30 år sedan Gulfkriget: Minnen från ett skyddsrum i Bagdad

Spåren av attacken är tydliga. I det massiva betongtaket finns ett stort hål. Armeringsjärnen har slitits sönder. På några av väggarna sitter bilder i långa rader. Bilder på barn, som borde ha haft ett helt liv framför sig. Bilder på sönderbrända kroppar. Livet fick ett abrupt slut just på den plats där de trodde att de skulle vara säkra.

Bagdadbon Intesar Ahmed visar mig runt mig i skyddsrummet i al-Amiriya i utkanten av Bagdad. Hon berättar om vad som hände vid fyratiden på morgonen den 13 februari 1991.

– Varje natt under kriget sökte människor skydd här. Det var civila, oskyldiga människor. USA:s bomber mördade våra grannar och vänner. 52 av de döda var barn under fem år, tolv var spädbarn. Här tog deras liv slut…

När jag besöker al-Amiriya har det gått över elva år sedan den dramatiska natten. Men då, i oktober 2012, känns det ändå så nära. 

Hundratals människor hade trängt ihop sig i skyddsrummet. En del av dem låg säkert och sov när den första missilen sprängde upp hålet i taket. Fyra minuter senare kom nästa missil som trängde ner i skyddsrummet. Vad hann de tänka under dessa minuter? 

Jag försöker föreställa mig rädslan, paniken, dödsångesten. Men jag tror inte att det går att förstå. 408 människor miste sina liv den natten.

När attacken mot skyddsrummet genomfördes hade Gulfkriget pågått i knappt en månad. Den USA-ledda alliansen hade den 17 januari 1991 inlett sina flygbombningar mot Irak. Syftet sades vara att rädda Kuwait och tvinga de irakiska styrkorna att lämna Iraks lilla grannland i söder.

I svensk tv skildrades Gulfkriget som ett slags tv-spel. Tittarna fick se filmklipp med häftiga ljuseffekter när missilerna träffade sina mål. ”Smarta bomber” blev ett begrepp. 

Verkligheten på marken var en annan. Ramsey Clark, tidigare justitieminister i USA, reste runt i Irak kort efter kriget. Det han fick se – resultatet av 42 dagar av bombningar – chockerade honom. Han drog följande slutsats:

”Det var inget krig. Inga strider. Det var bara ett planerat, systematiskt folkmord på en försvarslös befolkning, närapå utan att man satte en fot på irakisk mark.”

En kvarts miljon irakier förlorade livet under de sex veckor kriget pågick. Den siffran kan jämföras med att 148 amerikaner dödades.

Något som också för tankarna till folkmord var den systematiska förstörelsen av infrastrukturen. Denis Halliday, FN:s vice generalsekreterare 1997-1998, vittnade om att koalitionen siktat in sig på vattenreningsverk, avloppssystem, skolor, järnvägar och oljeraffinaderier.

En av dem som själv upplevde fasorna var Murtada Hassan, chefsläkare på barnsjukhuset al-Mansour i den irakiska huvudstaden. Jag träffade honom under samma resa som skyddsrumsbesöket.

– Under Gulfkriget slog USA ut elförsörjningen. Utan el fungerar varken vattenförsörjningen eller luftkonditioneringen. Ett sjukhus blir varmt och smutsigt, berättade han under rundvisningen på sjukhuset.

– Vi tvingades operera under stearinljus. Vaccin och blod förstördes i hettan. De bombade sjukhus, hälsokliniker och skyddsrum.

Då i oktober 2002 hade minnena från 1991 väckts till liv igen. Irakierna var väl medvetna om att de snart skulle drabbas av ett nytt helveteskrig anfört av George W Bush och Tony Blair. Irakierna befarade att det skulle bli ännu värre än Gulfkriget.

Oron och uppgivenheten märktes också hos Intesar Ahmad.

– Varför planerar USA att starta ett nytt krig? Jag kan försäkra er att vi inte är några terrorister. Jag tror att det handlar om att USA vill åt vår olja. Hela det irakiska folket är offer.

I slutet av rundvisningen minns jag att hon höjde blicken, pekade på bilderna på två leende barn som föll offer för attacken i al-Amiriya:

– Det här är precis vad som kommer att hända om USA anfaller oss igen… 

Hon fick rätt. Gulfkriget för 30 år sedan var början på en tid av död, lidande och plundring, som ännu inte tagit slut.