Hoppa till huvudinnehåll

Per Anders Fogelström: Stockholmsskildraren

Få författare har skildrat Stockholm och stadens arbetarklass, dess organisering, kamp och politiska landvinningar, som Per Anders Fogelström. Den 22 augusti skulle Fogelström ha fyllt 105 år. Proletärens Janne Bengtsson tecknar ett porträtt av den folkkäre Fogelström, en av Sveriges främsta arbetarförfattare.

Fogelström vid skrivmaskinen i sitt arbetsrum i bostaden på Fjällgatan 30.
Jerry Lantz / Stockholms stadsmuseum

”I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.

Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.

Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.”

Det är inledningen på Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, den första boken i serien på fem om Stockholm och dess arbetare, om livet, verkligheten och kampen.

Det är hit, till den stora skrämmande staden, som den 15-årige bondgrabben Henning Nilsson är på väg en sensommarkväll 1860. Han är villig att arbeta för att förverkliga sin dröm om att bli något annat än en dräng; han vill inta staden.

Precis som Henning kom många tusentals människor från landet till staden under 1800-talets sista decennier. De kom för att arbeta i den sjudande byggsvängen, i hamnarna där importen och exporten blev allt mer intensiv eller i de rykande fabrikerna som dygnet runt spottade ur sig produkter av alla slag. Där de fattiga ofta var bottenlöst fattiga och utnyttjade, och de rika oftast svinaktigt rika och välbeställda.

Mellan 1960 och 1968 skrev Per Anders Fogelström de fem romanerna i serien om Henning, Lotten, Tummen, Matilda, Skräcken, Johanna och deras barn och barnbarn, om Stockholm, om liv, politik och kamp mellan 1860 och 1968. Från Mina drömmars stad till Stad i världen (se här intill), en skildring av Stockholm som tar sin början i en tid då arbetarklassen organiserade sig till den tid då politiskt radikala ungdomar protesterade mot klassamarbete och eftergifter. Som den 1 maj 1967 då demonstrationståget ändrade karaktär ju längre bak man kom i det.

”FNL-flaggorna blev fler och fler, banderollerna fick texter som säkert inte godkänts av demonstrationsledningen. Tage och Geijer, Lyndons lakejer” ekade över Stockholms Stadion och en aktivist placerade FNL-flaggan i fanborgen bakom LO-ledaren Arne Geijer. En annan klippte till en man som bar på en sydvietnamesisk flagga och en tredje sparkade den amerikanska flaggan ur fanborgen som satts ihop av den socialdemokratiska demonstrationsledningen.”

Under den tid romansviten skildrar växte Stockholm från en efterbliven och smutsig stad på knappt 100 000 invånare till en miljonstad med tunnelbana och moderna hus – en stad i världen.

Få, om ens någon, har skildrat Stockholm och livet i staden så bra som Per Anders Fogelström. Hans kunskap om vad som hände i staden, under den period han skriver om, är enorm, hans miljöskildringar träffsäkra. I Vägen till nuets stad (1985) skriver Fogelström hur han gick till väga för att så realistiskt som möjligt skildra livet, människorna och samhället i serien om Stockholm:

”Jag behövde uppgifter om hela staden, sedd ur alla tänkbara vinklar. Hur var folk klädda under kläderna som man såg på bilderna? Hur bodde de och vad åt de? Hur var renhållningen ordnad, när fick man vattenledningar och kloakrör? Vad gjorde en sumprunkare, hur tillverkade man tvål?”

Snart får Henning och hans bästa kompis, den revolutionäre Tummen, lära sig vad en sumprunkare gör. Henning och Tummen, som bara väntar på stunden då arbetarmassorna från träkåkarna och skjulen på Söders höjder ska välla ner över stenstaden och göra rent hus med borgarna, får påhugg i hamnen:

”Här var laget, kamraterna. Stora plågan, Gränges, Skräcken, Ta-i-här, Palten och de andra. Inga skönheter precis, tufsiga och raggiga, lusiga och smutsiga. Fick sköna damer och välklädda herrar att ta stora svängar för att inte komma för nära. Men kamrater, människor, bröder i de fattigas stad och värld.”

Till den i början så storögt idealistiske Henning är Tummen en motsats. Säker, revolutionär. När Tummen hotar sin tolvåriga kusin med stryk om hon inte försvinner från gatan, berättar han varför för den oförstående Henning:

”I Frankrike försökte de ändå att göra revolution. Men här gör vi ingenting. Vi sliter och gnor och får en spottstyver för knoget och när det inte räcker att leva på så tigger vi eller svälter. Och tycker att det bara är som det ska vara när varannan fabriksflicka går på gatan och till och med småflickorna säljer sig.”

Henning, Tummen, Lotten och de andra personerna i romanserien är påhittade, men de kunde vara verkliga: som de var människorna i Stockholm då, så såg det ut i Stockholm och de strejker, de demonstrationer och den klasskamp Fogelström låter vara ram och bakgrund i sin skildring av livet i staden, har verkligen ägt rum.

Det finns inga uttalade hjältar i Fogelströms romaner. Istället är det kollektivet och dess styrka som lyfts fram. I Upptäckarna (1972) som är första delen i romansviten Kamraterna med Revoltörerna (1973), Erövrarna (1975) och Besittarna (1978), skriver Fogelström om Folke Strömberg och hans kamrater. I en artikel beskriver författaren Göran Greider hur Fogelström ser på den individualistiske hjälten gentemot det starka kollektivet:

”I en grupp, en gemenskap, kan några människor medvetet eller omedvetet få kittets eller oljans funktion, förena det förut oförenliga, förmedla övergången. Folke var omedveten om den roll han spelade som förenare av det lilla kollektiv som barnen på gården utgjorde.”

