Ledare: Lika viktig kamp – nu som då

Kvinnor har lägre löner, jobbar oftare deltid och drabbas hårdare av nedskärningar i offentlig sektor. Kampen för jämställdhet är lika viktig idag som för 100 år sedan.

I år firar vi 100 år för kvinnodagen på just 8 mars. Internationella kvinnodagen – eller Internationella arbetarkvinnans dag, som den hette från början – instiftades av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen, på kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910, på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Men inget datum sattes.   

Det var först på den kommunistiska internationalen Kominterns andra kvinnokonferens 1921 som 8 mars fastställdes som datum för att hedra de kvinnor som spelade en avgörande roll i den ryska februarirevolutionen. 1978 tog FN in Internationella kvinnodagen 8 mars på listan över internationella högtidsdagar.

Med full respekt och med tacksamhet till de kvinnor som genom åren kämpat mot patriarkatet gör vi här ett hopp i historien in i den svenska nutiden.

”Pengar är makt och makt ska fördelas jämställt”, sa dåvarande jämställdhetsminister Åsa Lindhagen när regeringen presenterade Jämställdhetskommissionen lagom till 8 mars förra året.

Då låg skillnaden i livsinkomst mellan kvinnor och män på i snitt 3,2 miljoner kronor. Sedan dess har vi haft en uppskjuten lönerörelse som knappast minskat lönegapet.

I alla händelser har lönegapet definitivt inte minskat genom kommissionens försorg. Den är nämligen förhindrad att uttrycka sig om eller ingripa i lönebildningen. Det står uttryckligen i direktivet från regeringen. Förslag som lämnas av kommissionen ska inte påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildningen, heter det.

Trots det ska kommissionen lämna förslag som syftar till att långsiktigt öka den ekonomiska jämställdheten mellan könen. Kanske är det långsiktigt man ska ta fasta på. En annan del av uppdraget är att granska hur jämställd fördelningen av samhällets stödinsatser är.

Kommissionen lämnade en delrapport i januari i år och snitt i livsinkomst är ändrat till i genomsnitt. I övrigt är det en granskning av samhällets stödinsatser. Utmärkt, eftersom det gäller att hitta de patriarkala strukturerna. Sedan februari är Märta Stenevi ny jämställdhetsminister och det återstår vad hon har att säga på 8 mars.

I kampen för höjda kvinnolöner kan det vara bra att ställa frågan om varför kvinnodominerade yrken generellt är lågt avlönade. Det enkla svaret är därför att det handlar om kvinnor.

Det är ett uttryck för det könstänkande som bildar den norm som säger att mannen är den huvudsakliga familjeförsörjaren och kvinnans lön ett tillskott. Ett föråldrat tänkande som måste brytas ner. Även en kvinna i ett arbetaryrke ska ha en lön som klarar familjens försörjning.

Ett annat uttryck rör främst de yrken som tidigare utfördes av kvinnor i hemmen som obetalt arbete. Det gäller, som exempel, omsorg om barn och äldre. Det är idag samhälleliga, professionella yrken med utbildad personal, men där tanken om gratis arbete hänger kvar. Sammantaget vittnar lönebildningen om den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen.

Det går också igen i de olika anställningsformer som fullständigt exploderade under 1990-talet. De anställningsformer som dittills kallats typiska bröts upp och en hel flora av atypiska anställningsformer utvecklades.

Tillsvidareanställningar och vikariat med tidsbestämd månadsanställning har successivt minskat. Det som vuxit fram är istället en uppsjö av otrygga, tidsbegränsade anställningar.

Första kvartalet år 2020 var 4,4 miljoner personer anställda i Sverige. Av dessa hade 637.000, cirka 14 procent, någon form av tidsbegränsad anställning.

I LO:s rapport Anställningsformer från förra året visas att tidsbegränsade anställningar är vanligare bland arbetare än bland tjänstemän och den visar också tydliga könsskillnader. Av samtliga anställda kvinnor har 16 procent en tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra för män är 13 procent.

När klass och kön kombineras blir siffran ännu högre. Då har var fjärde kvinna i ett arbetaryrke en tidsbegränsad anställning.

Av rapporten framgår också att det är främst unga vuxna som har en tidsbegränsad anställning. Av samtliga anställda i åldern 16-24 år var drygt hälften, 51 procent, tidsbegränsat anställda. I högre åldrar var andelen tidsbegränsat anställda färre. Lägst var den i åldern 45-64 år.

Idag regleras tillsvidareanställning, även kallad fast anställning, och tidsbegränsad månadsanställning i lagen om anställningsskydd, Las, eller i kollektivavtal mellan fack och arbetsköpare.

Nu är Las under attack. De otrygga anställningarna, där man inte vet om har jobb från ena dagen till den andra och där stressen gör en sjuk och vetskapen om en usel pension gör oron för framtiden än större, lär bli fler. Ska detta stoppas måste rösterna på arbetsplatserna höjas.

Listan på stölder i välfärden kan göras lång men taktiken från politiken är densamma. Genom att skapa ett planerat underskott i statens kassakista, som i sin tur ska motivera nedskärningar som försämrar kvaliteten i den offentliga verksamheten, öppnas det för privata lösningar.

Lägg till fri etableringsrätt, lagen om valfrihetssystem (Lov) och att det är tillåtet att av skattepengar ta ut vinst så är stölden ett faktum.

Utöver detta har Rutavdraget blivit en guldgruva för välbeställda. Inte den dyraste av stölderna, men en av de mest oförskämda. Redan i argumentationen för propositionen framgår att mot bakgrund av neddragningar i hemtjänst och försämringar i äldreomsorg, som förväntas fortsätta, har kvinnor tvingats att minska sin arbetstid och att köp av privata tjänster skulle kunna minska denna obetalda arbetstid.

Rut är en offentlig finansiell kostnad för staten. Det innebär att det är andra, som inte köper tjänsten, som får stå för notan. Den som städar bort sin egen smuts får betala andras städhjälp. 2019 kostade Rut staten 5,4 miljarder kronor. Ett av många krav på 8 mars borde vara att göra slut på Rut och istället satsa pengarna i äldreomsorgen – ett extra aktuellt krav under coronapandemin.