Hoppa till huvudinnehåll
Av
Facklig sekreterare i K

Ledarkrönika: Rapport från en valstuga i Umeå

I vår valstuga är det de djupare frågorna som diskuteras. Utan ytliga svar på svåra frågor.


Valrörelsen har tagit fart efter en något diffus start, som politiska kommentatorer beskrivit det som i riksmedia.I Umeå var vi först på plats med vår valstuga, två veckor innan resterande partier. Det gav en hel del utrymme både i media och på torget bland vilsna väljare och politiskt intresserade.

Det har varit många bra samtal, vi har sålt mycket politiskt material och fått bra input av både sympatisörer och politiska motståndare.

Vi har varit på plats både när Annie Lööf hållit tal och Jimmie Åkesson tagit selfies på torget. Vi har fått skaka hand med Brysselpampen Alice Bah Kuhnke som gick runt bland valstugorna och presenterade sig. När Åkesson skulle hålla tal fick vi bistå med kunskap om hur man kopplar in sig på torgets elsystem, vilket Aftonbladets Peter Gustavsson gjorde sig lustig över på ledarplats.

Att vi inte bara har de sedvanliga valfoldrarna utan ett gediget bord med böcker, häften och tidningar har varit uppskattat av de flesta. En valrörelse måste få innehålla idéer, som en bokköpare sa.

Aftonbladets ledarskribent var så imponerad över att vi hade en bok av Lenin bredvid kollegan Andreas Cervenkas Girig-Sverige att han var tvungen att ta en bild och skicka till Cervenka. ”Nu blir han jävligt glad!”

Med en TV4-reporter fick vi ett långt samtal om Natofrågan, där hon frågade vad vi tyckte om att Socialdemokraterna svängt så plötsligt. Vi svarade att de svängt i Natofrågan för länge sedan och att försvarsbudgetens inriktning från förra året var bevis på att en anslutning varit på väg sedan länge. Reportern höll med.

I vår valstuga är det de djupare frågorna som diskuteras. Utan ytliga svar på svåra frågor. De flesta känner sig nog nöjda vid ett besök i den kommunistiska stugan.

Mindre nöjd var kanske Folkbladets reporter, som försökte få oss att ta avstånd från det ena och det andra. Mest upprörande var tydligen att en medlem delat en gammal kommunistisk vallåt på sociala medier med textraden: ”Varenda byråkrat vet att hans huvud blir krävt upp på ett fat”. Ett idiomatiskt uttryck som reportern tydligen inte förstod.

När nu de andra partierna har dykt upp och oset från valfläsket börjar ligga tungt över torget så börjar man få perspektiv. Man upptäcker att de andra partierna först och främst bara vill prata om riksdagsvalet och helst om vilket gäng som ska styra.

Som om valet var en innebandymatch på gympan på mellanstadiet. Varje sida består av tre kompisar och så har de delat upp de två opopulära ungarna mellan sig.

Tyvärr handlar politiken idag mest om att stjäla ur statskassan och ge till olika delar av kapitalistklassen. Vissa vill ge bidrag till oljebolagen eller elbolagen. Andra partier tycker att privata bostadsbolag ska få mer statsstöd. Eller skolbolagen. Det enda som riksdagspartierna tycks överens om är att försvarsindustrin med Wallenberg i spetsen ska få samhällets stöd.

Nej, istället för att bråka om rödgröna eller blåbruna västar i gympahallen och vilken kapitalist som ska ha mest pengar borde politiken fokusera på folkets verkliga problem och behov. Och då behövs vi kommunister.