Intervju: Ska den siste mohikanen gå i pension?

Mikael Wiehe firar sex årtionden på scenen. I vår blir det avskedsturné.

3. december 2021 - 11:08 Av

Proletären

Mikael Wiehe släppte en ny skiva i dagarna och i vår ger han sig ut på en sista större turné.

Artur Szandrowski

Sex årtionden på scenen. Det räknar musikveteranen Mikael Wiehe till. Från debuten vid sexton års ålder 1962, via åren i legendariska proggbandet Hoola Bandoola band med vapendragaren Björn Afzelius, till en solokarriär som gjort honom till en av Sveriges mest folkkär artister – lika känd för sin musik som sina politiska ställningstaganden.

Han förtjänar att få dra sig tillbaka. Men det blir ingen regelrätt pensionering för 75-åringen. Bara slut på större turnéer. I vår ger han sig ut på en sista.

Proletären träffar honom på ett hotell i Stockholm samma dag som nya skivan Den siste mohikanen släpps.

Titelspåret känns lite defaitistiskt?

– Ja, men ”mohikanen” klamrar ändå fast sig som ryttare vid manen. Och man vet inte var han är på väg.

”Frågorna vi ställde fick aldrig några svar”…?

– Den generationen som jag tillhör skulle ju bygga om världen och vi hade höga förhoppningar om att göra det… så blev det ju inte. Sen kan man säkert säga att om vi inte stått emot hade det kanske blivit ännu värre. Men hur skapar vi det klasslösa samhället…? Det fick inget svar, tycker jag. Det betyder förstås inte att det inte kan besvaras någon annan gång, någon annanstans. Det kommer ju nya röster. Det är inget "Après moi, le déluge" [”efter mig syndafloden”, citat som tillskrivs den franske kungen Louis XV, reds anm.]

– Jag känner mig i alla fall inte defaitistisk, jag har varken förlorat hopp eller nyfikenhet, men samtidigt tänker jag när jag till exempel läser Jan Guillous samlade krönikor… Vad fan, det är ju samma frågor han tar upp 2001 som vi fortfarande snackar om tjugo år senare: Skolor, sjuksköterskor, tåg, Israel-Palestina-konflikten och så vidare…

– Där kan man känna en viss trötthet… har vi inte kastat det nyliberala oket av våra axlar än? Det är lite skrämmande.

Finns det något du ångrar att du inte gjort?

– Jag tycker nog jag hunnit med ganska mycket. Jag har spelat med storband, med Björn Afzelius, en symfoniorkester, Promoe…

– Jag har nog inte heller tänkt ”det här ska jag inte säga något om för att jag inte vågar eller för att jag inte vill”. Jag hade ju länge, i ganska stor utsträckning, hållit mitt privatliv utanför karriären. Men sen skrev jag Sånger från en inställd skilsmässa 2009.

Den siste mohikanen är gjord av Mikael Wiehe själv. En småskalig produktion. Men den är utgiven på ett stort bolag. Faktiskt ett av de största – Universal.

Den marknadsförs för fulla muggar med online-annonser och ljusinstallationer på stan. En ny erfarenhet för Mikael Wiehe, som är mer van vid det lilla, DIY-doftande.

– Utan att säga ett ont ord om de mindre bolagen, kan jag säga att… man märker att det här är större. Jag får fler taxibilar och följeslagare. Jag märker att… de har mer pengar helt enkelt. Och fler kontakter. Det har jag nytta av.

Hur skapar vi det klasslösa samhället…? Det fick inget svar, tycker jag. Det betyder förstås inte att det inte kan besvaras någon annan gång, någon annanstans. Det kommer ju nya röster.

Du är ingen "sell-out” då?

– Jag hade kanske inte gjort samma sak 1971. Men då fanns å andra sidan helt annan apparat. Det fanns en musikrörelse med skivbolag, tidningar, det fanns ställen att spela på. Allt det här är ju försvunnet. Det är också därför man kan känna sig ensam ibland.

Finns det ett intresse för ny politisk musik?

–Det kommer ju nya bra artister hela tiden… och jag har ingen riktig koll på rapscenen, så det är svårt att säga.

– Men utifrån det jag sett när jag sökt mig ut i världen så ser jag inte så där jättemycket folk som vill någonting politiskt. Och då menar jag vänsterpolitiskt, naturligtvis. Jag vet inte hur det är på högersidan… innan fanns det ju Ultima Thule och sånt. Men jag har inte hört så mycket från dem heller på sista tiden.

– När jag söker efter folk som gör sånt man kan beundra eller sympatisera med politiskt så hamnar jag ganska mycket i min egen generation och den som gick före. Men annars mottar jag gärna alla möjliga tips på saker jag borde lyssna på.

Mikael Wiehe är troligtvis en av Sveriges mest (öppet) politiska artister. Och i dessa, cancel-kulturens dagar är det kanske värt att fråga: är han politiskt korrekt?

Proletären får ett ”låt oss säga så här…”-svar.

– Jag är intresserad av mig själv, världen runt omkring mig, landet och jordklotet. Jag engagerar mig i frågor och jag stödjer ibland olika saker som jag tycker är värda att stödja.

Har du gått miste om en spelning på grund av att du tagit ställning i någon fråga?

– Ja, faktiskt. Efter EU-toppmötet i Göteborg 2001 fick jag inte spela på Universeum. Det var efter att jag uttalat mig om protesterna: ”vad är ett krossat bankfönster mot ett skövlat folkhem?”.

Apropå Göteborg så är det där Mikael Wiehe hoppas få avsluta turnén hösten 2022.

