Kommentar: Socialdemokrati mot nyliberalism i Demokraternas primärval

Inför förra veckans supertisdag såg den självutnämnde socialisten Bernie Sanders ut att vara den ledande presidentkandidaten för Demokraterna. Den tidigare vicepresidenten Joe Bidens oväntat starka resultat i delstaterna i sydöstra USA har dock ändrat förutsättningarna när nu nästa supertisdag väntar.

För det republikanska partiets del är primärvalskampanjen redan avgjord. I praktiken har ingen av de få utmanarna möjlighet att vinna över president Donald Trump och flera delstater har redan ställt in sitt primärval. Demokraternas primärval har däremot blivit till en strid mellan det liberala etablissemanget och en utmanare från vänster.

I grunden representerar både Demokraterna och Republikanerna den härskande klassen i USA. Något förenklat kan man säga att Demokraterna företräder finanskapitalisterna i New York, medan Republikanerna företräder industrikapitalet, gruvindustrin och oljeindustrin.

Varken president Donald Trump eller Bernie Sanders passar in i denna mall. Trump hade aldrig något avgörande stöd av industrikapitalisterna även om flera av dem senare slutit upp bakom honom, och Sanders har i princip inga kapitalister bakom sig alls (ett av få undantag är glasstillverkaren Ben & Jerry’s grundare som öppet stödjer Sanders).

Joe Biden är, likt Hillary Clinton för fyra år sedan, kandidaten för ”business as usual” för det amerikanska etablissemanget. Nyliberalism, klätt i fraser om demokrati, HBTQ-rättigheter och klimatpolitik.

Affärstidningen Forbes granskning visar att det bland Joe Bidens kampanjfinansiärer finns 44 miljardärer, varav 25 är från finanssektorn och fastighetssektorn. Bakom Sanders fanns inga miljardärer, så när som på en miljardärsfru som skänkt 470 dollar till Sanders kampanj – som vägrade ta emot pengarna. Sanders har istället samlat in pengar genom en gräsrotskampanj med tusentals små donationer.

Eftersom enskilda finansiärer bara får skänka max 2.800 dollar till kampanjorganisationer (Pacs) får kapitalisterna istället använda sig av så kallade Super Pacs, formellt sett fristående kampanjorganisationer för att stödja olika kandidater. Redan i oktober förra året beskrev affärstidningen Bloomberg hur Joe Biden samlat flera rika miljardärer bakom sig på detta sätt.

Den liberala nyhetsbyrån CNBC beskriver hur Joe Bidens succé i South Carolina den 29 februari blev signalen åt ”rika finansiärer” att nu helhjärtat ge sitt stöd till Biden genom en av de större Super Pac-organisationerna. Kampanjen hade då redan fått stora donationer från kapitalister inom it-sektorn liksom av vd:n för riskkapitalbolaget Blackstone – ökända för sina uppköp av bostäder i Sverige.

Vad finanseliten anser om Bernie Sanders blev tydligt när Silicon Valley-kapitalisten Keith Rabois på en it-konferens i januari sa att han visserligen föredrog Pete Buttigieg – men att han hellre såg Trump som president än Sanders.

Så hur radikal är Bernie Sanders? Den självutnämnde socialisten är i själva verket snarare en försiktig socialdemokrat. Han förespråkar en ekonomisk politik motsvarande Roosevelts New Deal från 1933 med statliga satsningar på välfärd och på att skapa arbetstillfällen. 

Samtidigt är Sanders ofta mer radikal och klassmässig i sin retorik än företrädare för den europeiska vänstern, inklusive Vänsterpartiets Sjöstedt. Han har kritiserat arbetskraftsinvandring och kallat öppna gränser för högerpolitik (samtidigt som han motsatt sig Trumps inhumana flyktingpolitik). I primärvalen 2016 vann Sanders många röster även bland vita arbetare på landsbygden, en grupp som pekas ut som Trumps kärnväljare.

Den som förväntar sig en politisk revolution om Sanders vinner ska dock inte hoppas på för mycket. Varje val ställer New York Times ett antal frågor till presidentkandidaterna om hur de skulle agera i vissa (för finanseliten avgörande) utrikespolitiska situationer.

Sanders svarar visserligen att han inte är beredd att med militära medel genomföra regimförändringar eller försvara oljetillgångar i andra länder. Men på frågorna om han är beredd att genomföra ”humanitära interventioner”, fortsätta det militära biståndet till Israel och överväga militära medel för att föregå ett nordkoreanskt eller iranskt missiltest så var svaret ett för etablissemanget betryggande ”ja”.