I fjol försökte de svenska sossarna placera sin förrförra ordförande Mona Sahlin som ny generalsekreterare för Socialistinternationalen. Det gick inte så bra. Medlemspartierna från framförallt Asien, Afrika och Latinamerika ville inte ledas av en utpräglad högersosse från Sverige.
Men kanske finns det ändå plats för Sahlin i ett internationellt sammanhang. I vart fall är de svenska sossarna i full färd med att bilda en egen internationell organisation, redan döpt till Progressive Alliance.
Svenska S har ingen omedelbar avsikt att lämna Socialistinternationalen, trots att man betecknar organisationen som odemokratisk och korrupt, rentav som ”körd”. Men enligt internationella sekreteraren Ann Linde kommer partiet att ”fullt ut” prioritera arbetet i Progressive Alliance, som enligt planerna skall konstitueras på ett möte i Stockholm om några veckor.
På vilken plattform bildas då Progressive Alliance? Ja, en fingervisning ges av temat för det första reguljära mötet, som skall hållas i oktober, också det i Stockholm: ”Ett nytt globalt samarbete mellan kapital och arbete”.
Det är alltså Stefan Löfvens ”globala handslag mellan arbete och kapital”, i engelsk kortversion döpt till ”New Global Deal”, som skall ges organisatorisk sosseform och då givetvis utan partier som lever kvar i någon slags förlegad klasskampsretorik, om så bara i ord, och lika givetvis utan det lika förlegade S-ordet i namnet.
För vår del har vi inget till övers för Socialistinternationalen, som i en tidigare form begick sitt historiska förräderi redan 1914, då genom att flertalet medlemspartier sålde sig till ”sina” kapitalister i det imperialistiska kriget. Idag bedriver flertalet medlemspartier nyliberal politik, som det svenska.
Men i medlemsförteckningen finns också partier som i modern tid stått för viktiga insatser, sådana som ANC i Sydafrika, Swapo i Namibia, Frelimo i Mocambique och FSLN (sandinisterna) i Nicaragua. Någon socialism har de visserligen inte bidragit till, men väl till nationell frigörelse, vilket är gott nog.
Är detta måhända splittringens kärna, bortom anklagelserna om toppstyre och korruption; att det i Socialistinternationalen finns alltför många partier som inte rätt av vill sälja sig till det globala kapitalet, som partierna i de imperialistiska länderna?
Vi vill inte påstå att vi vet, men detta är i alla fall en god hypotes. I en tid då det globala kapitalet hämningslöst exploaterar de fattiga ländernas arbetskraft och naturresurser är svenskt klassamarbetet inte en helt populär exportvara.
Om det finns plats för Mona Sahlin i Progressive Alliance återstår att se. Men man kan alltid hoppas. I denna kapitalistkramande organisation gör hon i alla fall mindre skada än som kapitalistkramare i Riksidrottsförbundets styrelse.
