Huruvida Håkan Juholts libyska krumbukter placerar honom i det politiska diket låter vi vara osagt. Kanske är det så att hans fylleraglande väcker mer anstöt hos beskäftiga kommentatorer, som hos Aftonbladets Lena Melin, än hos en opinion som ser all politik som krumbukter. I vart fall är Juholts turer både typiska och förutsägbara.
På 1 maj försökte Juholt blidka fredsopinionen bland de egna genom att storstilat lova att ta hem de svenska Jas-planen från Libyen.
”Uppdraget är avslutat”, deklarerade en kaxig Juhult, som istället för stridsflygplan förordade de civila insatser som Sverige enligt samfälld politisk utsago är världsbäst på.
Budskapet gick hem hos publiken på 1 maj, men inte i den egna partitoppen, som togs på sängen av Juholts raka besked. Så inleddes operation rädda den lösmynte Juholt, ledd av den tryggt reaktionäre Nato-vännen Urban Ahlin.
Det började med en artikel på DN-debatt (18/5) där Ahlin och Juholts förtrogne Peter Hultqvist förklarade att Socialdemokraterna alls inte är för en avslutning av den svenska krigsinsatsen i Libyen, om nu någon missförstått Juholt på ett så underligt sätt. Tvärtom är S för en breddning av krigsinsatsen med bland annat marina stridskrafter.
Vad gäller Jas-planen är uppdraget att övervaka flygförbudszonen avslutat, förklarade räddningsstyrkan Ahlin/Hultqvist. Vilket alls inte betyder att de måste ta hem. Vill Nato använda Jas-planen till annat, som till spaning, går det alldeles utmärkt.
Detta är brännvinsadvokatyr av värsta slag.De svenska Jas-planen har aldrig övervakat någon flygförbudszon. Eftersom Gaddafiregimen inte haft några plan att skicka upp i luften och än mindre att angripa fredliga demonstrationer med. Påståendena om sådana attacker är krigspropaganda.
Redan från början har Jas-planen därför sysslat med spaning. Enligt det svenska kommandot egna uppgifter har Jas-planen hittills tagit 82 500 bilder och skicka 300 spaningsrapporter till Nato-högkvarteret, att användas som underlag för de bombattacker som sprider död och förintelse i Tripoli och andra libyska städer.
Uppgifterna varierar men enligt Libyens hälsodepartement har 718 oskyldiga människor dödats och 4 067 sårats i den krigsinsats som sägs vara till för att skydda civila. Se där det blodiga priset för den svenska krigsinsatsen.
För att göra en lång historia kort landade Håkan Juholts libyska krumbukt som väntat i regeringen Reinfeldts knä. Genom den uppgörelse som Urban Ahlin och Miljöpartiets Åsa Romson i förra veckan slöt med högeralliansens partier. Jas-planen blir kvar med samma stridsuppgift som tidigare, om än något reducerade till antalet. Dessutom skall Sverige bistå Nato med en marin bordningsstyrka.
Så blev det ståtliga fredsutspelet på 1 maj i verkligheten till en utvidgning av den svenska krigsinsatsen och av det svenska stödet till ett Nato som för länge sedan sprängt ramarna för det FN-mandat som svenska politiker lutar sig mot.
Vänsterpartiet inbjöds inte till förhandlingarna och omfattas därför inte av uppgörelsen. Men eftersom Ohly & Co reservationslöst stödde den första krigsinsatsen, ett beslut som Lars Ohly därefter intensivt försvarat, finns det inte utrymme för någon principiell V-kritik av den förlängda insatsen. Den som är för kriget är ingen trovärdig krigsmotståndare.
För vår del har vi varit mot det imperialistiska kriget från första stund. Glöm det storvulna talet om att skydda civila. Imperialismen ger blanka tusan i människoliv, vilket inte bara kriget mot Libyen visar, utan också krigen i Afghanistan och Irak. Detta krig handlar om makt, som alla imperialistiska krig.
Vi hyser inte minsta respekt för FN:s säkerhetsråds resolution 1973, som representerar en unken uppgörelse mellan stormakterna. Inget angreppskrig blir rättfärdigt för att stormakterna godkänner det.
Vi kräver att den svenska krigsinsatsen omedelbart avbryts och att de svenska Jas-planen tas hem.
Vi hyser den djupaste respekt för de människor i Libyen som kräver social rättvisa och demokrati och som nu hamnat i kläm mellan två stridande fraktioner inom den härskande klassen. Men det libyska folket frihet växer inte ur de imperialistiska bombmattornas förödelse, utan måste vara dess eget verk.
Därför förespråkar vi förhandlingar och eldupphör. Det måste bli ett slut på ett dödande som endast syftar till att till hundra procent lägga Libyen under imperialismens stövel.
Till ”fredsvännen” Håkan Juholt säger vi farväl. Som politiker klarar han sig kanske undan diket. Men som fredsvän har han redan drunknat i det.
