Med kvinnor i fronten mot nyliberalismen

För ett och ett halvt år sedan genomfördes en av världshistoriens största strejker, när en kvarts miljard indier strejkade mot premiärminister Narendra Modis privatiseringspolitik. Och för knappt tre månader sedan genomfördes en tvådagarsstrejk med liknande uppslutning.

– Deltagandet den 28-29 mars var bortom våra förväntningar. Men i samband med pandemin har hundratusentals arbetare förlorat jobbet och sin inkomst, samtidigt som arbetsköparna och regeringen attackerar deras livsmöjligheter. Arbetarklassen har förstått nödvändigheten av att kämpa mot det.

Det säger Kandikuppa Hemalata, som är ordförande för CITU, en av tio fackliga centralorganisationer som utlyst generalstrejken. Utöver de nämnda har flera andra stora strejker genomförts, bland annat har bankanställda strejkat två gånger det senaste året. 

– Regeringen ville privatisera två offentligägda banker men fick dra tillbaka lagförslaget. Och den striden kom med den historiska bondekampen i ryggen, som varade i mer än ett år och krävde att Modis bondefientliga lagar drogs tillbaka.

Böndernas kamp med blockader och strejker ledde i november förra året till att lagförslagen om att avreglera jordbruket fick dras tillbaka. Tack vare att det inte bara var bönderna som kämpade, säger Kandikuppa Hemalata.

– Det låg inte bara i böndernas intresse att ta strid. Lagarna skulle lämna över vårt jordbruk till stora privata företag, bland annat europeiska processföretag som inte bryr sig om matsäkerheten för vårt folk. Så från CITU tog vi initiativ till att stödja bönderna, och när de kämpade stödde arbetarna i städerna dem.

Hon påpekar att regeringens löfte till bönderna om ett subventionerat minimipris ännu inte blivit verklighet. Ett nödvändigt krav, säger hon, inte minst i ljuset av den globala inflationen.

– Fler än 400.000 småbönder har begått självmord i Indien de senaste 25 åren för att de inte kan betala tillbaka sina lån. Regeringen tillhandahåller inte billiga lån och alla priser höjs, på diesel, gödning, utsäde och så vidare, samtidigt som bönderna inte får mer betalt för vad de producerar.

Då regeringen inte infriat vad den lovat har bönderna tagit upp kampen igen. Och de är inte ensamma, säger Kandikuppa Hemalata.

– Vad som är viktigt här är den växande enigheten mellan arbetarna och bönderna, som är de producerande klasserna i samhället. När arbetarna strejkade fick de stöd av bönderna och vice versa. Den här enigheten måste stärkas ytterligare, och tas till en högre nivå.

Det är inte heller enbart fackligt anslutna arbetare som stött böndernas i sina krav.

– I Indien är 93 procent av arbetarklassen i den informella sektorn, så man kan inte bara räkna med den organiserade delen av klassen. I de här stora strejkerna har arbetare mobiliserat på gatorna och sökt stöd från hela folket, från bönder, lantarbetare och så vidare, så strejkerna varit synliga också på landsbygden. Det var till exempel fiskare i många byar som inte gick ut med sina båtar när det var strejk.

CITU har cirka 6,5 miljoner medlemmar och är kopplat till kommunistpartiet CPI(M), där Kandikuppa Hemalata också sitter i centralkommittén. De senaste tre decennierna av nyliberalism i Indien, oavsett om det varit det socialdemokratiska Kongresspartiet eller som sedan 2014 det hindunationalistiska BJP som suttit vid makten, har gjort att folket har svårt att se långsiktiga lösningar på sina problem, säger hon.

– Vi kämpar mot effekterna av nyliberalismen. Mot höjda priser och privatiseringar, och för löneökningar, socialförsäkringar, jämställda löner och så vidare. Dagliga ekonomiska krav. Men vi försöker också presentera ett socialistiskt alternativ. 

– För även om de reagerar på de ekonomiska effekterna förstår många fortfarande inte politiken bakom åtgärderna. Kongresspartiet för samma politik som BJP, även om de inte är lika aggressiva, och vänstern har försvagats.

– Så vi försöker ta vårt budskap till gräsrotsnivån, och visa på sambandet mellan problemen och de politiska åtgärderna och exponera politiken bakom. När vi lyfter lönefrågan, attackerna på arbetsrätten och på fackliga rättigheter kopplar vi det till nyliberalismen och identifierar vilka partier som står för nyliberala åtgärder och vilka som istället stödjer arbetarklassen i kampen mot den nyliberala politiken. 

