Ledningen för Region Västernorrland om besparingarna: ”Resursoptimering”

Efter det att regionfullmäktige konstaterade att sjukvården måste nå en budget i balans passades bollen vidare till tjänstemännen för organisationen: svaret var besparingar på närmare 474 miljoner kronor.

Kurt Pettersson är hälso- och sjukvårdsdirektör för Region Västernorrland och har varit drivande i reformen. Han menar att besparingar inte är ett ord som passar för situationen.

– Arbetet vi gör handlar snarare om resursoptimeringar. Vi måste hantera våra resurser på ett klokare och effektivare sätt.

Oavsett vad man kallar det så är det ändå en stor summa pengar som måste ”optimeras”?

– Självklart. Och slutklämmen är att vi måste komma till rätta med en kostnadskostym som ligger på närmare en halv miljard.

Under mina intervjuer har ett ord dykt upp för att beskriva situationen i Västernorrland, korridorvård. Hur ser du på detta?

– Det är inget unikt för Västernorrland på något sätt. Har man inte en vårdplats får man tyvärr lägga patienten i korridoren. Det är givetvis varken något som politiker, tjänstemän eller medarbetare strävar efter.

Men har det blivit standard i regionen?

– Absolut inte. Ibland har vi ett överskott av vårdplatser, ibland har vi ett underskott. Det finns en ojämlikhet på regionens tre sjukhus och det är den vi jobbar med. Man kan inte samla all vård i Sundvall. Ett huvudsyfte med detta arbete är att avlasta Sundsvall genom att flytta verksamhet till Sollefteå och Örnsköldsvik, där vi oftast har överbeläggningarna.

– Vi har också en avsevärt hög vårdkonsumtion i Västernorrland. Per invånare lägger vi in patienter i större omfattning och de ligger också kvar under längre tid än i andra regioner.

Att en patient ligger kvar länge på en plats – är det verkligen ett problem?

– Det är klart det är ett problem. Om du kan sänka vårdtiden med ett dygn så får du ju in en till patient till på det dygnet. Och det är kopplat till en tillgänglighetsproblematik som finns i regionen.

– Vi har inte fler disponibla vårdplatser än vad vi har. Och vi kan ta vilka politiska beslut som helst som höjer de fastställda vårdplatserna. Det spelar ingen roll. Vi får inte mer personal för det.

Men för att öka antalet disponibla vårdplatserna krävs det väl snarare mer resurser?

– Man låser sig så mycket på siffror. Vi måste jobba med flöden och korta vårdtiderna. Det betyder samma antal vårdplatser men att ”turnovern” är högre.

Nu känns det nästan som att man applicerar marknadsmässiga principer på vården.

– Det har inget med det att göra. Produktionsmässiga principer gäller inom sjukvården som inom vilken annan verksamhet som helst. Det har ingenting med ideologi att göra, att vi ska ha ett kapitalistiskt system eller något annat. Det handlar om att vi måste nyttja våra resurser på ett klokare sätt. Vi måste ständigt jobba med det. För att resurserna inte räcker till.

– Sen önskar jag självklart ett kulturskifte där samhället i stort premierade sjukvården mer än att köpa en LED-tv.

Om du fick välja en problemformulering; hur skulle den då se ut?

– Den största utmaningen är att vi måste nå en kulturförändring. Vi måste gå från konkurrens till samverkan inom regionen. Det finns en kraftig polarisering och konkurrenssituation sedan en lång tid tillbaka. Vi måste börja prata om ett enda Västernorrland för att nå målet med bättre tillgänglighet.

Men hur fixar man en kulturförändring genom denna reform?

– Den kommer i sig inte att leda till det. Men vi jobbar horisontellt, med ett tillitsbaserat ledarskap, och ett helhetstänk.

Man skulle dock kunna påstå att tilliten till ledningen inte är på topp just nu.

– Naturligtvis inte. Men vi måste jobba konsekvent och visa vägen framåt. Det här är ingen ”quick fix”. Det finns delar av vår organisation som tycker jag är en praktidiot, men det finns också de som tycker det motsatta.