Hoppa till huvudinnehåll

Intervju med Jan Myrdal: Nya tider, organisering och den samtid man inte fått välja

En kort tid före Jan Myrdals bortgång träffade Peter Ståhl honom i sitt hem i Varberg för ett samtal. Den tidigare opublicerade intervjun blev Jan Myrdals (1927-2020) sista.

Jan Myrdal (1927-2020) vid högtidlighållandet av segern över Hitlertyskland.
Proletären

Jan Myrdal har arbetat som skriftställare och verkat i den svenska debatten i över sjuttio år. Där har han gjort mer bestående avtryck och ringar på vattnet än vad någon annan person åstadkommit, om man nu räknar bort August Strindberg.

Sverige, liksom övriga världen befinner sig mitt i en pandemi. Tiden innan vi landade där hade kännetecknats av starka medvindar för nationalistiska och högerextrema rörelser. De har av naturliga skäl mattats i en konsensus då stora krav ställs på vårt allmänna, där allt från minsta krognota till aktieutdelningar tydligen ska betalas via skattsedeln till rentierer och övriga bonntjyvar i samhället.

Man ställer sig då frågan: När vi lämnar detta tillstånd och samhället förhoppningsvis öppnas upp, kan det då finnas en grogrund för en radikal socialdemokrati, med återförstatligande av vissa enheter, samt att det blir lättare att begära mer pengar till vård och omsorg?

– När det gäller sossarna är jag rätt övertygad om att de inte förmår något sådant. De är helt låsta. Egentligen är det barockt, för de flesta vet vad som är fel och vad som bör göras, men sossarna kan omöjligen ta initiativet till detta. Det var länge sedan de hade möjlighet till detta, liksom det var länge sedan de levererade till de breda grupperna. De har, liksom vänstern i övrigt, varit på defensiven sedan slutet av sjuttiotalet.

– Den nya nationella högern har vunnit mark långt in i arbetarklassen, samt på områden som traditionellt varit vänsterns domäner. Man kan skriva och förklara hur det ligger till i Proletären och FiB/Kulturfront, men problemet i sammanhanget är att nå ut till de breda lagren, och det bör helst ske utan att helt sälja ut hela varumärket.

Du fick mycket kritik för att du ett par gånger medverkade i en högerpopulistisk tidskrift med nära band till SD.

– Jag såg det helt enkelt som en möjlighet att kunna påverka.

Det köper jag. Om man en eller två gånger gästar olika plattformar för att få fram sitt budskap, och inte gör sig till talesman för deras verksamhet, så är det okej för mig.

– Ja, det är vi överens om.

Din bok Ett andra anstånd, som kom ut förra året, fick väldigt mycket uppmärksamhet i olika medier och visade att du fortfarande i högsta grad är med på banan.

– Ja, jag har kunnat utöva mitt författarskap alla dessa år utan att bli ihjältigen. Ibland har jag nått fram, ibland inte. Det beror på att Sverige varit relativt lugnt. Det vore en helt annan sak om jag bott och verkat i Latinamerika. Men när jag föreläste på Universitetet i Cannes nämndes inte min medverkan med en rad i Sverige, vilket är ytterst anmärkningsvärt. Den finska liberala Ny Argus tog dock upp händelsen.

– Men jag har kunnat vara delaktig i, påverka och ta del av stora frågor, som IB till exempel. De stora medierna visste att något var i görningen, men ingen vågade ta tag i det och punktera saken. Jag var efter bildandet första året ordförande i FiB/Kulturfront. Det vi gjorde var helt rätt, men den svaga länken i sammanhanget var Bratt. Med honom med på tåget hade vi kunnat få till en tryckfrihetsrättegång. Om man skriver sådana här saker, så måste man vara beredd på att samhället inte bara säger ”ja tack”, utan slår tillbaka. Det var Guillou beredd på. 

– Fib/Kulturfront har sedan bildandet 1972 arbetat efter samma principer, partipolitisk obundenhet, statligt oberoende och demokratisk struktur. Den har varit bättre och den har varit sämre, men den finns alltjämt kvar. 

Men vi behöver även partier.

– Organiseringen är viktig och det behövs partier. De kommer och går, när de inför tid och uppgifter tjänat ut. Se bara hur Marx betedde sig mot Kommunisternas Förbund. Detta är en sak som de progressiva krafterna kämpat med sedan reaktionens seger efter franska revolutionen. När jag som ungklubbist frågade Linderot, tog han sig tid med mig, och förklarade varför man lade ner Komintern. Att man inte längre fann det lämpligt att kampen i varje land skulle styras från ett sammanträdesrum.

