Hoppa till huvudinnehåll

Reformismen – en återvändsgränd

Socialdemokratin har för länge sedan övergett sina principer och den reformism som en gång vägledde dem. Men drömmen om reformismen lever kvar bland enskilda socialdemokrater, som Daniel Suhonen, och i Vänsterpartiets toppskikt. Här skriver Kommunistiska Partiets vice ordförande Jan-Åke Karlsson om den reformistiska drömmen.

Reformismen är en prövad väg – som visade sig vara en återvändsgränd.
Illustration: Proletären

För drygt 100 år sedan splittrades arbetarrörelsen i en reformistisk och en revolutionär inriktning. Dåtidens ideologiska diskussioner skapade tydliga linjer i politiken.

Idag är det sällsynt med djupare ideologiska debatter. Politiker vill hellre framstå som ansvarstagande och kompromissvilliga. När alla vill ha en plats vid köttgrytorna betyder ideologi och principer ofta intet.

Att Socialdemokraterna övergivit sin ideologi har länge varit uppenbart. Det övergripande målet för dem är att behålla regeringsmakten. Kosta vad det kosta vill.

Den nyliberala januariöverenskommelsen är ett övertydligt bevis. Politikens innehåll är underordnad. Istället är det maktpositionen som ska säkras och det motiveras med att de tar ansvar för Sverige i en svår parlamentarisk situation.

Men gynnar detta ”ansvarstagande” och realpolitiska agerande verkligen en positiv samhällsutveckling? Är gradvisa förändringar och olika reformer tillräckliga för att förändra samhället eller leder den vägen in i en återvändsgränd?

Karl Marx beskrev motsättningarna mellan arbetare och kapitalister som oundvikliga gerillastrider som uppstår ur kapitalets ständiga övergrepp. Han menade att arbetarklassen inte får överdriva resultatet av dessa dagliga strider. Den som bara kämpar mot verkningarna, men inte mot orsakerna, använder lindrande medel men botar inte sjukdomen.

Blicken måste alltså höjas från det enskilda till det allmänna, från dagskrav till systemkritik.

Marx resonemang är även tillämpligt på den svenska politiska dagordningen 150 år efter att det skrevs. Turerna som ledde fram till IF Metalls och Kommunals överenskommelse om arbetsrätten med Svenskt Näringsliv kan liknas vid dessa dagliga strider. Resultatet av schackrandet ledde till något hårdare skrivningar om hyvling och allmän visstid men sjukdomen har snarare förvärrats. Arbetsköparnas grepp över alla som arbetar har stärkts och undantagen från turordningsreglerna blivit betydligt fler.

Januariöverenskommelsen hade aldrig styrt den svenska politiken och Lasförhandlingarna hade aldrig skett under hot om lagstiftning om inte Vänsterpartiet släppt fram överenskommelsen och tryckt på de gula knapparna för två år sedan.

Ett svek, menade många, och bland vänsterpartister var missnöjet utbrett. Nu anklagas Kommunal och IF Metall för att ha svikit och många medlemmar är missnöjda. Missnöjet lär snart lägga sig. Minnet är som bekant kort och efter ett tag infinner sig ett nytt normaltillstånd. Systemet består.

Detta schackrande öppnar upp för att sitta på två stolar samtidigt. Socialdemokraterna försöker göra det genom att låtsas vara ett statsbärande parti som ser till allas bästa samtidigt som de på punkt efter punkt gör som storkapitalet vill. Fackföreningsrörelsen gör det genom att inför avtalsförhandlingarna ha hög svansföring och hota med strejk för att sedan skriva under det ena usla avtalet efter det andra som de presenterar som en framgång.

Alla politiker och fackpampar säger sig vilja vara med och påverka. Men om påverkansmöjligheterna ligger inom så snäva ramar att det i praktiken inte går att få igenom några betydande krav, blir denna möjlighet en chimär.

Politiska utspel och reformförslag från socialdemokrater och vänsterpartister hotar på intet sätt systemet eller ändrar på sakernas tillstånd. Det betyder inte att förslagen i sig är oviktiga men om de inte kombineras med systemkritiken blir det med Marx ord lindrande medel som dock inte botar sjukdomen.

Idag syns sjukdomen tydligt. Klassklyftorna växer dramatiskt i Sverige. Aldrig har vi haft så många miljardärer, 206 stycken, och aldrig har en direktör tjänat så många industriarbetarlöner, 61 stycken. Ginikoefficienten, som jämför inkomstspridningen, ökar stadigt. 1980 låg den på 0,2, nu är den en bra bit över 0,3.

Vägen till ett jämlikt, solidariskt och rättvist samhälle kan inte enbart gå genom stegvisa reformer. Det har historien visat. Vilka reformer har egentligen blivit bestående sedan arbetarklassen var stark och kapitalismen reellt utmanad under 1900-talet?

Bostadsbristen är tillbaka, massarbetslösheten är vardag, skolresultaten har sjunkit, vården har privatiserats, ATP har avskaffats och Las har urholkats. Vad finns egentligen kvar av det reformistiska socialdemokratiska folkhemmet?

Det är systemet som måste förändras. Vi måste komma bort från fokuset på att enbart lappa och laga i det system som gör allt större hål i människors tillvaro.

En arbetarrörelse som låter sig styras av kapitalet och marknaden kan aldrig täppa till hålen i samma takt som nya uppkommer. Arbetarrörelsen måste diktera sina egna villkor och vara proaktiv i stället för reaktiv.

Det var så arbetarrörelsen växte fram en gång i tiden. En insikt om vad som var fel och orättvist kombinerades med en vision om vad som var rätt och rättvist. De stannade heller inte vid det visionära. De insåg att det gällde att vara konkret och ingripande utifrån den materiella verkligheten.

