Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Mer vapen leder inte till fred

Beskeden om nya vapensändningar till Ukraina har duggat tätt den senaste veckan. Men mer vapen leder bara till högre vinster för krigsindustrin och ännu fler döda – inte till att kriget tar slut.

Stridsfordon 90 på övning i Sverige.
Daniel Klintholm/Försvarsmakten

När statsminister Ulf Kristersson förra veckan meddelade att Sverige skickar ett tionde vapenpaket till Ukraina, som inte bara inkluderar det länge omtalade Archersystemet utan också 50 stycken Stridsvagn 90, var det ett av många liknande besked från Ukrainas västliga uppbackare på sistone.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har bara den senaste veckan på Twitter tackat bland andra Finlands statsminister Sanna Marin för det största finska vapenpaketet hittills (som skickas i samarbete med Sverige), Estlands premiärminister Ingrida Simonyte för bland annat helikoptrar och luftvärn – och inte minst USA:s president Joe Biden för den senaste i raden av amerikanska vapensändningar, den här gången bland annat 50 stridsfordon Bradley och närmare 100 av typen Stryker.

Dock inte de av Ukraina länge efterfrågade Abrams-stridsvagnarna, som USA ännu inte gått med på att skicka, bland annat på grund av problemet med utbildning av de som ska använda den. Storbritannien har däremot redan annonserat att landet skickar 14 stridsvagnar av Challengertyp, som också de är ovanliga och ställer frågor om hur och var utbildningen ska gå till – även om Storbritannien redan utbildat tusentals ukrainska soldater, bland annat med hjälp av svenska officerare.

Frågan om utbildning gäller inte minst också den öppning från Nederländernas sida att skicka amerikansktillverkade stridsflygplan av typen F-16 till Ukraina, något USA måste godkänna och tidigare har motsatt sig. Men i somras godkände representanthuset en öronmärkt post på 100 miljoner dollar för att utbilda ukrainska piloter i att flyga amerikanska stridsflygplan.

Samtidigt har en annan flygplansaffär diskuterats i Washington, där Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu träffade USA:s utrikesminister Antony Blinken förra veckan. På dagordningen stod Turkiets önskade köp av F-16-plan för 20 miljarder dollar. 

En affär där USA som motprestation vill att Turkiet släpper in Sverige och Finland i Nato, även om båda parter i samband med mötet försäkrade att det är två separata frågor. I vilket fall lyckades inte Blinken övertala sin motpart att lösa den svenska regeringens huvudvärk innan det turkiska valet, som nu är tidigarelagt till den 14 maj.

Sedan mötet i Washington har Turkiets president Erdogan istället gett sitt hittills tydligaste besked till Kristersson, efter den högerextreme provokatören Rasmus Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden i Stockholm. I måndags sa Erdogan att den svenska regeringen inte kan räkna med något stöd från Turkiet för att bli medlem i Nato.

För alla Natomotståndare är det naturligtvis bara att tacka och ta emot respiten – och använda den till att påverka opinionen. För det skulle vara mer än lovligt naivt att tro att USA skulle låta det vara slutpunkten, och att samme Erdogan som är en sten i skon för Washington för närvarande inte är beredd att komma överens med USA när valet väl är överstökat. Och inte omöjligt med den segdragna F-16-affären som tungan på vågen.

Med rätta har det varit stort fokus på Erdogans reaktioner på de olika provokationerna och aktionerna i Stockholm på senare tid. Samtidigt är det viktigt att det som måste vara kärnan i debatten och Natomotståndet – att Sverige inte ska gå med i USA:s krigsallians, oavsett Turkiet – inte kommer i bakvattnet i det breda Natomotståndet.

Andra uppmärksammade vapenförhandlingar hölls i helgen på den amerikanska militärbasen Ramstein i Tyskland, där bland annat Polen försökte övertala den tyska regeringen att tillåta att tysktillverkade stridsvagnar av Leopard 2-typ skickas till Ukraina.

Med ett historiskt minne som är mera självklart i Tyskland än i Sverige längtar förbundskansler Olaf Scholz förståeligt nog inte efter att än en gång se tyska stridsvagnar rulla österut mot Ryssland. I Tyskland finns också en mycket större opinion mot kriget och mot EU:s kontraproduktiva sanktioner mot Ryssland, som hittills främst betalas av arbetarklassen i Europa med skenande energipriser.

För varje vapensändning och för varje upptrappning med tyngre ”offensiva” vapen, och mer direkt inblandning av Nato, ökar också risken för att det redan förödande kriget utvecklas till något ännu värre. Det är en självklarhet även för många som stöder vapensändningarna, men verkar överhuvudtaget inte föresväva svenska riksdagspolitiker, från höger till vänster.

Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson välkomnar regeringens besked att Sverige skickar stridsfordon och artilleri till kriget i Ukraina. I en läsvärd text av Aftonbladets Eric Rosén, som besökte konferensen Folk och försvar i början av året, berättar han om hur samma Gunnarsson stod på scen och lovordade att det nu finns enighet, att partierna närmat sig varandra i synen på försvaret.

Idag är Sverige ett av de EU-länder som, tillsammans med Polen och baltstaterna, har den allra mest kompromisslösa hållningen i förhållande till kriget i Ukraina. Medan Frankrikes president Macron framhåller att kriget måste ta slut vid förhandlingsbordet, och Tysklands förbundskansler Scholz åtminstone fortfarande tvekar om tysktillverkade stridsvagnar till Ukraina, talar de mest fanatiska krigsivrarna om att även Krim ska ”befrias” innan det kan bli nödvändig fred.

Men vad som verkligen måste till är förhandlingar och ett stopp för det fruktansvärda kriget, som redan skördat så många människoliv. Och det kommer inte heller den här gången ske genom att fortsätta göda krigsindustrin och översvämma Ukraina med vapen – medan såväl ukrainska som ryska soldater fortsätter dö i tusental.