Ryktet om Fredrik Reinfeldt som en klok ledare med fingertoppkänsla är en myt. Det är bara att se på de senaste sju årens kavalkad av petade moderata ministrar.
Först ut var Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò som båda blev en dryg vecka gamla på sina ministerposter. Borgarklassens självbild av att stå över de lagar och regler som gäller för vanligt folk – i de här fallen mygel med tv-licenser och svart hemhjälp – blev för mycket för Reinfeldt när hans självproklamerade arbetarparti skulle installera sig vid makten.
Därefter försvann Mikael Odenberg i protest mot den förda försvarspolitiken. Även hans efterträdare Sten Tolgfors fick hoppa fallskärm efter att ha ertappats med fingrarna i den saudiska syltburken.
Mest uppmärksamhet fick Sven-Otto Littorin som flydde landet efter att avslöjats som sexköpare. Littorins försök till svensk comeback har inte varit lyckad, varken när han satte sig som styrelseledamot i fascisten Patrik Brinckmanns mineralföretag eller när Sveriges Television upplät en timme på bästa sändningstid för torsken att rentvå sig själv.
Nästa moderata avgång var sjukförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson. Hon fick bära hundhuvudet när de omänskliga konsekvenserna av regeringens sabotage av sjukförsäkringarna blev alltför uppenbara.
Efter Reinfeldts ommöblering i regeringen härom veckan är det bara han själv, Anders Borg och de gamla rävarna Beatrice Ask och Carl Bildt som är kvar från maktövertagandet 2006.
Till det moderata brottsregistret kan nu även den petade biståndsministern Gunilla Karlsson tillföras, sedan avslöjandet att hon använt 20 miljoner kronor av biståndspengarna för att betala lön till sig själv och sina underhuggare.
Att Reinfeldt har fingertoppkänsla som en gammal slagborrare visar sig inte minst vid utnämnandet av den kristna fundamentalisten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister.
Givet är att valet av abortmotståndaren Svantesson bjuder det rödgröna motståndarlaget på många öppna målchanser, detta oavsett om Svantesson bedyrar att hon står bakom de rådande lagarna. Lika givet är att det inte lär ha varit någon uppsjö av ansökningar om jobbet som minister med ansvar för den misslyckade moderata jobbpolitiken. Det är svårt att veta om Svantesson var ett förstahandsval eller om hon helt enkelt var den enda som var beredd att ta jobbet.
Desto enklare är det att se hyckleriet i media. Samma liberala ledarskribenter som agerade drevkarlar mot Omar Mustafa, på grund av hans religiösa tillhörighet, när han valdes in i sossarnas partistyrelse agerar nu försvarsadvokater åt Svantesson. En kristen är ändå en kristen och en muslim är trots allt en muslim, enligt våra toleranta liberaler på Expressen och Svenska Dagbladet.
För vår del har vi inget till övers för Elisabeth Svantesson och hennes reaktionära och fundamentalistiska åsikter. Men var hör en reaktionär hemma om inte i den värsta högerregeringen i modern tid? En regering har de ministrar den förtjänar.