Temat är Sydafrika och han och Tomas Ledin är inbjudna att spela. För 36 år sedan var det de som tog initiativ till den stora ANC-galan mot det sydafrikanska apartheid-systemet.

– Så det får bli min stora avskedskonsert, säger Mikael Wiehe och ler.

Vi pratar mer om turnéåret 2022. Det är ju valår – och då ger sig även yrkespolitikerna ut på turnéer.

Föga förvånande svarar Mikael Wiehe att han hellre ser en S+V-regering än en högerregering. Men det är inte mycket iver i hans svar.

Har du några förhoppningar om Magdalena Andersson?

– Det är svårt att säga. Jag har aldrig varit socialdemokrat. Men det finns ju socialdemokrater som jag haft att göra med och beundrat. Det finns väl en och annan folkpartist med… och kanske någon högerman eller kvinna, jag kan inte riktigt komma på någon nu.

– Däremot så hyser jag en skräckblandad beundran för Nooshi Dadgostar. Menar hon verkligen det hon säger? I så fall är det imponerande. Och hon har redan satt sina spår. Hon har skinn på näsan.

Men är det viktigt för jämställdheten med en kvinnlig statsminister?

– Jag kan förstå att det finns många kvinnor som tycker det är viktigt och känner att det är på tiden. Men utifrån den politik som jag tittat på i världen har jag inte fått erfara att Indira Ghandi skulle vart bättre än en manlig partiledare, eller Golda Meir, eller Thatcher… Det är inte det som är avgörande.

Vilka ser du som de viktigaste politiska frågorna?

– Ja, för vanligt folk är det ju att ha ett jobb. Att ha ett sammanhang att fungera i. Så man kan försörja sig och sin familj. Nyliberalismens utbredning har ju gjort att staten har blivit utmanövrerad till förmån för privata intressen. Folk har förlorat jobb för att de stora internationella bolagen har flyttat sin tillverkning till Asien.

– Och det gör i sin tur att folk i såväl nordöstra Frankrike som nordöstra Skåne blivit arbetslösa. Och det har drivit delar av arbetarklassen i famnen på partier som Sverigedemokraterna. Det betraktar jag som en viktig fråga att ta itu med.

Mikael Wiehe berättar om ”sitt Sverige”, det han växte upp i. Ett Sverige som byggdes upp av arbetarrörelsen och olika folkrörelser – allt från fotbollsföreningar till nykterhetsrörelsen. Det byggde på sammanhållning och devisen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Ett antal, för samhället och folket, viktiga institutioner byggdes upp – en sjukvård för alla, en statlig enhetsskola, en världsunik försäkringskassa och så vidare. Och allt fungerade hyggligt. Det är ett Sverige man kan minnas tillbaka till… men du ser det absolut inte längre i verkligheten.

– Nyliberalismen har satt vinsterna före allt annat, vare sig det gäller skola eller sjukvård, ja allt, säger Mikael Wiehe.

– Och så har vi invandringen, här kommer fullt med folk som kommer från länder där det inte finns någon statlig trygghet. Så man håller ihop i familjen eller så slår man sig fram individuellt, för det är enda sättet att behålla livhanken på. Och det där urholkar ju också det solidariska samhälle som vi kom från. Lösningen är inte att stänga gränserna, för det tror jag inte går. Lösningen kommer ur att verkligen ställa frågan: hur tar vi hand om problemet?

Kriminaliteten, som Mikael Wiehe menar är ett resultat av den nyliberala politiken, märks tydligt av i hans hemstad Malmö, en av Sveriges mest invandrartäta och segregerade.

– Det är till 90 procent, eller i alla fall väldigt stor del, invandrarpojkar som skjuter ihjäl varandra. Och det måste man göra någonting åt. Det räcker inte bara med att spärra in dem. Man måste ju göra något så att de ser att mördandet, torterandet och stjälandet inte är vägen framåt.

Malmö var länge en döende stad, berättar Mikael Wiehe. Men den rycktes upp ur sin dvala av politikerna, som ville satsa på konserthus och evenemang. Det gjordes till viss del rätt bra, menar Wiehe…

– Men samtidigt sopades förorterna under mattan litegrann och det har bidragit till det här fruktansvärda att unga män skjuter ihjäl varandra i stort sett varje dag.

Klimatet och jämställdheten är andra viktiga frågor för Mikael Wiehe. Även om han själv inte känner att han kan – eller bör – vara drivande i dessa kamper.

Han betackar sig dock för vissa klimatgrupper…

– Jag känner att det är för mycket anarkism. Det har ingen politisk stadga. Visst, det går att säga att det är bättre att någon gör nånting än ingenting alls. Men jag tror inte riktigt på till exempel de här aktionerna där de stoppar privatbilister på vägen och så. Jag menar, vad fan vet du om den som sitter i bilen? Hans fru kanske är sjuk eller hans barn måste hämtas på dagis. Det slår på ett konstigt sätt.

Apropå miljön… vad tycker du om elsparkcyklar?

– Det är skitbra! Fy fan vilket smidigt och bra fortskaffningsmedel. Men fan vad folk missköter det och slänger dem överallt. Hade man släppt bilarna fria på samma sätt hade folk kört runt på trottoarer och krockat med varann. Det är inte bilarnas fel, det är människorna. Haha, nu låter jag som en sån där vapenlobbyist… ”guns don’t kill people”.

– Men jag tycker att i princip är det jättebra men man måste hitta ett regelverk som gör att inte blinda snubblar över kringslängda cyklar och att jag inte blir påkörd.

Du kan läsa mer om Mikael Wiehes kommande turné på mikaelwiehe.se.