Kommunistiska Partiet 50 år: Med egen kompass i världspolitiken
När Kommunistiska Partiet fyller 50 år är det med ett halvsekel av internationellt solidaritetsarbete och självständiga utrikespolitiska analyser i ryggen.
Kommunistiska Partiet föddes i en tid när Vietnamkriget, det första tv-kriget, letade sig in i svenska vardagsrum och upprörde inte minst den unga generationen. När Vänsterpartiets partiledare CH Hermansson talade om ”fred i Vietnam”, vände sig det unga KFML(r) tydligt mot den klasslösa pacifismen, tog självklar och tydlig ställning för det vietnamesiska folkets rätt att försvara sig mot inkräktarna och lyckades bättre än Vpk med att nå de unga som förfärades inför USA-imperialismens brott.
– Det viktigaste var att vi redan från början förstod att vi måste använda en marxistisk analys för att förklara varför västvärldens stormakter så intensivt bekämpade vissa fattiga länder och den politik de förde. Varför hände det som hände? Hur kunde man förklara att USA, en av de allierade som befriade oss från nazismen, betedde sig på det här viset i Indokina?
Det säger Teddy-John Frank, ordförande i partiets Göteborgsavdelning mellan 1974 och 1983 och internationell sekreterare för KPML(r):s centralkommitté från 1983 till 2002.
Teddy-John Frank hittade själv till det nybildade KFML genom USA:s krig i Vietnam. Hemkommen till Göteborg från några år i London, där han deltagit i demonstrationer mot kriget, passerade han en höstdag en bokhandel i Haga, med en affisch om Vietnam i fönstret.
Han gick in och pratade med kvinnan bakom disken. Det var Solveig Baude, gift med Frank med samma efternamn. Teddy-John Frank fick för första gången höra om KFML och gick snart i sin första demonstration i Göteborg för Vietnam, på den vietnamesiska befrielserörelsen FNL:s årsdag den 20 december. Året var 1967.
När USA fem år senare terrorbombade Hanoi julen 1972 gick det inte att ignorera för de stora partierna. Då samlades de fem riksdagspartiernas partiledare i en manifestation, inte mot USA:s krig utan i en allmän önskan om fred i Vietnam. (CH Hermansson skulle senare ångra att han ställde sig tillsammans med moderatledaren Gösta Bohman i Vietnamfrågan.)
– De som vi kallade femlingspartiernas linje var att inte stöta sig med USA, att inte peka ut vem som var angripare. Som inte bara förde anfallskrig utan begick direkta krigsförbrytelser, spred gift och bombade byar och civilbefolkningen, säger Teddy-John Frank.
KFML(r) ställde istället parollen ”En luftvärnskanon till Nordvietnam”, för att stödja rätten till självförsvar, och krävde att Sverige skulle erkänna den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam.
– Vi hävdade den proletära internationalismen, som en revolutionär hållning.
Det internationella arbetet har alltsedan Vietnam spelat en stor och viktig roll för partiet.
– Från 1970 och åtminstone 20 år framåt skulle jag säga att det var helt avgörande för uppbygget av partiet och dess inflytande bland arbetare och unga människor i Sverige, säger Teddy-John Frank.
Kommunistiska Partiet föddes som ett maoistiskt förbund, men kom – i skarp kontrast till den andra sidan i splittringen av KFML, som blev till SKP – snart att ifrågasätta den kinesiska utrikespolitiken.
– Pinochetkuppen i Chile 1973 var en brytpunkt, då Kina deklarerade att det var ett tredje världen-land, där man inte kunde lägga sig i vad som hände. Kina började sedan också att ställa krav på Vietnam, istället för att stödja dem mot USA:s angrepp.
På 1970-talet var konkurrensen på vänsterkanten i Sverige större, och det kunde stå tre-fyra kommunister från olika organisationer och sälja sina tidningar utanför Systembolaget.
– Vi brukade skämta om det och säga att, ”där har du en gubbe som fäller upp paraplyet när det regnar i Peking, och där har du en som fäller upp paraplyet när det regnar i Moskva”, medan vi utgick från läget för arbetarklassen här i Sverige och gjorde våra egna analyser av vad som hände i världen.
– Jag ska inte påstå att vi var hundraprocentiga, framför allt inte i början. Det är klart att vi internationellt sökte svar på många frågor. Men senare betonade vi verkligen den självständigheten, att vi lyssnar på och respekterar andra partier och länder, men här i Sverige tar vi själva ansvar för hur kampen ska föras.