Visst fanns det drömmare i arbetarrörelsens barndom men diskussionerna gick höga, inte minst inom första och andra internationalen, den tidens socialistiska världssammanslutningar, där marxister gjorde upp med anarkister och revisionister. Första internationalen gjorde även upp med de så kallade blanquisterna, som inte såg arbetarklassens befrielse som dess eget verk utan ansåg att en liten elit skulle ta makten genom statskupp för att sedan införa kommunism.

En liknande elitistisk tankeströmning kan i vissa avseenden sägas leva kvar inom den moderna reformismen. En liten maktelit i de reformistiska partierna styr och dikterar villkoren.

Fler än en gång har medlemmar i olika socialdemokratiska och reformistiska partier beklagat att medlemmarna vill något annat än partiledningen. Samma sak ser vi inom fackföreningsrörelsen. Medlemmarnas intressen krockar med vad ledningen gör.

När andra internationalen gick under 1916 delades arbetarrörelsen upp i en revolutionär och en reformistisk del. Splittringen har varit bra för kapitalet, som fick en splittrad och därmed svagare antagonist.

Likväl var splittringen helt nödvändig. Hade hela arbetarrörelsen följt i den tyska socialdemokraten Eduard Bernsteins fotspår hade knappast vare sig socialismen eller marxismen funnits idag. Bernstein och hans anhängare såg inte motsättningen mellan arbete och kapital som oförsonlig. De menade att kapitalismen gradvis skulle gå att reformeras till socialism och att kapitalisterna frivilligt skulle gå med på detta.

Det bygger på ett idealistiskt synsätt främmande från det dialektiska marxistiska synsättet.

Marxismen har aldrig ställt kampen för reformer i motsättning till revolutionen. Reformkrav kan vara revolutionära i en given situation och när de bärs fram av en klassrörelse. Som när bolsjevikerna krävde bröd och fred 1917 eller när den tidiga arbetarrörelsen krävde åtta timmars arbetsdag.

Arbetarrörelsen uppstår i kampen för de näraliggande kraven men rörelsen blir blind om den inte förenar reformkraven med kampen för socialism och revolution.

Bernsteins reformism var en anpassning till borgarna. De ansåg att den parlamentariska vägen var den enda vägen till socialism. De tog avstånd från marxismen genom att revidera den. Därav begreppet revisionism.

Bernsteins reformister betonade facklig verksamhet för att uppnå bättre villkor och högre löner samt parlamentarisk verksamhet för sociala reformer. Målet skulle tonas ned och helt försvinna. Rörelsen är allt, målet inte, blev devisen.

Resultatet ser vi idag hos socialdemokratiska och reformistiska partier. Det socialistiska målet är borta sedan länge. Allt fokus är på opinionssiffror och påverkansmöjligheter.

Socialdemokratin tillskansade sig aldrig den ekonomiska makten. Den korporativa staten gjorde halt vid ägandet.

Den så kallade välfärdsstaten var en överenskommelse mellan socialdemokratin och kapitalet. En eftergift från kapitalets sida när kapitalismen utmanades av en faktiskt existerande socialism i Sovjetunionen.

Välfärdsstaten var bra för vanligt folk men ännu bättre för kapitalet som genom fredsplikt och en tillmötesgående reformistisk arbetarrörelse långsiktigt kunde säkra sin makt och sina vinster. Det är denna fredsplikt, detta sittande i kapitalets knä, som är den reformistiska vägen.

Reformismen är prövad och den visade sig leda vilse. Efter realsocialismens kollaps står kapitalismen ohotad. Därför har även välfärdsstaten kollapsat.

Dagens svenska socialdemokrati är inte längre reformistisk, den är en ren förvaltare av kapitalismen. Men det finns drömmare som nostalgiskt ser tillbaka på folkhemmets glansdagar. De nostalgiska socialdemokraterna har samlats under Daniel Suhonens paraply Reformisterna.

Men den reformistiska drömmen lever även hos andra. I ett utspel i Dagens Arena i slutet av november föreslog Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet och Reformisterna ska förenas i ett ”socialistiskt reformistiskt massparti med djup förankring i fackföreningsrörelsen”.

Sjöstedt skriver att ”idag är Vänsterpartiet det reformistiska partiet i svensk politik. Klassamhällets orättvisor ska utmanas i stegvisa djärva reformer”.

Han drömmer om ett parti ”långt bortom futtiga kompromisser och eviga reträtter” och om ett parti ”som föreslår djärva men genomförbara sociala reformer”.

Sjöstedt kritiserar socialdemokratin för att inte längre vilja förändra. Han skriver att Socialdemokraternas ”stig leder åt ett annat håll, till mittens rike där man för evigt kan kompromissa med liberaler och centerpartister. Det är den realt existerande socialdemokratin”.

Här borde Jonas Sjöstedt se sig själv i spegeln, för vad är det han beskriver om inte sitt eget parti? Ett parti som både släpper fram och kompromissar med liberala partier. Ett parti som krattar vägen för mittens rike med växande klyftor.

Kan utvecklingen i Sverige verkligen brytas genom ett återskapat socialdemokratiskt parti? Borde vi inte i stället slå in på en annan väg? En väg där vi inte bara lappar och lagar i ett sjukt och trasigt system, där vi inte bara kämpar mot verkningarna utan också mot orsakerna. En väg där gerillastriderna organiseras som en verklig slutoffensiv.

Vi kommunister talar gärna om drömmar och visioner. Svensk politik skulle må bra av mer ideologi. Men den reformistiska vägen, som Daniel Suhonen och Jonas Sjöstedt drömmer om, har visat sig vara en återvändsgränd.