Ledare: Sheriffen på UD

Det är inte ofta Proletären lånar en fras från liberala Expressen, men för en gångs skull är det befogat. ”Det finns en ny sheriff på UD – tack och lov”, jublar Expressens ledarsida. Sheriffen är utrikesminister Ann Linde (S) och orsaken till den liberala kärleksförklaringen är hennes första utrikesdeklaration, framförd i riksdagen den 12 februari.

Utrikesdeklarationer är av tradition utslätade skrivelser, men trots det lyckas oppositionen nästan alltid hitta åtminstone något att klaga på. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde moderaten Hans Wallmark ett tappert försök genom att upprört påtala att Linde i deklarationen inte nämner de fängslade svenskarna Dawit Isaak och Gui Minhai vid namn. Men till och med Wallmark fick svälja förtrytelsen. Med det lätt förvånade konstaterandet att han i nästan allt annat är överens med Lindes deklaration.

Minst lika översvallande är de borgerliga tidningsdrakarna. Expressen jublar som sagt över sin nya sheriff. Samma tongångar hörs från övriga mediehus. ”Nu har Sverige en bättre utrikespolitik”, ekar Dagens Industri. Och ledarskribenterna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är rörande överens om att Ann Linde gjort upp med den förhatliga Margot Wallström och hennes politik.

Skall man tro den liberala pressen har Ann Linde genomfört en mindre revolution i Arvfurstens palats.

Så är det naturligtvis inte. Lindes utrikesdeklaration skiljer sig bara marginellt och i enskilda ordval från den som Wallström presenterade förra året – som när ”relationen till USA” upphöjs till ”vår nära relation till USA”. Men i övrigt talar Linde som Wallström om ”feministisk utrikespolitik”, utan att på minsta sätt definiera innehållet i detta mytiska begrepp.

I detta avseende förblindas liberalerna av att det var Margot Wallström som administrerade Sveriges erkännande av Palestina, vilket de inte kan förlåta henne. Samtidigt som de förtränger att samma Wallström i nästan alla andra avseenden lojalt företrätt Sveriges imperialistiska utrikespolitik, dikterad av USA, EU och Nato.

Bara ett exempel: Låt oss aldrig glömma att Margot Wallström våren 2019 lekte följa John med Donald Trump genom att erkänna kuppmakaren Juan Guaidó som Venezuelas legitime ”interimspresident”.

Ann Linde bryter inte med Wallströms politik. Men hon förtydligar den och rensar den från diverse utsvävningar. I sin deklaration talar Linde inte om ”en kärnvapenfri värld”, som på sin tid Margot Wallström, utan fokus är istället lagt på icke-spridning av kärnvapen. Hökarna i Washington behöver inte vara oroliga och försvarsminister Hultqvist behöver inte brösta upp sig. Med Linde vid rodret kommer Sverige inte skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen (TPNW), trots att Sverige var en av initiativtagarna till den. Det är fortsatt fritt fram för USA:s krigsmakt att ta med sig kärnvapen när den övar i Sverige.

I denna farliga situation är det nödvändigt att trappa upp kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap som utgör ett hotfullt framtidsscenario.

Tydligheten gäller framförallt säkerhetspolitiken. ”Visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma”, sa försvarsminister Torsten Gustafsson (C) 1981, då den sovjetiska ubåten U137 stod på grund utanför Karlskrona. Uttalandet ställde till med en mindre skandal, då Gustafsson sa det som då inte fick sägas offentligt, bara mellan skål och vägg.

Sedan dess har neutralitetspolitiken skrotats, men fortfarande sveps hemmahörandet i en alltmer formell militär alliansfrihet. I Ann Lindes version blir svepningen tunnare än en negligé. Sveriges säkerhet knyts med hull och hår till EU, USA och Nato. ”Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU /…/ på partnerskapet med Nato /…/ och på vår nära relation till USA”, skriver deklarationen i koncentrerad form.

Inom ramen för detta partnerskap garanterar Linde fortsatt svensk medverkan i de militära insatserna i Afghanistan, Irak och Mali, men också vad gäller ”våra åtaganden att stödja reformprocessen i Ukraina och andra länder i EU:s östra grannskap”. Den svenska imperialismen står i givakt när generalerna i Washington och Bryssel kallar.

Inte undra på att borgerligheten jublar över sin nya sheriff.

Den politik som Ann Linde presenterar i sin första utrikesdeklaration är som sagt inte ny. Men den fullföljer en linje som blir alltmer farlig för Sverige och svenska folket. 

När utrikespolitiken dikteras från Washington och Bryssel, och när säkerhetspolitiken helt knyts till USA, EU och Nato, finns inte längre någon självständig svensk politik med möjlighet att hålla Sverige utanför hotande stormaktskonflikter, på traditionellt svenskt sätt. Istället blir Sverige bara en bricka i det imperialistiska spel som utsett Kina och Ryssland till huvudfiender och länder som Iran, Syrien och Venezuela till för stunden prioriterade ”skurkstater”.

I denna farliga situation är det nödvändigt att trappa upp kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap, som Linde inte annonserar, men som ändå utgör ett hotfullt framtidsscenario. Det är nödvändigt att ta tillbaka utrikes- och säkerhetspolitiken från Bryssel, vilket bara kan ske genom att Sverige lämnar EU. Också i detta sammanhang är det hög tid för Svexit.

Och sist men inte minst är det nödvändigt att protestera mot Sveriges alltmer omfattande samarbete med krigsalliansen Nato. Ett tillfälle till det bjuds redan i maj-juni i år, då krigsmakten genomför övningen Aurora 20, naturligtvis med deltagande från partnerskapet Nato.

Med en sheriff på plats i Arvfurstens palats är det nödvändigt med ett folkuppbåd mot Nato.