När flyktingkrisen kom till Sverige – Proletären besöker ankomstboende

Färgen flagnar på väggarna i Hus 1, Sagåsens ankomstboende i Kållered, några mil utanför Göteborg. En kvinna i slöja försöker göra sig förstådd med receptionisten. Jag försöker höra vad det är för problem som avhandlas i receptionen. ”English?”, ”Pashtun?” snappar jag upp och inser att kvinnan gråter.

En man får veta att han snart ska flytta, vilket han helst inte vill. Han ser uppgiven ut. En väktare, till synes på rutinmässig runda, drar sitt passerkort vid receptionsdörren. På anslagstavlan hänger information på svenska, engelska och arabiska om vilka tider Svenska Kyrkan delar ut kläder.

Det är torsdag förmiddag den 24 november och jag sitter och väntar på en enhetschef som ska visa mig runt och berätta lite om Sagåsens ankomstboende.

Enhetschefen heter Anna Ahlberg och hälsar välkommen efter att jag blivit insläppt bakom den passerkortslåsta receptionsdörren. Tillsammans med kollegan Diaa Celik, boendeansvarig och flyttansvarig, tar vi ett varv runt i de trånga kontorslokalerna.

– Jag sköter flyttarna när asylsökande ska flytta vidare till mer permanenta boenden, säger Diaa Celik som beskriver boendeprocessen när vi satt oss ner i ett av kontoren. På ankomstboendet får de som inte ordnar boende på egen hand, till exempel hos släktingar, bo från att de kommit till Sverige, blivit registrerade och sökt asyl.

Ansökningsenheten, där de flyktingar som kommer till enheten kan söka asyl, är i ett annat hus i området.

– Här på ankomstboendet bor man tillfälligt, kanske några nätter, sen ska man vidare till mottagningsenheter runt om i regionen där man sedan bor under hela ärendets gång fram tills ärendet verkställs, fortsätter Anna Ahlberg.

Utöver ankomstboendet har Sagåsen även ett utreseboende, för de som inte fått sin asyl beviljad, och långtidsboenden som dock inte finns i området.

Sagåsens ansökningsenhet är en av tre ansökningsenheter i Sverige. De andra finns i Märsta utanför Stockholm och i Malmö.

Totalt jobbar strax under 70 personer på mottagningsenheterna på Sagåsen. De har dag- och natteam med personal dygnet runt, som består av boendeansvariga, handläggare och teamledare.

– Tanken var från början att enheten skulle ha 25 medarbetare. Men sen kom krisen.

I oktober månad förra året sökte 39 196 människor asyl i Sverige. Nästan en fyrdubbling på tre månader och fler än vad som kommit något helt år mellan 2000 och 2011.

Totalt ansökte 162 877 människor om asyl i Sverige 2015. Hundratusentals människor tog sig över Europa, med flyg, tåg, bil eller till fots.

Över hälften var från krigens Syrien och Afghanistan. Men många kom också från andra delar av världen där fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet breder ut sig. 2615 albaner sökte asyl i Sverige 2015. Liksom 1716 från Etiopien, 1405 från Ukraina och 343 från Bangladesh.

Och så vidare. Listan över vilka länder de asylsökande var i från är lång och innehåller till exempel också 30 asylsökande med US-amerikanskt medborgarskap.

Under det dryga år som gått sedan det vi kallar flyktingkrisen bröt ut har Sveriges politiska etablissemang hunnit gå från ”Öppna era hjärtan”, genom ”andrum” till en nuvarande restriktiv flyktingpolitik.

För visst kan man kalla den restriktiv. Genom ID-kontroller och hårdare asylregler har antalet asylsökande i Sverige minskat kraftigt.

Under andra kvartalets tre månader 2016 sökte 4455 människor asyl i Sverige. Det kan jämföras med Italiens 27 045, Ungerns 14 915 eller Tysklands 186 745.

Det är en lugn och solig torsdagsförmiddag ute på ankomstenheten Sagåsen. Lika lugnt var det inte för ett år sedan. Anna Ahlberg och Diaa Celik beskriver hur det såg ut i området då. Flera tält uppsatta på gräsmattan utanför boendet. Trötta och frustrerade människor som väntade på att få någon sorts mottagande.

Förutom de anställda fanns där också serviceguider och volontärer huvudet som fick koncentrera sig på att ge människor vatten och kanske lite te, berättar Anna Ahlberg.

– Det kändes som om man befann sig i ett flyktingläger.

På tre månader hade antalet asylsökande stigit från 8065 i augusti, till 39 196 i oktober. Flyktingkrisen hade kommit till Sverige. Jag frågar om det var just en kris de upplevde det som.

