Ledarkrönika: Natoanpassade gummiryggar

Inte ens en vecka tog det innan regeringen bevisade att Natoländer tillåts styra svensk utrikespolitik, precis det vi Natomotståndare varnat för. 

I lördags pratade Magdalena Andersson med Turkiets auktoritäre ledare Erdogan, som bland annat krävt att Sveriges ”stöd till terrororganisationer” ska upphöra för att Turkiet ska godkänna ett svenskt Natomedlemskap. Vi vet inte vad Andersson lovade sin nye allierade i Ankara men mötet verkar ha gått bra. 

”Vi ser fram emot att stärka våra bilaterala relationer, inklusive fred, säkerhet och kampen mot terrorism”, twittrade Andersson efteråt. Detta alltså om ett land som terrorstämplar oppositionspartier och kurdiska organisationer – men stödjer islamistiska terrorister i Syrien.

Det är inte mer än ett halvår sedan Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin undertecknade en överenskommelse med partilöse Amineh Kakabaveh om utökat stöd till det kurdiska självstyret i Syrien och PYD – av Turkiet ansedda som PKK-terrorister. Överenskommelsen var en del av att säkra regeringsunderlaget i riksdagen, men uppenbarligen var löftena inget värda.

Att stödja kurdiska oppositionspartier har varit lagom ofarligt och okontroversiellt för Socialdemokraterna. Ett sätt att framstå som lite internationellt proggiga utan att riskera något. Men nu slängs det lätt överbord för att inte äventyra ett svenskt Natomedlemskap.

Att Erdogan skulle få igenom alla sina möjliga och omöjliga krav (bland annat att lämna ut tidigare nämnda – Iranfödda – Amineh Kakabaveh!) är knappast särskilt troligt. Men att det tog mindre än en vecka för regeringen att, om så bara på pappret, lägga om sin politik i kurdfrågan bådar inte gott.

Kommer vi att få se fler politiska omläggningar? Och vilka fler allierade får vi på köpet med ett Natomedlemskap, förutom de reaktionära ledningarna i Polen och Ungern?

Att Socialdemokraterna skulle kasta principer och vänner framför Natotåget kanske inte överraskar. Men att det skulle gå så fort trodde nog ingen.

Kanske blir det Brasilien, med fascisten Bolsonaro vid styret. Trump föreslog redan 2019 att Brasilien skulle gå med i Nato och förra året, efter att USA uppvaktat Bolsonaro, omtalades Brasilien som ny ”global Nato-partner”.

Eller kanske någon trevlig medeltida kungadiktatur. Redan 2004 initierade Nato ett särskilt samarbete med de fyra gulfstaterna Qatar, Bahrain, Kuwait och Förenade Arabemiraten. (Saudiarabien var inbjudna men valde att stå utanför.) 

Detta samarbete fördjupades 2019, då Natos beslutsfattande organ Nordatlantiska rådet höll ett möte i Kuwait som Stoltenberg kallat för ”Natos hem i Gulfen”. På mötet hyllades partnerskapet med gulfdiktaturerna, som bland annat berömdes för sina insatser vid bombkriget mot Libyen.

Räkna med mer fjäsk, och fler vapenaffärer med gulfstaternas blodbesudlade oljeshejker.

Att Socialdemokraterna skulle kasta principer och vänner framför Natotåget kanske inte överraskar. Men att det skulle gå så fort trodde nog ingen. De socialdemokratiska gummiryggarna har aldrig varit mjukare.