”Vi arbetare kräver det som är vårt”

– De senaste sju åren har vi genomfört fem generalstrejker i Indien. Varje gång har strejken samlat fler deltagare och dragit in nya delar av arbetarklassen.

Proletären möter Amarjeet Kaur på Fackliga världsfederationens, WFTU, kongress i Sydafrika. Fackliga representanter och aktivister från 112 länder är på plats i kongresscentret i staden Durban.

Det är många som vill tala med Amarjeet Kaur. Det är inte bara så att hon företräder en av de största fackliga organisationerna på plats – Aituc har 3,6 miljoner medlemmar. Hon representerar också en facklig centralorganisation som i samarbete med andra genomfört den största strejken i världen någonsin.

– När vi samlade till generalstrejk 2015 deltog 150 miljoner människor. Inför årets mobilisering 2 september sa vi att minst 180 miljoner skulle delta. När vi räknade efteråt konstaterade vi att det var närmare 200 miljoner, säger Amarjeet Kaur.

Vad är då bakgrunden till att den indiska fackliga rörelsen lyckas samla mer folk till en strejk än de någonsin tidigare gjort?

Dagen innan vårt samtal höll Amarjeet Kaur ett bejublat tal inför de 1500 deltagarna på WFTU:s kongress. På ett rakt och klassmässigt sätt klargjorde hon vad kampen i Indien handlar om.

”Det är vi som arbetar på fälten, i gruvorna, på fabrikerna. Allt fungerar tack vare vårt arbete. Men vi kräver värdighet och social trygghet. Vi kräver bröd, vård och utbildning.

Vi frågar oss varför de som producerar maten ska tvingas gå och lägga sig hungriga. Varför ska de som producerar kläder själva gå utan? Varför ska de som producerar mediciner dö utan att få vård?”

Klassklyftorna i Indien har ökat kraftigt till följd av den nyliberala politiken. Den har varit gällande oavsett vilka partier som suttit vid makten. Ändå har Narendra Modis regering gått mycket längre än tidigare.

Modi tillträdde i maj 2014 efter att det hindunationalistiska BJP vunnit parlamentsvalet. Med 31 procent av rösterna fick BJP för första gången egen majoritet i parlamentet.

– Innan valet lovade Modi att allt skulle bli bättre. Men regeringen har fört en aggressiv politik mot arbetarklassen och angripit arbetarnas rättigheter. Samtidigt har lagar som gynnar storföretagen drivits igenom. Det har retat upp arbetarklassen, säger Amarjeet Kaur.

Vreden över de växande missförhållandena i Indien finns långt utanför arbetarklassen i storstäderna.

Amarjeet Kaur berättar om den indiska landsbygden där bönderna reser motstånd och försvarar sina jordar. Regeringen försöker konfiskera mark och överlåta den till inhemska eller internationella storbolag.

Hon berättar om ungdomarna som blev lovade jobb. Istället har ungdomsarbetslösheten ökat.

Hon berättar om universiteten, där studenterna vänder sig mot kommersialiseringen och privatiseringen av utbildningen. En utveckling som sker parallellt med att staten skär ner på de offentliga medlen till utbildningen.

Det var genom att försöka samla detta breda missnöje till en gemensam protest som Aituc och övriga fack lyckades få så många människor över hela Indien att delta.

 

– Strejken den 2 september fick stor uppslutning också bland arbetare som inte är fackligt organiserade, och den samlade bönder och lärare och studenter, berättar Amarjeet Kaur.

– Vi sa att en strejk är nödvändig för arbetarklassen för att driva arbetarkrav som höjda minimilöner, anställningstrygghet och allmän socialförsäkring. Men vi påpekade att den här regeringens politik drabbar många fler. Vårt krav på priskontroll på ris gynnar ju hela folket. Och försvaret av yttrandefriheten och demokratin måste alla sluta upp bakom.

Det sistnämnda handlar om en oroväckande reaktionär utveckling som tagit fart under BJP:s två år vid makten. Partiet brukar betecknas som hindunationalistiskt. Dess kritiker, däribland författaren Arundhati Roy, menar att det är en alldeles för snäll beskrivning. Efter de blodiga händelserna i delstaten Gujarat för fjorton år sedan stämplade hon BJP som ett fascistiskt parti.

Det var i februari 2002 som hindunationalistiska krafter genomförde regelrätta pogromer mot muslimer i Gujarat. Minst 1000 dödades och många fler fick sina hem nedbrända och fördrevs. Det var ett våld som var sanktionerat eller åtminstone accepterat av den dåvarande BJP-regeringen.

Också Amarjeet Kaur menar att det bakom BJP och Modi finns extrema krafter som medvetet underblåser etniska och religiösa motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och samfund. Det är en extremism som i indiska sammanhang brukar kallas ”kommunal fascism”.

– Regeringen backas upp av krafter med fascistiska tendenser, krafter som stödjer Hitler och Mussolini, säger Amarjeet Kaur.

– De vill inskränka rätten att tala och uttrycka sig fritt. Det drabbar lärare och studenter som anklagas för att vara antipatriotiska och antinationella. Studenter och lärare har fängslats. Det finns en rörelse mot detta på universiteten som är viktig att knyta ihop med arbetarnas kamp.

När Proletären möter Amarjeet Kaur är det ännu några veckor kvar till presidentvalet i USA. Hur Donald Trump som president kommer att påverka relationerna med Indien vet vi inte. Det finns inget som talar för några större förändringar. Amarjeet Kaur beskriver hur BJP-regeringen tagit nya steg för att fördjupa Indiens militära samarbete med USA.

– Modi har skrivit ett avtal som låter USA använda våra flygplatser för sina stridsplan. Vi vet inte var de kommer att slå till när de utgår från indisk mark. Genom avtalet blir vi delaktiga i och medskyldiga till USA:s krigshandlingar, säger hon.

Samtidigt som Indien intar en mer central roll för supermaktens militära strategi i Sydasien skärper regeringen Modi sin fientliga hållning till grannlandet Pakistan. Pakistan är precis som Indien en nära allierad till USA. Ändå menar Amarjeet Kaur att det som sker ligger i Washingtons intresse.

– Vi ser ofta hur USA försöka splittra och spela ut länder mot varandra för att stärka sin egen position. Det är en del av USA:s strategi. Men det indiska folket vill ha lugn. Indien måste lugna ner det spända förhållandet till Pakistan. Det är ju två kärnvapenstater som står mot vararandra.

Det är mycket som de indiska arbetarna har att ta strid mot. Men Amarjeet Kaur är optimistisk och säger avslutningsvis:

– Strejken den 2 september har stärkt arbetarklassens självförtroende. Den är beredd att ta ledningen i Indien och det finns hos folket en vilja att kämpa för sina rättigheter.