Krönika: Råder det verkligen brist på arbetskraft?

Lantbruksföretagen och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) oroar sig för bristen på arbetskraft – eller snarare bristen på billig arbetskraft inom jordbrukssektorn. De 8.000 utländska säsongsarbetarna som varje år plockar våra jordgubbar, gurkor och salladsblad har svårt att ta sig hit trots att de är undantagna det inreseförbud som coronaviruset medfört.

Enligt LRF:s ordförande på Gotland, Andreas Nypelius, är de utländska säsongsarbetarna avgörande då det är ”väldigt svårt att få svensk personal att ställa upp på arbetsvillkoren”. I en intervju i Sveriges Radio menar Nypelius att coronakrisen kanske bidrar till att vi svenskar accepterar ”andra villkor”. Vad han menar är uppenbarligen sämre villkor.

Totalt har över 62.000 personer varslats om uppsägning sedan den 1 mars så att det skulle vara brist på arbetskraft är helt enkelt inte sant. Däremot är det kanske brist på personer som vill jobba under de villkor som den importerade arbetskraften gör.

För ett par år sedan granskade SVT villkoren och förhållandena för de utländska säsongsarbetarna. Föga förvånande vittnade arbetarna om usla förhållanden. Upp till 60 grader varmt i växthuset, där de arbetade i tretton timmar i sträck, för dryga 35 kronor i timmen.

Är det sådana villkor Andreas Nypelius menar att svenska arbetare ska acceptera för att rädda den gröna sektorn och säkra tillgången på jordgubbar till midsommar?

Jag förstår att det inte ser ut som skräckexemplet ovan på alla odlingar och jordbruk. Långt ifrån. Men när en bransch är helt beroende av billig utländsk arbetskraft har utvecklingen gått åt fel håll, länge. Branchen kommer inte att räddas av sämre villkor.

Att det svenska jordbruket måste förhålla sig till den internationella konkurrensen innebär förstås att priserna måste pressas. Men ser man ingen annan lösning på problemet än att dumpa villkor och löner? Tydligen inte.

Det är ju nästan som att frihandel inte är hållbart?

Så, eftersom svenskar inte verkar vilja jobba under usla förhållanden kanske man istället skulle kunna ha som mål att – och detta är tydligen en kontroversiell idé – förbättra villkoren i denna livsnödvändiga bransch? Eller åtminstone ge lantbrukarna förutsättningar att kunna göra det.

”Vad är då problemet? Kan det vara så att lantbrukarna inte vill betala rimliga löner?”, skrev Thomas Westman, ordförande i LO:s tvärfackliga S-förening, i Trelleborgs Allehanda angående LRF:s oro över bristen på billig arbetskraft. I många fall kan nog påståendet enkelt omformuleras till ”inte kan”.

Anpassningen till EU:s fria rörlighet och frihandel innebar att man redan på 1990-talet slog undan benen på de som bedrev småskaligt jordbruk och har i förlängningen omöjliggjort schyssta villkor.

Självfallet ska vi kräva bättre villkor inom jordbruket. Vi ska inte ha någon lönedumpande arbetskraftsimport i Sverige överhuvudtaget.

Men man måste också se anledningen till att villkoren ser ut som de gör. Frihandeln och konkurrensen med jordbruksjättar som gör vinster på rovdrift av både natur och arbetare gör det svårt att konkurrera med schyssta löner och villkor.

Ett ”race to the bottom” med andra ord.