– 1960 var det stora kommunistpartimötet i Moskva, det största efter 1937. Jag var själv där. Sovjet försökte splittra det och få deltagarna att fördöma Kina.

– Men det svenska partiet var inte enat. Hilding Hagberg höll olika kanaler och samarbeten öppna med Kina, vilket möjliggjorde för mig och Gun att senare kunna resa in och arbeta i Kina utan större problem. 1962 var linjen från Sverige att man skulle lyssna både på Beijing och Moskva. Detta gjorde att Sovjet till en början betraktade oss som fientliga.

När skar det sig mellan dig och det gamla Östblocket? För du hade upplagor även där tidigare? 

– 1966 med boken Turkmenistan, som i och för sig inte var så revolutionärt omvälvande, men den gjorde att mina böcker försvann därifrån.

– Jag träffade Urban Karlsson (ordförande i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund 1951-1958) innan han avled för några år sedan, och vi satte oss ner och resonerade om vad vi gjorde rätt och vad vi gjorde fel i början av femtiotalet. Ideologiskt lutade han åt den realsocialism som var rådande i DDR.

– Ideologiskt och politiskt var vi rätt ute när vi försökte bygga upp ungdomsförbundet. Det var en politik som från början bottnade och var utmejslad i tidigare Komintern, sedan av kongresser. Det felaktiga var att inte ta tiden i beräkning. 1952 var ett extremt kalla krigets år, och det var många som råkade ut för olika trakasserier. Vi befann oss sålunda inte på trettiotalet.

– Det hindrade inte att vi i Sverige och övriga världen kom att få ett starkt folkligt stöd för Stockholmsappellen mot atombomben, så starkt att det sedan stoppade USA från att bomba Kina och Nordkorea. Det blev ingen fred, men man fick en stridsstilleståndslinje som fortfarande gäller.

Hittills har vi haft bilden av USA som ledande världspolis och ekonomisk motor. Men USA skulle teoretiskt kunna bli bankrutt om dollarn inte längre är ledande valuta?

– Javisst, och det vet de. Vi får se hur det går i kraftmätningen med Kina. USA i sin ledande roll är dömd att gå under. Det kan i och för sig dra med sig en del andra saker i fallet, men USA har relativt sett pressats tillbaka. De har sin militär, det är sant, men deras reala och ekonomiska makt minskar hela tiden.

– Sedan har risken för ett kärnvapenkrig funnits och finns fortfarande. Du ser USA håller på i Sydkinesiska sjön med hangarfartyg, och då ligger snubbeltråden väldigt högt. Sedan finns det lokala krigshärdar som kan växa.

Du var även med och arrangerade ungdomsfestivaler. Var dessa öppna för ungdomar både från Öst och Väst?

– Javisst, det var en av själva grundtankarna med arrangemanget. Vissa saker och ting kunde givetvis varit bättre organisatoriskt, men det var absolut ingen regisserad tillställning, som vissa avhoppare hävdat. Det var diskussioner om allt precis hela tiden, och ett utbyte av varandras situation och erfarenheter.

Skriver du på något nytt?

– Tyvärr inte, jag är mycket trött och hörseln blir sämre, även om jag inte blivit åldersdement, som ni märker. Ålderdomen medför försämringar för kroppen och kanske även intellektet.

Man kan ju tycka att med tanke på hur länge du arbetat, och vad ditt författarskap spänner över, så borde du ha rätt att pensionera dig flera gånger om.

– Jag har som sagt haft möjlighet att hålla vissa linjer och inte ge avkall på dem. 

– Man ska aldrig på något sätt lita på de styrandes förnuft.

Denna revolutionära paroll får börja avrunda vårt samtal.

Vi tackar Jan för att vi fått besöka honom, och vi får en bok med oss. När vi vandrar ner mot Stadshotellet för att mellanlanda och reflektera, blandas många tankar och frågeställningar med lugnet på uteserveringen.

”All propaganda måste vara folklig och anpassa sin andliga nivå efter uppfattningsförmågan hos de mest inskränka, bland dem som den riktar sig till”, menade Hitler. Är det därför det poppar upp infantila Facebokgrupper, där rena idiotier blandas med en förbrödrande Landet runt-känsla för begåvningsreserven?

Vi å vår sida ser det som högst möjligt att vi inom kort får regeringar som i varierande grad är beroende av blåbruna socialkonservativa partier. Vad som blir synnerligen intressant att se är vad som händer när dessa partier inte heller kommer att leverera till de breda lagren och vilken politisk situation som då uppstår.

Vi kämpar på, om än ibland otillräckligt, men några genvägar finnes ej…