EMU-Krönika: Små segrar – och stora
Vi måste ta vara på våra segrar – och lära oss av dem. Som EMU-segern 2003.
Det finns inget som är bättre för självkänslan än att samla på sig en massa ”små segrar”. Dessa dagliga triumfer som kan motivera dig att kämpa på.
Jag började engagera mig i Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU, när jag var i 15-årsåldern, vilket var några år efter EG-valet och strax efter att Göran Persson i form av finansminister hade sänkt våra barnbidrag med över 100 kronor per månad. Då blev jag förbannad och drog ut min skola i skolstrejk.
Den fajten var förstås förlorad redan från början, Göran och de andra i regeringen fick så klart aldrig höras talas om vår lilla skolstrejk i Borlänge och vi fick sänkt barnbidrag. Men jag fick upp ett hopp. Ett hopp om att kunna få med sig folk i politiska frågor, bara man var tillräckligt engagerad.
Jag var bra på att ta kampen för en bättre värld i små steg. Vi drog ihop fler manifestationer i lilla Borlänge. Vi sålde vår tidning Rebell oftare och oftare. Vi var på konferenser, möten och kongresser och RKU växte så det knakade.
Men bland de politiska segrarna gick det verkligen upp och ner. Den unga vänstern var på frammarsch i Sverige och RKU växte ganska kraftigt i hela Sverige. Samtidigt fortsatte Göran Person, Anna Lindh och resten av regeringsgänget att urholka allt som en gång varit en del av ”välfärdssverige”.
När palestinierna ställde sig upp och gjorde motstånd, vid den andra intifadan 2000, vaknade världen ett tag och kampen för ett fritt Palestina var åter på folks läppar – liksom så klart på våra. Men det hindrade ju inte Israel från att bygga sin vedervärdiga mur, och plötsligt var det palestinska fängelset värre än det varit innan.
När folk gick man ur huse 2001, för att visa sitt motstånd mot EU, lyckades polisen, anarkister och pressen göra det hela till en cirkus.
I mars 2003 demonstrerade miljontals människor runt om i världen mot USA:s angrepp på Irak. Man kände hopp, man kände kampvilja. Men USA invaderade ändå och vi vet ju alla hur det gick.
Det var ofta två steg fram och fem steg bak. Men det fanns ett undantag.
Jag flyttade till Göteborg efter gymnasiet och hamnade mitt i kampanjen inför EMU-valet. Det kämpades, det demonstrerades, det affischerades. Det diskuterades i skolor, i fikarummen, i radio och tv. Vår motståndare hade pengar, men vi hade kampviljan.
Så kom valdagen, söndagen den 14 september 2003, 20 år sedan idag. Och plötsligt så hade allt vårt slit gett resultat. Jag minns fortfarande glädjeruset och badfesten i fontänen på Järntorget i Göteborg. Lyckan över att för en gångs skull ha vunnit. Att ha sagt ”F*ck you” till överheten och till borgarna.
Att få vinna dessa segrar är viktigt för självkänslan. För att orka ställa sig i valstugan till nästa riksdagsval, stå i snålblåst och sälja tidningar, eller för att dela flygblad på 8 mars.
Teorin om små segrar säger att livet blir bättre när du lär dig att de största och mest svårlösta problemen blir lättare att ta itu med när du bryter ned dem i mer hanterbara delar. Och vi har stora drömmar och önskemål. Så vi måste komma ihåg att ta till vara på våra segrar – stora som små.