Oansvarig gruvdrift i Pajala
Pajala och gruvan i Kaunisvaara två mil från tätorten är kanske den främsta symbolen för det som brukar kallas den svenska gruvboomen.
I oktober 2012 invigdes gruvan, men redan i januari 2013 drabbades ägaren Northland Resources av stora ekonomiska problem.
Under första halvåret 2013 kastades kommunpolitikerna i Pajala, ortsbefolkningen och investerare i projekten till gruvsatsningen mellan hopp och förtvivlan. I början av juni stod det klart att en grupp av nya investerare gick in och räddade North-land från konkurs.
Folksam, Metso, Peab och LKAB var den grupp som den gamle sosseministern Anders Sundström lyckats trumma ihop.
Metso levererar material till gruvindustrin och är stationerade bland annat i Gällivare.
Peab är engagerad i bygget av anrikningsverken till den nystartade gruvan i Kaunisvaara (Tapuli) och till den näraliggande Sahavaaragruvan som beräknas starta 2015-2016.
Till skillnad från Kallakprojektet utanför Jokkmokk som mött stora protester från rennäringen och miljöaktivister (se Proletären nr 44) har inte gruvdriften utanför Pajala väckt något större motstånd. Den positiva biten att det skapas en mängd arbetstillfällen i en avfolkningsbygd har vägt tyngst. Det betyder inte att det saknas allvarliga invändningar.
Redan de ekonomiska bekymmer som framkom bara månaderna efter driftsstart visar att projektet saknar den stabilitet som vore önskvärd. Kommunledning och lokala investerare slits som sagt mellan hopp och förtvivlan. Hur mycket de vågar satsa i kringinvesteringar som till exempel bostäder är en fråga som de torde våndas inför.
Bristen på långsiktighet visar sig tydligt i de miljöeffekter gruvbrytningen orsakar. Det mest slående i detta fall är att den anrikade malmen från Kaunisvaara fraktas på landsväg, en sträcka på 15 mil enkel väg, till Svappavaara (Pitkäjärvi) där man lastar om till järnväg för vidare transport till Narvik.
Om några år kommer, om planerna slår in, 5 miljoner ton koncentrat årligen att fraktas på landsväg de första 15 milen med cirka 300 bilar per dag.
Själva gruvbrytningen innebär per definition en mer eller mindre stor belastning på miljö och klimat. Men i en planerad ekonomi med ett långsiktigt tänkande skulle en utbyggnad av järnvägen från Svappavaara till Pajala ha varit klar när gruvan i Kaunis-vaara togs i drift.
Visserligen gjorde regeringen ett utspel vid ett besök i malmfälten i december 2012 om en satsning på ny landvägssträckning mellan Svappavaara och Pajala (förkortar sträckan 2,5 mil), samt att utreda en förlängning av järnvägen från Svappavaara till Pajala. Men i bästa fall är en sådan utbyggnad klar i mitten av 2020-talet om den över huvud taget blir av.
År 2015-2016 är avsikten att börja brytning i Sahavaaragruvan. Detta är en fyndighet med svavelhaltigt material. Erfarenheten visar att det krävs rigorösa åtgärder för att förhindra att det frigörs metaller från de svavelhaltiga restprodukterna (även efter avslutad gruvdrift). Det är tveksamt om Northland Resources (trots namnet) har resurser att genomföra en säker hantering.
Ett klarningsmagasin som rymmer tre miljoner kubikmeter vatten kommer att byggas. Ett dammhaveri får allvarliga konsekvenser för miljön, men även för människorna. Dammhaverier är betydligt vanligare för gruvdammar än för kraftverksdammar. Kan vi verkligen lita på att Northland kan upprätthålla den säkerhetsnivå som behövs?
Det är möjligt att fyndigheterna utanför Pajala är lämpade för brytning. Att konflikten med andra intressen som naturskydd och rennäring inte är oöverstiglig. Jag har inte kunskap nog att bedöma det. Men helt klart står det att den svenska gruvpolitikens extrema anpassning till marknadens aktörer, där kortsiktiga vinstintressen styr, där det är ovisst om gruvbolaget i fråga finns med i bilden nästa år äventyrar inte bara miljön och rennäringen, utan även spelar svartepetter med arbetstillfällena.
Gruv- och mineralindustrin är en bransch som kanske mer är någon annan pockar på en samhällelig lösning. Jag tror att det inte bara är vi kommunister som menar att ett statligt ägande av mineraltillgångarna skulle vara det rätta.
Visst finns det skillnader mellan de traditionella gruvbolagen och majoriteten av de bolag som lockats av gruvboomen. Men till syvende och sist är det jakten på profit som förenar.
I vårt partiprogram säger vi: För att motverka kapitalistisk rovdrift på gemensamma resurser och miljö, hävdar partiet att naturtillgångar och basindustri ska vara i statlig ägo.
Som ett steg på vägen är det ett rimligt krav att riva upp den gällande minerallagen från 1992.