Mursi, militären och vänsterns utmaning

Antalet döda stiger efter arméns nedslag mot Muslimska brödraskapets ledning och dess anhängare. Fullständigt oacceptabla scener utspelas när tältläger rivs och fångar dödas. Just nu är en rad klassmässiga krafter i det egyptiska samhället i rörelse och olika borgerliga krafter med massbasis står mot varandra. Risken för inbördeskrig har ventilerats.

Det är inte första gången i historien borgerliga krafter har ihjäl varandra. I Colombia dödades hundratusentals människor i kriget mellan liberaler och konservativa i det som kallas La Violencia 1948-58. Detta sagt utan att för den skull dra några långtgående paralleller med dagens Egypten.

Sant är att Muhammed Mursi under sin tid vid presidentmakten inte förde de egyptiska massorna framåt. Mursi fullföljde den ekonomiska politik som dikterats av Internationella Valutafonden. Han ville genomdriva en konstitution som alla sekulära krafter motsatte sig. Konstitutionen trampade på kvinnors rättigheter och lade grunden till religiöst förtyck mot minoriteter. Tio procent av Egyptens befolkning på 85 miljoner är kristna.

Långt från att skapa någon slags konsensus bland de mycket spretande krafter som störtade Hosni Mubaraks militärstyre, så ville Muslimska brödraskapet skriva in sin egen reaktionära socialpolitik i konstitutionen. Mursi gjorde inte heller något för att utmana den rådande kapitalistiska ordningen och den internationella kapitalismens strypgrepp på Egypten.

Under Mursi styre upprättshöll blockaden mot Gaza och tunnlarna från Egypten fylldes med vatten. Mursi utförde i mångt och mycket västvärldens agenda. Brödraskapet stod på den arabiska reaktionens och USA:s sida i försöken att störta den syriska regeringen, bröt de diplomatiska förbindelserna med Syrien och stängde landets ambassad i Kairo.

Men linjen var inte entydig. Mursi öppnade samtidigt för vissa förbindelser med Iran, som är allierad med Syriens regering.

Det har spekulerats i huruvida Washington låg bakom kuppen eller inte. Men med tanke på hur spretande pressreaktionerna på kuppen var från de etablerade medierna i USA är detta inte klarlagt. Vissa medier stödde militärkuppen, andra fördömde den och ytterligare några förhöll sig neutrala.

Den mesta talar för att kuppen var ett initiativ av den egyptiska militären, som såg en möjlighet att använda massrörelsen mot Mursi för att hävda sin egen dagordning.

Västvärlden har visat att den kan leva med både militären och Mursi vid makten. Båda krafterna gynnar USA-imperialismen. Innan kuppen 30 juni så administrerade de i dag stridande grupperna Egyptens uppbundenhet och hårda beroende av imperialismen och med de reaktionära Gulfstaterna.

Med detta sagt måste ändå militärens ingripande mot Muslimska brödraskapet och våldet och mot dess anhängare kraftigt fördömas av alla progressiva. Detta oavsett Mursis reaktionära politik. Detta trots att Muslimska brödraskapets anhängare nu brukar sekteristiskt våld mot religiösa minoriteter och dessutom attackerar polis och säkerhetsstyrkor.

I grunden riktar sig militärens nya makt-övertagande mot de egyptiska massorna. Den egyptiska militären utgör en stor del av borgarklassen och kontrollerar kanske så mycket som 40 procent av landets ekonomi. Samtidigt som Mursis politik är reaktionär så är Muslimska brödraskapet en social rörelse med många vanliga och fattiga egyptier i sina led.

Liksom i många andra länder och i synnerhet i Mellanöstern finns det många bottnar. Den arabiska reaktionens ledande stat Saudiarabien, imperialismens vakthund tillsammans med Israel, avskyr allt som heter social rörelse. Det betyder att den saudiska kungaregimen avskyr brödraskapet i Egypten. Inte för att den fruktar dess politik utan för den potential som ligger i brödraskapets massbasis.