Den senaste veckan har rubrikerna från Indien främst handlat om protester mot att BJP:s talesperson Nupur Sharma förolämpat profeten Muhammed, vilket lett till demonstrationer såväl bland den muslimska befolkningen i Indien som i det muslimska grannlandet Pakistan.

Det ligger fortfarande en månad framåt i tiden när Kandikuppa Hemalata pratar med Proletären på Fackliga världsfederationens kongress i Rom. Men hon pekar på hur den religiöst splittrande politiken från regeringspartiet leder till att klassfrågorna skyms.

– Situationen i Indien är mycket svår. Å ena sidan implementerar BJP-regeringen mycket aggressivt den nyliberala politiken, å andra sidan försöker de avleda uppmärksamheten med frågor om halal och hijab, om utrymmet där muslimska handlare har sina affärer nära tempel, om interreligiösa äktenskap mellan muslimer och hinduer och många liknande frågor.

– Nyligen har det handlat om böneutrop i högtalare. Det är inga viktiga frågor för folket men de är emotionellt laddade och avleder uppmärksamheten från det som verkligen är viktigt. Utmaningen för fackföreningsrörelsen är att ena arbetarklassen och leda dem i kamp.

Vad som verkligen är viktigt är istället att ta strid för klasskraven, bland annat mot pågående försämringar av arbetsrättslagstiftningen och angrepp på strejkrätten, säger hon.

– Regeringen försöker försvaga rätten att organisera liksom rätten till kollektiv förhandling, och arbetare ska inte tillåtas gå i strejk. Förändringarna i arbetslagen är också till för att göra det svårare att bilda fackföreningar. Det är hårt vunna rättigheter för arbetare som späds ut med de här lagändringarna.

Marcus Jönsson

Kandikuppa Hemalata på Fackliga världsfederationens kongress i Rom.

Andra nyheter vi får höra om i Sverige från Indien handlar ofta om våld mot kvinnor, inte minst brutala våldtäkter som går ostraffade i det patriarkala samhället. Samtidigt berättar Kandikuppa Hemalata att kvinnor går i täten i arbetarkampen och att det numera är fler kvinnor än män i strejker och demonstrationer.

– Det är svårt att vara kvinna i Indien. Men även i väldigt konservativa delstater, där kvinnor måste ha slöja på sig till exempel, kommer de till protesterna. Så var det också i bonderörelsen, där kvinnliga jordbrukare kom och höll tal. Så samhället håller på att förändras. Idag är också ett stort antal kvinnor fackföreningsledare på gräsrotsnivå, även i de konservativa delstaterna. 

– Vi ser också många unga arbetare som kommer med i kampen, vilket också är väldigt positivt. Så vi ser att folket är redo att slåss för sina krav, men vi måste gå ut till dem. Vi kan inte sitta på våra kontor och förvänta oss att de ska komma till oss. 

Trots svårigheterna och regeringens propaganda för att splittra arbetarklassen på religiös grund ser hon möjligheter till förändring.

– Nyliberalism föddes som en lösning på den kapitalistiska krisen på 1970-talet, men har misslyckats. Och inte bara nyliberalismen. Det kapitalistiska systemet klarar inte av att lösa folkets grundläggande behov som utbildning, vård, bostäder, arbete och drägliga arbetsvillkor. Och den insikten växer bland arbetarna, att systemet inte fungerar. 

– Om vi kan presentera socialismen som ett alternativ till kapitalismen, kan vänstern definitivt växa och få det självförtroende som behövs. Då kommer folket komma med oss. Men för att stoppa vänstern från att växa understödjer det globala kapitalet högerextrema krafter på många håll i världen, inte bara i Indien utan också i Europa och USA.

Krafter som inte har något att erbjuda arbetarklassen, säger hon.

– Men de använder missnöjet med det rådande etablissemanget och politiken för att avleda uppmärksamheten, och rikta ilskan mot muslimen eller migranten eller vem som nu är syndabocken. 

– Om vi kan skapa medvetenhet om det – och sammanlänka striderna för ekonomiska krav med kampen för ett socialistiskt alternativ – kan vi växa och ta verkliga steg framåt för att arbetarna ska nå det alternativet.