Filmrecension: Snabblösning

Det japanska spelföretaget Sega gjorde succé i början på nittiotalet. Särskilt med 16-bitarskonsolen Mega Drive, som var svart, snygg och låg helt rätt i tiden. Den gick åt som smör i solsken.

Sega framställde sig själva som en cool underdog på tv-spelsmarknaden. Att de lyckades får väl sägas vara en bedrift, då de var ett multimiljondollarföretag. Knappast en underdog. Men med rätt marknadsföring kan man åstadkomma nästan vad som helst. 

I Nordamerika knyckte de nära på halva marknaden från Nintendo. Också en bedrift. Särskilt då ”Nintendo” vid denna tid var synonymt med begreppet tv-spel.

En stor del av succén har de maskoten Sonic the Hedgehog att tacka för. Han presenterades som ett kaxigt alternativ till Nintendos Super Mario. Eurodance-generationen älskade det.

Sonicspelen var snabba och roliga. Det fanns ett vagt miljöbudskap i dem också. Eller ludditiskt, beroende på hur man ser på saken.

Den onde doktorn/entreprenören Robotnik vill industrialisera skiten ur Sonics planet och förvandla alla djur till robotar. Det är upp till dig att stoppa honom.

I sina glansdagar var Sonic ett av världens hetaste varumärken. Men tekniken sprang om honom till slut. Han klarade aldrig riktigt övergången till 3D, ett steg som alla spelserier förväntades ta under nittiotalets andra hälft.

Efter två årtionden i marginalen kommer helt plötsligt en långfilm med den gamla stjärnan i huvudrollen. En spelfilm dessutom, med riktiga skådespelare och en datoranimerad igelkott.

Det tog hus i helvete när trailern damp ner förra året. Många reagerade förskräckt på att Sonic i sin moderna skepnad gått från att vara en söt tecknad filur till människo-igelkottshybrid med hörntänder och realistiska vader. Det såg riktigt, riktigt illa ut. Nördosfären gick bananas och krävde att filmen skulle dras tillbaka. Vilket den på sätt och vis gjordes. 

I ett sällan skådat exempel på ”konsumentmakt” kallade studion tillbaka animatörerna och gjorde om designen från scratch. Efter ett halvår av, vad jag föreställer mig vara fruktansvärda arbetsförhållanden, återkom de med en ny – eller rättare sagt traditionell – design.

Nu var alla nöjda och glada.

Filmen är förutsägbar, men stundtals ganska charmig. En utomjording-möter-jording-historia med fart och fläkt. Tänk E.T. på tjack. 

Efter att ha flytt från sin hemvärld lever Sonic (Ben Schwartz) ett hemligt liv på planeten jorden. Han tillbringar dagarna i en jordhåla med en trave serier och sin ADHD som enda sällskap. En kväll när han smyger upp för att spela baseball med sig själv (så snabb är han!) råkar han göra sig känd för omgivningen. ”Onkel Sam" kommer som ett brev på posten. 

Jim Carrey stjäl showen i rollen som Doktor Robotnik, nu en slags mörkeragent åt den amerikanska regeringen, som försöker fånga Sonic och skörda hans krafter.

”Det är hit era skattepengar går”, säger han och skrattar medan han avfyrar ett av sina många sci-fi-vapen.

Till sin hjälp har Sonic en motvillig småstadspolis (James Marsden) som senare blir hans bästa vän. Tillsammans måste de ta sig till San Francisco, där Sonics påse med teleporteringsringar hamnat.

Ett helt okej fredagsnöje. Men damma hellre av Mega Driven om ni har en sådan på vinden.