– Ja, det var ju en kris att hantera det hela, konstaterar Diaa Celik.

– Antalet asylsökande var ju historiskt högt, hela året och framförallt under oktober-november.

Anna Ahlberg berättar att de märkte av en ökning i augusti. Men det var främst ensamkommande flyktingbarn som kommunerna har ansvar för.

– Men sedan gick allting väldigt fort.

Migrationsverket gick in i krisberedskap, vilket innebar att myndigheten aktiverade krisledare.

Var det tillräckligt? Kunde mer ha gjorts?

– Vi har ju inget att jämföra med, så det är svårt att säga.

Rekordmånga flyktingar kommer till Sverige i oktober-november 2015. Men det är inte första gången Sverige tar emot många flyktingar. Under och efter andra världskriget kom hundratusentals flyktingar till Sverige.

Men jämförelsen haltar. Nästan hela Europa låg i krig, i Sverige rådde krigsberedskap och de flesta kom från grannländerna. Dessutom behövde de svenska kapitalisterna arbetskraft, inte minst efter kriget.

Flyktingvågen på 1990-talet ligger närmre till hands att jämföra med. Då kom över 100 000 från Jugoslavien som härjades av ett krig västmakterna underblåst. Kanske inte helt olikt Syrien?

1990-talets flyktingar kom dock till ett Sverige som visserligen genomled en ekonomisk kris men där det ännu fanns ett överskott av bostäder, även om marknadsanpassningen av bostadspolitiken påbörjats efter den borgerliga valsegern 1991.

Idag är läget annorlunda. Staten har avsagt sig ansvaret för bostadspolitiken. Den är överlämnad till marknaden.

På ankomstboendet i Sagåsen gjorde de anställda vad de kunde göra när Migrationsverkets platser tog slut. I Göteborg gick det aldrig lika långt som i Malmö, där flyktingar tvingades sova under bar himmel, men det var nära.

– Ja, det var nära. Men vi lyckades på något sätt, säger Diaa Celik.

– Allt fokus var på registrering och tak över huvudet, fyller Anna Ahlberg i och berättar att de fick skicka bussar med asylsökande som skulle registreras till andra ansökningsenheter runt om i landet.

Antalet anställda på Sagåsen hade nu nästan tvådubblats. Det var nya ansikten vid varje morgonsamling, minns Anna Ahlberg.

– Arbetsmiljön var väl inte den bästa då…

Båda två ler när jag frågar om de fick jobba övertid.

– Ja, men det var frivillig övertid, påpekar Diaa Celik.

– Man ville ju hjälpa till.

Anna Ahlberg beskriver engagemanget hos de anställda.

– Men visst, det var jättetuffa pass och tufft för personalen.

På dagen ett år innan jag kliver in i receptionen i Hus 1 på Sagåsen samlas regeringen till presskonferens. Stefan Löfven och Åsa Romson berättar för journalistkåren att Sverige behöver ett andrum. Tårar rinner klädsamt ner för Åsa Romsons kind.

I åtgärderna som ska ge andrum ingår bland annat en tillfällig ändring i utlänningslagen, en lag som reglerar rätten till asyl och uppehållstillstånd. Rätten till anhöriginvandring tidsbegränsas, tillfälliga uppehållstillstånd för alla utom kvotflyktingar, skärpta försörjningskrav, åldersbestämning av unga samt inte minst ID-kontroller på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Situationen var, enligt regeringen, ohållbar och asylreglerna skulle anpassas efter EU-minimum.

Inne på kontoret i Hus 1 på Sagåsen är Anna Ahlberg och Diaa Celik försiktiga med att kommentera lagändringen. Var situationen ohållbar? Anna Ahlberg tvekar och tittar på Diaa Celik, som tar ordet.

– Att det skulle fortsätta på samma sätt… Det var på något sätt ohållbart.

– Man kan säga att det kändes oerhört svårt att lösa, fortsätter Anna Ahlberg.

– Vi behövde få hjälp.

I det avreglerade Sverige är det dock inte nödvändigtvis staten som står för hjälpen. Den kommer istället från kapitalister. För dem är nämligen ”hjälpen” något att tjäna pengar på.

Enligt LOU, Lagen om Offentlig Upphandling, ska statens och kommunernas uppköp av tjänster öppnas upp för marknaden. Migrationsverket och kommunerna tvingas därför att vända sig till marknaden för att fixa fram boendeplatser. Allt från lokala hästhandlarkapitalister av typen Bert Karlsson till de mäktiga kusinerna Wallenberg vill göra pengar på flyktingar.

I grunden skiljer det sig inte från annan välfärd där privata intressen skor sig. Principen är densamma. Staten betalar ut ersättning till aktören som ser till att ha längre omkostnader än denna ersättning. Själva syftet med ett privat företag är att generera så hög vinst som möjligt. Skattebetalarnas pengar går till kapitalisternas vinster.

Under sina år på Migrationsverket har Anna Ahlberg sett hur privata intressen successivt ökat.

– Vi har blivit beroende av leverantörer som genom en upphandling får tillåtelse att driva asylboenden. Under den intensiva perioden förra året blev det hur många som helst som gav sig in i detta.

Helst vill Migrationsverket dock ha självhushåll och boenden i egen regi, påpekar Anna Ahlberg.

– Vi vill att asylsökande ska bo och leva så normalt som möjligt, i lägenhet med självhushåll.

Bostadsfrågan – och bostadsbristen – framstår som allt mer central i det vi kallar flyktingkrisen. Så varför kunde inte staten fixa fler boenden? Om inte mitt under brinnande kris, så varför hade man inte tänkt på det tidigare? Hade inte det varit både billigare och lättare att hantera, än att behöva gå igenom upphandlingsprocesser med ständiga överklaganden.

Jag är inte den första som undrar över den saken. Mitt under krisen 2015 påpekade Sveriges kommuner och landsting, SKL, att Migrationsverket eller staten borde driva asylboendena själva. Det skulle göra det billigare och lättare att planera, menade man.

Regeringen och integrationsminister Morgan Johansson höll uppenbarligen med SKL och Migrationsverket om att staten borde driva asylboenden. Redan i februari 2015, ett halvår innan flyktingkrisen, gav regeringen Statskontoret i uppgift att undersöka kostnader och konsekvenser av statligt ägda asylbostäder.

I maj 2015 släpptes den 160-sidiga rapporten. Slutsatsen? Nej. Det vore inte ett kostnadseffektivt alternativ. Statliga bostäder skulle riskera att snedvrida konkurrensen.

Varför? Bland annat för att staten och kommunerna inte får bryta mot konkurrenslagen, mot EU:s regler om statligt stöd och måste följa gängse avkastningskrav.

Åtgärder som inte ”disciplineras av marknadskrafterna” (utredarens ordval) skulle rent av kunna leda till en ”utbudschock”, alltså ett överskott av bostäder på marknaden.

I klarspråk: Allt för många statliga asylboenden skulle störa den fria marknaden.

Regeringens andrum har nu pågått i elva månader, om man räknar sedan ID-kontrollerna infördes. Tillsammans med flera andra faktorer, som att andra europeiska länder gjort det svårare för flyktingar att passera, har den restriktivare asylpolitiken inneburit att antalet flyktingar som kommer till Sverige kraftigt minskat.

Så var det nödvändigt med ett andrum? Det är ingen bekväm fråga att svara på.

– En jättevår fråga, säger Anna Ahlberg och tvekar innan hon fortsätter.

– En jättetuff situation … Som det var då så behövde vi stöd för att människor som kommit skulle få en chans att registrera sitt ärende, få ett boende och få sitt ärende prövat.

Tiotusentals flyktingar får nu sina asylärenden prövande. Och långt ifrån alla får stanna.

– Det kommer bli ett ökat fokus på återvändande under nästa år, säger Anna Ahlberg.

I flyktingströmmarna kom många som inte har skyddsskäl. De som ska återvända till sina länder bor på utreseboendet i Sagåsen.

Det är inget stängt boende, utan de som bor där har accepterat att de ska återvända. Men så finns det de som inte kan eller vill återvända. Sådana ärenden överlämnas till gränspolisen, berättar Anna Ahlberg.

Tufft?

– Jo det är klart. En del kan vara jättefrustrerade, besvikna och ledsna.

Jag blir visad runt i de trånga lokalerna, som snabbt fick bli receptionen och kontor under krisen, innan vi går ut. Diaa Celik tar med mig runt området. Eller snarare komplexet, för det är ett stort område.

Han visar vilka byggnader som håller på att byggas om, var de olika boendena ligger och var man söker asyl. Berättar att de har två väktare som är på området men att det brukar vara lugnt.

Jag passar på att fråga om hans bakgrund.

– Jag flyttade hit 2009. Jag kommer från Syrien men kom hit innan kriget.

Han skrattar lite när jag frågar om han har en del egna erfarenheter från asylprocessen och om det är en fördel i jobbet.

– Jo självklart.

Utanför Sagåsens ankomstenhet kommer och går asylsökande. Några är här för möten med handläggare eller för att få besked i sina ärenden. Andra bor i något av Sagåsens boenden.

