The Wire 20 år: Spelet är riggat
It's all in the game yo. HBO-klassikern The Wire fyller 20 år, och miniatyrversionen av ett klassamhälle i förfall är lika sevärd som alltid.
Det är alltså 20 år sedan en av världens bästa tv-serier hade premiär. Det firar jag inte med att se om första avsnittet, för då är man fast hos Poot, Bodie och de andra gubbarna igen i fem säsonger och det har jag inte tid med. Kan redan för många repliker utantill.
Men den som inte redan känner Omar, Bubbles, Bunk, Wee-Bey och de andra gratuleras till att kunna ta en semestervecka till att dra ner persiennerna och bara fokusera på re-ups, burners och affidavits i sammanlagt 60 avsnitt.
För övrigt var det en märklig syn när Poot dök upp i den nya David Simon-skapelsen We Own This City, som utspelar sig i samma Baltimore som The Wire – men det var ju skönt att se att det fortsatt gått bra för honom sedan vi såg honom senast i skoaffären.
Ännu märkligare var det att se Marlo som hederlig mordutredare. Han var ju på andra sidan lagen när vi lärde känna honom som den iskalle uppkomlingen som krigade med Avon om tronen, utnyttjade när den senare satt på kåken och Slim Charles till slut fick ge en misslynt Bodie rådet att börja sälja Marlos svagare grejer.
Låter det som en säsong av Eastenders? Knappast, alla som gillar sin Wire vet att det är rent guld (utom möjligtvis sista säsongen när McNulty flippar ut med de där snörena), och att det är samhällskommenterande på flera plan samtidigt. Även när det blir övertydligt, som när schackbrädet är framme i the pit och D’Angelo förklarar småfolkets och grovjobbarnas förutbestämda roll i klassamhället (”unless they some smart ass pawns” såklart…).
Det är också genomgående i The Wire hur det är din plats på stegen som avgör vem du är, oavsett vilken sida av lagen du lever på. Även om Bodie mest gör Carv och Herc förbannade, när han inte drygar ut deras polislöner vid biljardbordet (”that might be your whole damn salary, I clock that shit in minutes”), har åtminstone Carver förmodligen mer gemensamt med honom än med sina högsta chefer. Precis som att String åtminstone själv vill vara mer som de höjdare han gör vita affärer för drogpengarna med – samtidigt som han aldrig lyckas fly sin gangsterbakgrund.
Men redan Brecht visste att det är ett större brott att äga en bank än att råna den, och det är inte tonåringarna som säljer knark på gatan som är de verkliga skurkarna i The Wire. Profitörerna tjänar grova pengar på skiten utan att smutsa ner händerna, medan grabbarna i gathörnen spelar sina roller i det sociala arv de är satta att förvalta – vissa med större talang än andra.
Sorgligt är hur vi numera har områden i Sverige som lämnats lika vind för våg som slummen i västra Baltimore, och där det också växer upp unga grabbar som dras in i karriärer som nio gånger av tio slutar antingen på kåken eller på kyrkogården – och bara i undantagsfallen hinner lämnas för ett hederligt jobb i skoaffären.
Inför det stundande valet kommer jag också att tänka på en klassisk scen där Bodie får tummen upp av den marknadsfrälste Stringer – på ett av de fantastiskt roliga nästan-styrelsemötena där String kräver strikt talarordning – när Bodie föreslår lite fejkkonkurrens och att byta namn på den svaga produkten (”now there’s a thinking man right there”).
Att sälja samhällsförstörande nyliberalism i Sverige är som att beckna dåligt heroin i Baltimore, ibland får de byta färg på förpackningen för att kunderna ska fortsätta köpa skiten. Medan spelet snurrar vidare, de längst ner på stegen dör fortast och the king stay the king.