Ledare: Principlös galenskap

Tolv minuter. Så lång tid tog det i söndagens Agenda innan programledaren Nike Nylander överhuvudtaget nämnde den lilla detaljen att Turkiet samma dag genomfört bombattacker i både Irak och Syrien. 

I tolv minuter hade Nylander pratat om Sveriges Natoansökan och om hur Turkiets president Erdogan satt sig på tvären, med självklar utgångspunkt i Agendas egen rubrik på inslaget: ”Hur ska Turkiet övertalas?”

Att Turkiet nyss gjort precis vad Ryssland gör i Ukraina, bombat ett annat land, verkade överhuvudtaget inte relevant för frågeställningen. Då det enda som gäller för regeringen och dess propagandakanal i statstelevisionen är att få in Sverige i Nato så fort som möjligt.

När Turkiets bombräder, som dödat tolv personer, till slut kom på tal, borde det naturligtvis varit den allra mest självklara frågan: Varför i hela världen ska Sverige alliera sig militärt med länder som gör exakt samma sak som påstås vara anledningen till att Sverige ska gå med i Nato, det vill säga Rysslands invasion av Ukraina.

Inte då. Istället var Nylanders fråga till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg följande: 

”Turkiskt stridsflyg har idag anfallit en rad mål i norra Syrien, som styrs av kurdiska PYD, som den svenska regeringen har markerat ett avstånd till enligt överenskommelsen med Turkiet. Samtidigt har USA ett nära samarbete med de kurdiska styrkorna där. Är det ett problem att inom Natokretsen ha så olika syn på de här kurdiska organisationerna?”

Glöm att Erdogan respekterar Syriens och Iraks territoriella integritet lika mycket som Putin respekterar Ukrainas, och terrorbombar de kurder som Erdogan kallar för terrorister. SVT:s flaggskepp väljer istället att fokusera på spänningarna mellan USA och Turkiet, när Turkiet bombar samma kurder som USA använt mot IS i Syrien men sedan dumpat.

För som den gamle utrikesministern Henry Kissinger sa en gång i tiden: USA har inga permanenta vänner eller fiender, bara intressen.

I konsekvensens namn borde reaktionerna naturligtvis annars varit lika upprörda som när Ryssland anföll Ukraina. Då tog det inte ens en vecka innan samtliga riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet, var överens om att Sverige skulle skicka vapen till Ukraina.

– Med stöd i folkrätten och FN-stadgan har principen om angripna staters rätt att försvara sig varit en bärande del av även svensk utrikes- och säkerhetspolitik. När verkligheten förändras är det viktigt att kunna ompröva beslut. Sverige ska kunna stå enade bakom vårt stöd till Ukraina, sa Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar då.

Men var är ropen på att skicka vapen till Syriens regering för att kunna försvara sitt territorium nu? Var är den politiska enigheten om att Syriens sak är vår, och att den angripna staten ska ha allt stöd för att kunna försvara sig?

Istället har redan den förra regeringen öppnat för att åter exportera vapen till terrorstaten och invasionsmakten Turkiet. För att den socialdemokratiska utrikes- och säkerhetspolitiken förhåller sig till principer precis som Nooshi Dadgostar, de går an om de inte kommer i vägen för maktambitionerna och intressena. Då får man skaffa nya.

Likaså med Natos. Turkiet har all rätt i världen att ”försvara sig” mot terrorattacker, sa Stoltenberg i Agenda – även om han önskade viss återhållsamhet från Erdogan. Inte ett ord om att Turkiet ”försvarar sig” på andra staters territorium, likt Ryssland anser sig göra i Ukraina.

Likadant låter det från Sveriges utrikesminister Tobias Billström, som till skillnad från till exempel Frankrikes utrikesminister Catherine Colonna inte anser Turkiets bombningar bryta mot internationell rätt. Och det fjäskandet för Turkiet försvarar han makabert nog i Expressen med att Sverige skulle föra ”en självständig utrikespolitik”. Ridå.

I Agenda fick vi också höra från Mike Winnerstig på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI att Sverige måste ta hänsyn till Turkiets säkerhetsintressen. 

Det är ett sanslöst hyckleri, då proxykriget mellan Ryssland och Nato i Ukraina aldrig hade behövt bryta ut om framför allt USA och Nato – men också Sverige, som hade kunnat spela en helt annan roll om man velat arbeta för fred istället för att blint följa Washingtons linje – hade tagit samma hänsyn till Rysslands säkerhetsintressen. 

Men då hette det att det var ryska krav som omöjligt kunde tillmötesgås, när Moskva ville ha gemensamma säkerhetsgarantier med USA för att Nato inte skulle utvidgas längre österut och att Ukraina skulle fortsatt vara neutralt. Och så gick det som det gick.

Tolv veckor. Så lång tid tog det för Socialdemokraterna att slänga 200 år av alliansfrihet på soptippen och lämna in Sveriges Natoansökan efter att Ryssland gick in i Ukraina. Det måste vara hastighetsrekord i att genomföra en så genomgripande försämring av ett lands säkerhetsläge.

Men i den här galenskapen vill de ansvariga inte ens ta ett djupt andetag när tillfälle ges och fundera på om de inte borde backa – nu när valrörelsen är över, vilken uppenbarligen var viktigare för såväl S och V än att ta striden om att hålla Sverige utanför Nato. 

Samtidigt är det bara den sista biten på en lång resa. Sossarna har i decennier turats om med borgarna om att föra Sverige så långt in under Natos kärnvapenparaply som det bara går, med deltagande i kriget i Afghanistan (som också V röstade för), Jasplan till Libyen (som också V röstade för) och värdlandsavtal som upplåter Sveriges territorium till Nato för att föra krig.

Men det är verkligen hög tid att göra allt för att bromsa den här vansinnesfärden. Det såg vi inte minst förra veckan.

Tolv timmar. Ungefär så lång tid tog det då innan världen kunde andas ut efter missilnedslaget i Polen. Innan USA:s president Biden slagit fast att det med största sannolikhet var en ukrainsk luftvärnsrobot som slagit ner på den polska sidan gränsen väster om Ukraina.

Men så nära var vi vad som kunnat bli starten på tredje världskriget – som ett Sverige i Nato kommer tvingas delta i. Och det samma vecka som riksdagen röstade igenom lagen om utlandsspioneri, som gör det straffbart att röja uppgifter som ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation” (läs Nato).

Det betyder att visselblåsare och journalister som till exempel avslöjar turkiska krigsbrott i Syrien kan dömas till fängelse. Sverige får nu lagar som gör att svenska journalister kan gå samma öde till mötes som Julian Assange, som tynar bort i fängelse för att han avslöjat USA:s krigsbrott i Afghanistan och Irak.

Det är en mörk tid vi lever i. Men bland krigshetsare och gummiryggar har åtminstone Kommunisterna principerna kvar. Vi står upp för freden och alliansfriheten – mot krig och vapenexport, mot Rysslands invasion av Ukraina, mot USA:s krigsallians och mot de Natobeställda inskränkningarna i demokratin. 

Kom med och gör det du också.