Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Propagandakanonen som klickade

När det amerikanska utrikesdepartementets talesperson får mothugg av en gammal räv till reporter är det tyvärr undantaget som bekräftar regeln.

Ned Price leder en pressbriefing på utrikesdepartementet i Harry S. Truman-byggnaden i Washington.
Freddie Everett/State dept./Public Domain

Många som läser det här har förmodligen redan sett det virala klippet från det amerikanska utrikesdepartementets presskonferens förra veckan, när AP:s reporter Matt Lee ifrågasätter UD:s talesperson Ned Price. Price påstår att USA har information om att Ryssland planerar så kallade falsk flagg-operationer, bland annat genom att producera en fejkvideo där det ska se ut som att Ukrainas militär attackerar, som förevändning för att Ryssland ska anfalla Ukraina. 

Price säger att de inte vet om Ryssland kommer använda sig av den eller av någon annan taktik ”de närmaste dagarna”, men att man går ut med informationen för att ”visa på” den ryska desinformationen.

– Ryssland har signalerat att man är villiga att fortsätta diplomatiska samtal för att trappa ned spänningarna, men handlingar som de här tyder på något annat, säger Price allvarligt när han får oväntat mothugg. 

– ”Handlingar som de här”, vilka handlingar? undrar Lee, som varit politisk reporter i Washington under inte mindre än åtta olika utrikesministrar. 

Därefter försöker han, i en underhållande men ojämn verbal tennismatch, förklara för Price att det faktum att han står och säger något inte utgör något som helst bevis för något alls. Att det är påståenden och inga bevis.

Som ”bevis” anför då Price att utrikesdepartementet även tidigare framfört liknande anklagelser. Ridå.

Det är lätt att dra på munnen åt, men samtidigt allvarligt i botten. För om vi för en sekund bortser från det skrattretande i att Price, som kräver blind tilltro till sitt ord, representerar samma stat som systematiskt ljög för sin befolkning genom hela Vietnamkriget, liksom genom 20 år i Afghanistan och som ljög för hela världen om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen i Irak, så vad betyder det att en gammal räv till reporter läxar upp Ned Price i några minuter? Absolut ingenting.

Nyhetsbyrån som betalar Matt Lees lön ifrågasätter inte uppgifterna från UD. Inte heller CNN eller andra stora medier, varken på deras eller vår sida Atlanten. Visst skrockas det åt klippet även i CNN, Fox News och andra jättar, men själva nyheten från presskonferensen rapporteras precis som Vita huset och Pentagon vill ha den, utan spår av de kritiska frågorna från pressträffen.

Händelsen är ett enda litet olycksfall i arbetet för propagandamaskinen, som skänker en falsk illusion av att Vita husets krigspropaganda inte tas emot som sanning 99 gånger av 100 – inte minst i Sverige. Nu pratade de istället en stund på P1 om Ned Prices ”dåliga dag på jobbet”, men det är undantaget som bekräftar regeln. Det spelar ingen roll att Matt Lee själv ger intryck av att vara mycket skeptisk till UD:s påståenden, det kommer ändå aldrig fram i AP eller annan massmedia.

Och de som ställer kritiska frågor stämplas i USA som opatriotiska (dit är vi på väg i Sverige också vad gäller att ifrågasätta Försvarsmakten) eller stoppas och stängs ner. Youtube,
som ägs av Google, stängde förra veckan ner kanalerna för de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk i östra Ukraina. Skulle den ukrainska militären anfalla Donbass nu saknas en viktig informationskälla inifrån regionen.

Likaledes stoppades den ryska statliga kanalen RT förra veckan från att sända i Tyskland. Eller ”rysk statskontrollerad media”, som Sveriges Radios Johanna Melén brukar säga – utan att ge minsta intryck av att hon ser sig själv som avlönad av svensk statskontrollerad media. 

Och visst, svensk public service är likt RT officiellt inte statskontrollerad, bara statligt finansierad. Men man kan ju fråga sig hur länge Melén fått behålla jobbet om hon inte varje gång hon intervjuar någon som inte stämmer in i den gängse bilden av vem som hotar vem i östra Ukraina förklarade för lyssnaren att det är idéer de fått från ”rysk statskontrollerad media”. 

Så upprätthåller SR sin illusion av objektiv journalistik. De låter ju båda sidor komma till tals. Av någon anledning är det mera sällan vi får höra att något västtillvänt intervjuoffer som vill gå med i EU fått huvudet tvättat av Radio Free Europe, BBC eller CNN, men det är väl fel sorts propaganda. 

Likadant jobbar Bert Sundström på SVT. Alltid lika noga med att tittarna ska få klart för sig vad som är rätt eller fel åsikt.

Men ibland kan det vara svårt att hänga med. På sistone har det vanligtvis varit fel med upprustning när Sundström rapporterat, när det handlat om att Ryssland förstärker sin militär. Men i söndagens Rapportsändning sken samme Sundström ikapp med solen när han var i västra Ukraina och gjorde reportage hos ukrainsk militär som tränade med amerikanska instruktörer och raketgevär och fick ”lära sig om det militära tänkandet som finns i väst och i Nato”.

Att USA översvämmar Ukraina med vapen och instruktörer är bara positivt, är budskapet, när den farlige ryssen finns i öster. 

Vapen kallas det förresten inte heller längre på Washingtons nyspråk. Den färska Vita huset-termen för det som skickas till Ukraina är ”lethal aid”, dödligt bistånd.

Förhoppningsvis segrar förnuftet och diplomatin i det spända läge som råder, istället för krigspropagandan och militärromantisk semantik. I måndags besökte Frankrikes president Macron Putin i Moskva, det är en mycket bättre signal än att som USA skicka soldater och ”dödligt bistånd” till Europa.

Men skulle det plötsligt komma en film som visar att någon sida anfaller den andra vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina blir jag inte det minsta förvånad om den före detta CIA-anställde Ned Price och hans kumpaner på utrikesdepartementet själva har ett finger med i spelet.

Se klippet med ordväxlingen mellan Matt Lee och Ned Price: