska kapitalismens kris genom en monstruös underbalansering av den federala budgeten. Det går an för USA, genom dollarnas ställning som världsvaluta. Men bara under en tid. Förr eller senare slår skuldekonomin i taket, om inte tillväxten i ekonomin kommer igång. Som det nu är behöver USA hjälp från Europa.
Det är så kapitalismen fungerar. Utan ständig tillväxt slår den knut på sig själv.
Francois Hollande vann presidentvalet i Frankrike genom att lova en mer expansiv politik, i öppen polemik mot Merkels kompanjon Sarkozy. Mycket var munväder, i EU har inte ens en fransk president något större manöverutrymme. Men något måste han försöka uppfylla, som förslaget om euroobligationer, som Merkel skyr som pesten.
Därför de sura minerna. Merkel kan inte längre styra och ställa helt som hon och de tyska kapitalisterna vill.
Vad som kommer ut av G8-mötet och av de tysk-franska piruetterna återstår att se. Motsättningarna skall inte överdrivas. EU-projektets ryggrad är samarbetet mellan tysk och franskt monopolkapital och det påverkas bara marginellt av de politiska konstellationerna i respektive land. Också Merkel och Hollande lär finna varandra vad det lider.
Frågan är om det räcker. Det specifika för eurokrisen är att den inte bara är ett uttryck för kapitalismens kris, utan också för en kris i EU-projektet, där euron lanserades som ett försök att forcera fram den politiska union som är projektets mål. Det var och är ett våghalsigt försök.
”Euron var en dåligt framtagen idé. Det är fel att tro att man kan ha en gemensam valuta innan man har en politisk union”, säger den amerikanske professorn och före detta IMF-ekonomen Kenneth Rogoff, som i värstascenariot ser en långvarig, massiv depression i hela Europa som en följd av eurokrisen.
För de arbetare som utsätts för krisens förödelse finns inga enkla lösningar. Men det finns en väg att gå, kampens väg, som i Grekland, och mål att sträva efter: Ut ur euron, ut ur EU och ut ur kapitalismen.