Vid ett bokbord sitter en äldre herre med bibeln på olika språk framför sig.

– Det är inte så många som kan engelska, varnar han mig.

Mycket riktigt skakar många av de förbipasserande på huvudet när jag frågar om de pratar engelska.

En familj, två unga flickor och deras mamma och pappa, stannar och svarar på frågor men vill helst inte ställa upp med namn och bild. Familjefadern är försäljare från Latakia i Syrien och hälsar varmt och hjärtligt på hjälplig engelska. Han berättar att de kommit hit via buss och flyg.

– Vi har varit här i två veckor och är mycket glada! Sverige är underbart!

Han strålar i novembergrådasket.

Familjen har flytt från kriget som kom allt närmre Latakia, berättar fadern och beskriver hopplösheten i hemlandet.

– Vi hade ingen framtid, upprepar han flera gånger.

Tre killar har gått fram och tillbaka mellan matsalen och ankomstenheten. En i sällskapet presenterar sig som Ahmed Saleh, utbildad elingenjör från Gaza i Palestina. Han har permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan september och pratar förvånansvärt bra svenska.

Hans kompis heter Loukman Ghanoum och har bara tillfälligt uppehållstillstånd. Han kommer från Homs i Syrien, där han var frisör.

– Vi är här med min bror som ska träffa sin asylhandläggare, säger Ahmed Saleh.

– Jag hoppas han också får stanna

Jag frågar varför de beslutade att fly.

– Det är mycket bättre i Sverige än i mitt land, säger han och förklarar att många av hans släktingar och vänner redan bor i Sverige och har berättat hur det är.

– Men det är orättvist att vissa bara får tillfälligt uppehållstillstånd, medan andra får permanent uppehållstillstånd. Det borde vara lika för alla.

Med Ahmed Saleh som tolk berättar Loukman Ghanoum att han flytt kriget och våldet i Syrien. Konflikten och hur den började kan han inte riktigt förstå. Men egentligen var det många faktorer tillsammans som gjorde att han beslutade sig för att fly. Som att han skulle kallas in till armén.

– Jag ville inte bli soldat. Jag ville slippa allt.

Ahmed Saleh beskriver en liknande känsla av hopplöshet i Gaza.

– Det var många problem. Som Israels blockad. Det finns inget liv i Gaza. Inga jobb … ingenting.

I Sverige finns jobb, hoppas de båda. Men kanske inte som ingenjör eller frisör.

– Man får ta det som finns, jag och min bror jobbar på en pizzeria.

Ännu svårare blir det för Loukman, menar Ahmed Saleh.

– Hur ska han kunna få ett fast jobb med bara 13 månaders uppehållstillstånd? Han kan inte ens gå SFI som är två år! Måste han ta ett svartjobb? Och vad ska han göra om han inte får stanna? Han kan ju inte åka tillbaka! Då har allt han gjort varit förgäves.

Ahmed Saleh pratar ivrigt om hur han lärt sig svenska, om hur de flesta svenskar är snälla men att han också märkt av rasism, som när hans systrar inte fick hyra en lägenhet – hyresvärden sa rakt ut att han inte ville ha araber.

– Det borde inte spela någon roll var man är ifrån!

De 162 877 som förra året sökte asyl i Sverige har såklart flytt av många olika skäl. En del har flytt en säker död. Många andra har kanske, precis som de utanför Sagåsens matsal, snarare flytt från otrygghet och hopplöshet i krigens och den ekonomiska krisens spår.

En del beskriver krisen här i Sverige som en systemkollaps. Det må vara överdrivet men lite sanning ligger det nog i det ändå.

För vad ska man säga om ett samhälle, en stat och en regering som lämnat ifrån sig allt ansvar för bostad, jobb och välfärd till marknaden? Som står handfallna inför de största flyktingströmmarna i modern tid? Som värderar flyktingströmmar efter ekonomiska kalkyler och efter industrins behov av billig arbetskraft?

”Ni startar krigen, vi tar hand om flyktingarna”, skämtade Anders Borg om på ett föredrag i USA 2012. Skrattar gör nog också Bert Karlsson och hans vänner, liksom de kapitalister som tjänar på bostadsbristen eller hoppas på billigare arbetskraft.

Andra har nog lätt att hålla sig för skratt. Många vanliga svenskar är oroliga för att flyktingkrisen utnyttjas för att avreglera bostadsmarknaden, luckra upp anställningstryggheten och montera ned välfärden.

Om nu systemet kollapsat, så är det i alla fall inte flyktingarnas fel.