Kommunistiska Partiet ingick aldrig i något av de olika läger som fanns i den kommunistiska världsrörelsen. Teddy-John Frank berättar att det i internationella sammanhang kunde komma frågor om i vilken ”familj” partiet egentligen hörde hemma. Men efter realsocialismens sammanbrott i Sovjetunionen och Östeuropa vändes eventuell misstänksamhet i respekt.
– ”Ni är ju det där svenska partiet som aldrig gjorde som ryssarna eller kineserna eller albanerna sa”. Det har jag fått höra från flera håll, bland annat ANC.
Efter Vietnams seger 1975 kom stödet till ANC i Sydafrika att utgöra en stor del av Kommunistiska Partiets internationella arbete. Partiet var en av de första organisationerna att ansluta sig till ISAK (Isolera Sydafrikakommittén) och kom att spela en viktig roll där.
Fredsloppet, med Proletären FF och Kommunistiska Partiet som huvudarrangörer, blev också under 1980-talet en informell samling för ANC i Europa, och ANC:s representanter i Sverige, Billy Modise och Lindiwe Mabuza, blev goda vänner till partiet och PFF. Nelson Mandela utnämndes till och med till hedersordförande för Proletären FF, en position han inte bara tilldelats utan tackat ja till.
Partiet hade också goda kontakter med den namibiska befrielserörelsen SWAPO, och bjöds in till firandet av frihetsdagen i huvudstaden Windhoek, den 21 mars 1990, då Namibia formellt blev självständigt från Sydafrika. Det var en av de gånger som Teddy-John Frank mötte Nelson Mandela.
– Han var nyss frigiven då, och när han anlände till firandet sent den kvällen, vid midnatt, kändes det som om hela stadion lyfte från marken.
En annan gång var på ANC:s kongress i Durban 1991, den första legala sedan 1948, då Teddy-John Frank som KPML(r):s representant fick sitta längst fram. ANC glömde inte sina vänner som stått med dem långt innan det blev politiskt opportunt.
Teddy-John Frank har också besökt Kuba och Nordkorea för KPML(r):s räkning, två länder som likt Vietnam drabbats hårt av men stått upp mot USA-imperialismen.
Andra organisationer som partiet fick nära relationer till genom åren är Polisario i det ockuperade Västsahara – partiet betalade under flera år hyran för Polisarios Stockholmskontor – och palestinska PFLP.
Teddy-John Frank har besökt Polisario i Västsahara och tillsammans med partiets ordförande Frank Baude träffat PFLP:s dåvarande ledare George Habash i Damaskus.
Vid det tillfället gick strömmen på ett större möte och de svenska besökarna påmindes om verkligheten för de palestinska ledarna.
– När strömmen kom tillbaka stod Habash livvakter i en ring runt honom. En av dem var en man som haltat omkring med käpp. Han stod nu med draget svärd, som varit gömt i käppen.
KFML(r) skickade på 1970-talet ner sjukvårdspersonal till de palestinska lägren i Libanon. Partimedlemmen Eva Ståhl (idag Hammad) blev känd som överlevare av den fruktansvärda massakern på lägret Tel al-Zaatar, som jämnades med marken av kristna falangister 1976.
– Vi tog också hit skadade gerillasoldater från PFLP som kom till Sverige och fick vård.
I mitten av 1980-talet var solidariteten med de strejkande gruvarbetarna i England i fokus. KPML(r) skickade över två lastbilar med förnödenheter till gruvan Brodsworth utanför Doncaster, som partiet ”adopterade”.
En infart till gruvområdet passerade ett antal hus där det stod personbilar parkerade, som tillhörde dem som bodde där och arbetade i gruvan.
– Det var en av de gruvor som praktiskt taget inte hade några strejkbrytare. Klockan sju en morgon när vi var där körde en polisbuss förbi och skrapade alla bilarna, bara för att jävlas. Då fick vi med egna ögon se att det stämde vad de berättade om hur polisen betedde sig mot de strejkande arbetarna, berättar Teddy-John Frank.
Det senaste exemplet på partiets proletära internationalism var Proletärens insamling till de strejkande järnvägsarbetarna i Parisförorten Trappes i vintras. Till CGT-klubben i Trappes, till Brodsworthgruvan i England och även till ett jordbrukskollektiv i Nordkorea på 1990-talet, gick de insamlade medlen till ett bestämt arbetarkollektiv. I övrigt har partiet som princip att inte lägga sig i vad insamlade pengar används till.
– Det har alltid varit vår hållning. Vårt stöd kommer inte med några pekpinnar utan ska användas där våra kamrater själva anser att det bäst behövs.