Kommentar: Plåster på ett blödande pensionssystem
Med regeringens nya pensionstillägg, stött av V och MP, får 700.000 pensionärer 1000 kronor mer på kontot. Men det undermåliga pensionssystemet behålls i övrigt intakt.
Det sades många märkliga saker när socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) i måndags kallade till presskonferens, flankerad av Nooshi Dadgostar (V) och Märta Stenevi (MP).
Budskapet var valårssockrat. En månad innan valdagen i september ska närmare 700.000 pensionärer få 1000 kr mer in på kontot. Skattefritt. Inte undra på att de jublades bland pensionärer med låga pensioner och att Martin Ådal (C) och Julia Kronlid (SD) vred sig som maskar i sina kommentarer. Går det att fälla detta S/V/MP-förslag och samtidigt framställa sig själva som pensionärernas bästa vänner?
Men först till märkligheterna.
Ardalan Shekarabi inledde presskonferensen med att konstatera att inkomsterna i det allmänna pensionssystemet är för låga. Sent ska syndaren vakna! Om nu Shekarabi alls vaknat ur sin törnrosasömn. För den logiska slutsatsen av hans plötsliga upptäckt – att pensionsavgiften måste höjas – uteblev. Istället lanserar nu de tre samarbetspartierna ett helt nytt pensionstillägg, vid sidan av pensionssystemet.
Ett undermåligt och underfinansierat pensionssystem, som inte håller vad det en gång lovade, ska alltså behållas intakt.
Det nya pensionstillägget finansieras via statskassan – det talas om en årlig kostnad om drygt 9 miljarder kronor – och de riktas till dem med allra lägst pensioner. Det är naturligtvis behjärtansvärt.
Men konsekvensen är att en majoritet av Sveriges 2,3 miljoner pensionärer, de om utlovades 60 procent av slutlönen i pension, inte får en krona i tillägg. Tvärtom. Så länge pensionssystemet är fortsatt underfinansierat kommer de att få se sina pensioner krympa ihop långt under de 50 procent av slutlönen som idag är legio för de flesta som arbetat och slitit i ett helt yrkesliv.
Det är detta som är den beryktade stabiliteten i systemet. Är inkomsterna för låga betalas underskottet via sänkta pensioner och höjd pensionsålder.
I den meningen utgör den nya tilläggspensionen bara plåster på ett blödande pensionssystem.
Nooshi Dadgostar, som ställde höjda pensioner som villkor för att stödja Magdalena Andersson som statsminister, vill gärna framställa sig själv som reformens murbräcka och stora segrarinna.
”Detta är den största pensionsreformen i modern tid”, påstod Dadgostar på presskonferensen. Större än ATP, frågar vi? Större än den reform som arbetarklassen i Sverige kämpade för i över tio år och som efter hård kamp, inkluderande en folkomröstning, till sist gav arbetare anständiga pensioner. Men detta var i slutet på 1950-talet och för Dadgostar är detta kanske historisk tid.
Vi har påtalat det tidigare, men gör det helt kort igen. Fördelningspolitiskt är den nya tilläggspensionen ett trubbigt instrument, då de bland dem med allra lägst pensioner finns människor som inte ”arbetat och slitet ett helt yrkesliv”, som den gängse frasen lyder. Bland dem finns också kvinnor som ägnat livet åt vård av frisk man och där finns skattesmitare av olika slag. Där finns också mångmiljonärer. Att man har en fattigpension innebär inte per definition att man är fattigpensionär.
Men låt oss bortse från denna invändning när förslaget nu är lagt. Huvuddelen av pensionstillägget kommer definitivt att gå till pensionärer som lever under knappa omständigheter, inte minst till kvinnor som jobbat deltid i lågavlönade yrken och som periodvis varit hemma med barnen. Ett rejält pensionstillägg är dem väl förunnat.
Huvudinvändningen kvarstår dock och den delar vi med Sverige två stora pensionärsorganisationer.
”Garantitillägget är inte en reform av pensionssystemet, utan ett fortsatt lappande och lagande med åtgärder som ligger utanför systemet. Hela pensionssystemet måste ses över i sin helhet”, säger till exempel Eva Eriksson från SPF Seniorerna.
PRO:s ordförande Christina Tallberg är något mer positiv, fattas bara annat i en S-anstruken organisation, men också hon understryker vikten av att öka inbetalningarna till pensionssystemet. ”PRO fortsätter att kämpa för att inkomstpensionerna ska höjas”, säger Tallberg i en kommentar.
Så är det. Vi missunnar ingen fattigpensionär ett tillskott på 1000 kronor i månaden, men för att alla de som arbetat färdigt ska få en anständig pension krävs en verklig reform av ett pensionssystem som havererat. En första åtgärd är då att öka inbetalningarna.
Visst är det märkligt att Ardalan Shekarabi inte drog denna självklara slutsats när han sent omsider upptäckt att inbetalningarna är för låga?
Anders Carlsson
Kommunistiska Partiets partystyrelse