Rök och krossade rutor – det enda som får makten att lyssna?
Den 16 mars demonstrerade tiotusentals gula västar för artonde lördagen i rad mot nyliberalism och orättvisor. I media stod våldet och vandaliseringen, som olika så kallade svarta blocket-grupper anses ligga bakom, återigen i fokus. Dessi Hedin var på plats i Paris och återger här några av demonstranternas tankar om vandaliseringen.
Söndagsmorgon, Paris, dagen efter Akt 18, den 16 mars. Medan världen förfasas över gårdagens vandalisering av Champs-Elysées samlas vi vid morgonkaffet. Jag samtalar med en kvinna och fem män, alla gulvästar, som rest långt från andra städer och byar i landet. Stämningen är god efter vad de anser ha varit en lyckad dag.
Så fattar jag pennan, ställer dem frågan varför vandaliseringen igår blev så omfattande och skriver allt eftersom de berättar. Ingen i sällskapet har själva deltagit i vandaliseringen men vill ändå ställa den i relation till det klasskrig som förts mot landets fattiga.
– Från att ha varit åskådare till hur Frankrikes fattiga, sjuka och äldre lidit alltför länge har vi blivit aktörer. Vi har levt för länge utan någon som lyssnat på oss, utan att makthavarna brytt sig om att vi också vill få pengarna att räcka månaden ut. Vi har stillatigande tvingats se på medan våra föräldrars sociala segrar, som de vunnit genom svett och kamp, är på väg att malas ned, säger en.
– Gulväströrelsen är broderskap, ett nytt språng för rättvisekampen och det vi såg på Paris gator igår den 16 mars var folkets egen armé. Det var en ny skjuts för rörelsen och nu gäller det att fortsätta med all sorts aktioner. Vi har fått nog av maktelitens lögner och av att politikerna enbart kommunicerar med storföretagen när det istället är folket de ständigt ska föra dialog med, fortsätter en annan.
– Först och främst måste vi få dem att höra oss för att sedan få dem att verkligen börja lyssna. Tyvärr är det bara brandrök och ljudet av krossade rutor som får dem att vakna. Vi har inte längre något val. Det är därför som Champs-Élysées idag ligger i spillror. Det är därför vi genomförde denna attack mot lyxens högborg, säger en tredje och avslutar:
– 16 mars var vår krigsförklaring mot konsumtionssamhället och en tydlig markering mot den klass som förtrycker oss. Vi hade inget annat val än att visa vidden av vår vrede och frustration.
Snart är kaffet uppdrucket och väskorna packade. Med leenden på läpparna och gårdagens slagord ringande i öronen kindpussar gulvästarna varandra och beger sig hemåt, var och en till sin stad eller landsortsby.
Och ögonen glittrar redan av iver inför nästa stora aktion. Så, gulvästar! Vad har ni för jobb? Revolution!