Den främsta orsaken till att militären, och bakom den stora delar av den borgarklass som inte tillhör Mursilägret, ingrep var missnöje med Mursis ekonomiska politik. Han hade ingen väl fungerande administration, både ekonomiskt och administrativt kunnande saknades, något som en borgarklass kräver för att affärerna skall gå runt och profiterna rulla in.

I den spretande massrörelsen mot Mursi bestående av en rad politiska fraktioner, och religiösa tendenser, där-ibland ett stort islamskt inslag, passade militären på att gripa initiativet.

Mot Mursiregeringen stod större delen av den gamla stats-apparaten, den sekulära delen av borgarklassen, men även islamistiska partier som kommit på kant med Mursi. I de stora massdemonstrationerna som föregick kuppen var det religiösa inslaget mycket större än i de demonstrationer som föregick Mubaraks fall. I rörelsen mot Mursi fanns även liberaler samt olika grupper som kallar sig socialister och kommunister.

En del bedömare kallar denna anti-Mursiallians för en opportunistisk allians, ett påstående som inte är helt fel. Istället för att försöka formera en självständig klassrörelse baserad på enighet mellan arbetare och med sociala frågor som främsta agenda har stora delar av det som kallas egyptisk vänster begått ett politiskt självmord då man ensidigt hyllat militärkuppen och sprider illusioner om egyptisk militär som en progressiv kraft utan att redogöra för den stora skillnaden mellan vanliga militärer på basplanet och de höga officerare som utgör en stor del av egyptiska borgarklassen.

Huvudfienden för en vänster värd namnet borde i dagsläget vara det nya militärstyret och dess uppbackare, Saudiarabien och annan arabisk reaktion, samt imperialismens stryptag på landet. Detta oavsett hur mycket vänstern motsatte sig Mursis politik.

En egyptisk vänster värd namnet, liksom en internationell vänster värd namnet, får inte förvirras av olika externa krafters reaktioner på det nygamla militärstyrets återkomst. USA och EU har sagt sig vara oroade över våldet och stödjer en ”demokratisk process” samtidigt som man inte kallar kuppen en kupp.

I nuläget lutar imperialismen ändå åt att stödja militären. Det saudiska kungahuset och de flesta Gulfstaterna stödjer kuppen och kör därmed över Qatar, som varit mer vänligt inställt till Muslimska brödraskapet. Det är en del i den pågående maktkampen mellan kungahusen i Saudiarabien och Qatar där saudierna försöker återta initiativet.

De komplicerade och flerbottnade motsättningar som finns i Mellanöstern belyses av hur Bashar al-Assads Syrien, i den egyptiska frågan, hamnat på samma sida som det saudiska kungahuset, som numera tagit över Qatars roll som främsta uppbackare av rebellterroristerna i Syrien.

Syriens ställningstagande hänger samman med Mursis stöd åt krafter i Egypten som sända soldater att kämpa på rebellsidan i Syrien, medan egyptisk militär i just den syriska frågan har varit något mer avvaktande. Det sägs att den egyptiska militärens beslut att slå till mot Mursi kom efter att han bevistat ett möte där flera präster uppmanat till ”heligt krig” i Syrien. Något som egyptisk militär inte kunde acceptera med tanke på arméns formella inriktning att försvara landet mot Israel.

Likaså har Turkiet fördömt militärkuppen. Det finns stora skillnader mellan den turkiske ledaren Erdogans styrande AKP-parti och Muslimska brödraskapet, men även likheter då AKP använder sig av en religiös fasad för sin prokapitalistiska politik, vilket är ett särdrag som inte gillas av turkisk militär.

I dagens tragiska situation i Egypten där även vanliga människor har ihjäl varandra, där demonstranter beskjuts, där det sekteristiska våldet tilltar, där kyrkor bränns ner, är det av yttersta vikt att en självständig egyptisk arbetarrörelse formeras med den sociala och nationella frågan som främsta punkt.

Den förvirrade situation med tusentals döda som följd är ett exempel på nutidens reaktionsperiod där allt progressivt, socialistiskt försvagats. Den vänster i Egypten som uttalar sitt stöd för militärens kupp och är oförmögen att bygga upp en revolutionär självständig arbetarrörelse har inte framtiden för sig. Det har däremot de krafter som inser och arbetar för detta.