Kommentar: Regeringen utarmade staten för att rädda storföretagens vinster

Regeringen följde de nordamerikanska nyliberalernas manual, med gurun Arthur Laffers obevisade kurvteori, som påstår att om skatter för storkapitalet sänks kommer företagen expandera och sedan betala mer i skatt och generera mer sysselsättning.

Det var denna teori som trion Alvaro Uribe, Ivan Duque och Alberto Carrasquilla försökte bevisa 2019: oljeprisfallet skulle kompenseras av sänkta skatter och avgifter som skulle öka lönsamheten för det investerade kapitalet. Därmed skulle det finnas mer resurser för prospektering, mer utvinning, mer dollar och export.

Arthur Laffers teori, som ska ha författats i en restaurang tillsammans med Donald Rumsfeld och Dick Cheney, blev grunden för den ekonomiska politiken för Reagan, Bush och Trump. Men det blir varken någon ökning av arbetstillfällen eller en ökad inkomst från skatter, hävdar Laffers kritiker.

Faktum är att skattereformen från 2019 reducerade den colombianska statens inkomster med nästan 4 biljoner pesos (cirka 8 miljarder kronor) 2020, 9 biljoner för 2021 och 15 biljoner för 2022 och så vidare för de kommande åren.

”Vi varnade för det vid den tiden och röstade emot reformen”, skriver senatorn, ekonomen och presidentkandidaten Gustavo Petro i en kritisk analys av den reform som utlöste krisen såväl 2019 som den 28 april 2021.

Med pandemin fördjupades den ekonomiska krisen eftersom statens inkomster minskade dramatiskt för att hålla det egna och det transnationella storkapitalet skadefria. Finansminister Carrasquillas lösning blev att skuldsätta staten för att garantera likviditeten i de privata bankerna.

”Vad händer med de offentliga finanserna om du är underfinansierad å ena sidan, som 2019, och du blir överskuldsatt å andra sidan, 2020. Underskottet skyhöjs, datumet för när skulderna ska betalas närmar sig”, är Petros slutsats.

Det som oroade Carrasquilla var samma sak som oroade Luis Carlos Sarmiento, bankir och Colombias rikaste och mäktigaste man: hur regeringen i en brutal ekonomisk kris skulle garantera den finansiella sektorns vinster.

”De lyckades. Finanssektorn gjorde 14 biljoner pesos i vinster 2020, medan resten av ekonomin gick i konkurs och hälften av befolkningen drogs in i hunger och fattigdom”, skriver Petro.

År 2021 beslutade Carrasquilla att möta det budgetunderskott som han hade skapat med vad manuset dikterade, en ny skattereform, men den här gången för att finansiera staten med resurser från dem som har minst, det vill säga de arbetande eller arbetslösa människorna.

Och det blev gnistan som tände präriebranden, för att använda en gammal klyscha.

”Duques och Uribes ekonomiska politik visade sig vara ett enormt fiasko. De kastade ut det colombianska samhället i hunger, fattigdom och bokstavlig konkurs. Statsobligationerna kollapsade, de blev skräpobligationer, de är ingenting värda. Regeringen kan köpa tillbaka dem, men det vill de inte. Peson kollapsade för andra gången, landets skuldsättning blev den dyraste i världen”, sammanfattar Petro.

Det är en liten bakgrund till den djupa dramatiska krisen som inte kommer att lösas med att den förre finansministern Alberto Carrasquilla tvingades avgå efter fiaskot. Vad som krävs är en helt ny ekonomisk politik som gör upp med nyliberala teorier som Laffers och militära doktriner som Pentagons om ”den inre fienden” och ”den nationella säkerhetsdoktrinen”.

Hör mer i podden! Dick Emanuelsson är med på länk i ett färskt avsnitt av Prollenpodden.