Göran Greider menar att Fogelströms författarskap pekar på ”det vardagliga som grunden för det solidariska. Det är ju bland det märkligaste med hans breda epos – att kvinnorna är med jämlikt i berättelsen och samhällsbygget. Det är grunden i hans berättande.”

Fakta

PER ANDERS FOGELSTRÖM

 

Från debuten med diktsamlingen Orons giriga händer 1947, skrev Fogelström 28 romaner och 19 fackböcker om Stockholm. Fogelströms genombrott kom 1951 med den kontroversiella Sommaren med Monika som bland annat skildrade ungdomar som hade sex utan att vara gifta. Boken filmades 1953 med Harriet Andersson och Lars Ekborg i huvudrollerna och i regi av Ingmar Bergman.

Stad-serien innehåller följande delar:

•      Mina drömmars stad (1960; utspelar sig 1860-80).

•      Barn av sin stad (1962; 1880-00).

•      Minns du den stad (1964; 1900-25).

•      I en förvandlad stad (1966; 1925-45)

•      Stad i världen (1968; 1945-68).

Just Fogelströms kvinnoskildringar skiljer ut sig. Kvinnorna i Stad-serien är inga våp, utan handlingskraftiga, ofta målmedvetna och hårt arbetande kvinnor. Kanske för att Per Anders Fogelström växte upp i just en sådan miljö, i en värld av kvinnor. Per Anders, mamman Naemi, systern Ingrid och flera kvinnliga släktingar bodde tillsammans innan Naemi fick en lägenhet på Bondegatan på Söder, en trång etta i ett hus för ”behövande”. Det var ett fattigt liv. I den miljön fanns Per Anders Fogelström tills han fyllt 21 år.

I avhandlingen Arbetande kvinnor i Per Anders Fogelströms romaner 1949–1991 (Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap vid Karlstads universitet 2021) konstaterar författaren Carolina Eek att Fogelström ”redan i de tidigaste verken var noga med att lyfta fram hårt slitande kvinnor och den omfattande arbetsinsats som ligger bakom hushållsarbetet” samt att han påverkad av den aktiva kvinnorörelsen på 1960-talet allt mer ”ifrågasätter könsroller och ojämlika arbetsvillkor. […] Även synen på sexuella övergrepp på arbetsplatsen får en allvarligare ton och tar upp större plats i de senare verken. Kvinnors utsatthet för sexuella övergrepp tycks dock inte vara huvudärendet för dessa passager utan fungerar snarare som en manifestation av hur arbetarklassen har utnyttjats och vilka friheter de högre klasserna har tagit sig”.

Den 22 augusti har det gått 105 år sedan Per Anders Fogelström föddes på Södermalm i Stockholm dit hans föräldrar Arthur och Naemi hade flyttat från St. Petersburg i mars 1917, skrämda av det revolutionära uppsvinget i Ryssland.

I Ryssland hade Arthur arbetat på Asea. Efter något år i Stockholm tog Arthur med sig familjen och flyttade till Asea i Finland. 1922 fick han sparken sedan han hade förskingrat pengar. Arthur inledde en kärleksaffär med en annan kvinna, och tillsammans med henne emigrerade han till USA. Per Anders var sex år gammal. Han återsåg aldrig sin far.

Som barn sattes Per Anders med hjälp av en relativt välbärgad faster i Whitlockska samskolan på Östermalm. Där upptäckte han hur klasskillnaderna såg ut: det fattiga Söder mot det rika Östermalm. I skolan dolde Per Anders sina fattiga hemförhållanden, men på Söder sågs han som en överklassunge, en ”kissedogg” som folkskoleungarna från Söder kallade läroverkseleverna från Östermalm.

Jämsides med sin författargärning var Per Anders Fogelström politiskt aktiv i fredsrörelsen. Redan 1937 skrev han Den okuvliga friheten, en stridsskrift mot den framväxande nazismen. Inget förlag vågade ta i skriften – den kom ut först 2017, till 100-årsminnet av Fogelströms födelse.

Tillsammans med Ture Nerman bildade Fogelström i början av 1950-talet Förbundet för religionsfrihet; en samling för icke troende och mot religionstvånget. Fogelström var också redaktör för Folket i Bild. Hans bok Istället för atombomb blev 1958 ett tungt bidrag i den landsomfattande kampen mot kärnvapen och de krafter i regeringen och krigsmakten som argumenterade för en svensk atombomb.

Per Anders Fogelström var tidigt aktiv i Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) tillsammans med bland andra författarinnan Sara Lidman, och senare också i Kampanjen mot Atomvapen, där kommunisterna i SKP spelade en avgörande roll. 1963 blev Fogelström ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen.

1976 tog Fogelström plats i Stockholms skönhetsråd, en församling som sedan 1919 ur ett estetiskt och miljömässigt perspektiv granskar byggplaner och -projekt i staden.

I boken Stockholm (1978) sammanfattade Per Anders Fogelström sin syn på stadens miljö:

”Stockholm – stad vid berg och vatten. Med drag och minnen från ett länge sedan förflutet, med ett intensivt liv i nuet, med ett målmedvetet arbete för framtiden. Allt måste förenas, det bästa av det gamla sparas, leva i nuet, bevaras för framtiden. Samtidigt som en stad aldrig får bli ett museum utan måste vara ett ändamålsenligt, tryggt och vackert hem för levande människor.”

Per Anders Fogelström avled på midsommardagen 1998. Bara några dagar senare invigdes en staty över Stockholms store skildrare utanför stadshuset på Kungsholmen. Per Anders Fogelström är begravd på Katarina kyrkogård på Södermalm.