Planekonomi för 2000-talet?

Första och enda gången jag besökte Walmart var i Fayetteville, West Virginia. Jag köpte cigaretter, öl och konservburkar för att överleva en vecka i Babcock State Park där mitt kamratskap bestod av 5.000 bluegrassmusiker.

På ett jam träffade jag Amy, en fiolspelerska som jobbade på Walmart i grannstaten Kentucky. Arbetsmiljön var usel. Lönen ännu värre.

– Jag jobbar för att ha råd med hyra och mat. Sen kan Walmart dra åt helvete, minns jag att hon halvskrek under en paus i fiolspelandet.

Walmart är den tredje största arbetsgivaren i världen (utkonkurrerat av bara USA:s och Kinas arméer) och dess omsättning kan mätas med Sveriges BNP. Amys arbetsgivare är också känd för sin systematiska kamp mot allt som luktar facklig organisering.

I boken Folkrepubliken Walmart menar författarna Leigh Phillips och Michal Rozworskis att läsaren för stunden måste skifta fokus från Walmarts antifackliga kamp till dess logistiska kedja. Utan att ha förstått det själva har bolaget nämligen lagt grunden till en planekonomi som socialister nu kan, och bör studera.

Det sägs att djävulens storverk var att övertyga världen om att han inte fanns. Detsamma gäller för ekonomisk planering. Nationalekonomer och dess allierade har gjort sitt yttersta för att övertyga oss om att planering inte existerar i en kapitalistisk ekonomi. Och inte bara det. Den är inte heller önskvärd. Istället ska marknadens osynliga hand lösa problemen vi står inför när behov och utbud ska matchas.

Phillips och Rozworski har gett sig ut för att motbevisa denna tes och vägen fram är intressant, lättsmält och rolig.

Walmart ser ingen mening i att släppa lös marknadskrafterna i sina egna led. Enligt författarna är det planering, kartläggning, information och organisering som är nyckeln till dess växande marknadsandel (tillsammans med den antifackliga kampen).

Nationalekonomer har sedan länge valt att blunda för detta faktum. Man studerar helt enkelt inte företagen på mikronivå. Därför förblir deras inre planering en ”svart låda” fylld med företagshemligheter.

”Anledningen till att ekonomer inte vill öppna företagets svarta låda är att den innehåller kapitalismens smutsiga hemlighet. Marknadsekonomin är inte bara full av planering, utan av auktoritär planering som koncentrerar den ekonomiska makten i ägarnas händer och håller arbetarna i schack”, säger Noam Chomsky, som citeras i boken.

Enligt författarna är det planering, kartläggning, information och organisering som är nyckeln till dess växande marknadsandel (tillsammans med den antifackliga kampen).

Ett annat segment i boken handlar om Eddie Lampert, ägaren till den amerikanska varuhuskedjan Sears. Vad beträffar planering fick Lampert idén att stycka upp Sears i mindre kluster som skulle konkurrera mot varandra. IT, HR, marknadsföring, kläder och verktyg gick från samarbete till att se varandra som fiender. Resultatet blev att varje avdelning satsade på sin egen vinst istället för ett gemensamt mål.

Bokslutet störtdök.

Verktygsdelen på Sears vägrade sälja produktionsavdelningens eget varumärke eftersom detta skulle innebära att produktionsavdelning gick plus. Marknadscheferna gav sig in i regelrätta slagsmål för att kränga just sina produkter. Något som resulterade i att Sears morsdagkatalog pryddes av en annons för barncyklar.

Verbal Förlag

Folkrepubliken Walmart

En kritik mot boken som måste nämnas är att Phillips och Rozworskis, precis som Eddie Lampert, lägger lite väl stor vikt vid människans idéer. Man antar till exempel att Sovjets kollaps går att härleda till frånvaron av de ”rätta” ekonomiska modellerna och ny teknik.

Detta blir stundtals en farlig och idealistisk väg framåt.

Men låt oss anta, i alla fall för stunden, att Walmart och Amazon lyckats upprätta en planekonomi och att socialismen nu skulle kunna skörda dess frukter. Samtidigt som författarna poängterar att socialismen inte uppnås genom att vi enbart tar över Walmart, så hamnar de farligt nära den brant som byråkraterna i Sovjet trillade ned i.

I kapplöpningen mot de kapitalistiska länderna glömdes ofta socialismens grundpelare bort; att förändra människan och samhället hon lever i, och löftet om en sann ekonomisk demokrati lades ofta bortom nästa femårsplan.

Stundtals påpekar dock författarna att samhällets sociala relationer måste förändras. Men detta faktum kastas in i slutet av ett kapitel och känns mest som en brasklapp om klasskamp.

När jag lägger ifrån mig boken stannar ytterligare en fråga kvar i mitt huvud. Hur i helvete ska vi lyckas nå fram till den planekonomi som Phillips och Rozworski berättar om? Eller mer specifikt: Hur ska vi lyckas övertyga den fiolspelande Amy på Walmart i Kentucky att gå med i kampen?

Denna tankenöt är nämligen svårare och betydligt mer angelägen att knäcka. Men när den riktas mot den socialistiska intelligentian stirrar de ofta tillbaka på mig, likt en hund som precis blivit visad ett korttrick.

För att uppnå planekonomi krävs det inte bara logistisk planering, utan också politisk.