Hoppa till huvudinnehåll
Av
alexandra.nylund@proletaren.se

Krönika: Sunt förnuft vs fast fashion

Slit och släng-konsumtionen är lika ohållbar som det ständiga tjatet om konsumentansvar. Lägg ansvaret där det ska ligga istället!


”De här jeansen är helt rätt nu i höst”, sa en anställd på den nu konkade klädkedjan JC till min dåvarande pojkvän när han skulle köpa nya byxor. Trots att detta är väldigt många år sedan minns jag tydligt svaret: ”Tack, men jag har byxor på mig året om”. Jag kunde inte riktigt hålla mig för skratt och butiksbiträdet såg lite bortkommen ut.

Att en säljare, som säkert jobbar mot provision, försöker kränga på dig kläder som du förväntas byta ut efter några månader är inte så konstigt. Det är däremot ett problematiskt sätt att se på klädkonsumtion. För att producera ett par jeans går det åt upp till 20.000 liter vatten och drygt 1,5 till två kilo kemikalier. För ett enda par. Då är det knappast hållbart att vi förväntas byta ut dem efter ett par månader.

Nu menar jag inte att vi ska sluta bära byxor eller börja sy egna kläder av gammal säckväv, som en del hånfullt skojar om när man kritiserar modeindustrin. Något som däremot vore rimligt är att inte byta ut kläder för att färgen eller formen inte ”är inne” längre, att inte hänga på snabbt svängande trender och se kläder som engångsartiklar. Men det kanske är lättare sagt än gjort?

Fast fashion är klädindustri på steroider, där utbudet är billigt och snudd på oändligt. Inte nog med det, algoritmer och influencers eldar på köphetsen i sociala medier.

När man öppnar fast fashion-företagens appar möts man direkt av rabattkoder, en del av dem gäller bara i en timme så skynda och fynda! Appen ger också förslag på andra varor du kanske gillar baserat på vad du kikat på innan, allt för att du ska handla mer.

Fakta

Fakta: Modeindustrins mörka baksida

  • Klädindustrin är (krigsindustrin undantagen) den näst värsta miljöförstöraren i världen, strax efter kol- och oljenäringen.
  • Tillverkningen av ett enda par jeans leder till drygt nio kilo koldioxidutsläpp, förbrukning av upp till 20.000 liter vatten och utsläpp av tillräckligt med kemikalier för att förorena drygt 700.000 liter vatten så pass allvarligt att hälften av alla arterna i det dör.
  • Färgning av textilier är den näst största orsaken till förorenat i världen.
  • Tio procent av alla växthusgasutsläpp orsakas av tillverkningen av kläder och skor. Det är mer utsläpp än alla internationella flyg och sjötransporter tillsammans.
  • 500.000 ton mikrofiber, även kallade mikroplaster, släpps ut i havet varje år till följd av tvätt av syntetkläder.
  • Majoriteten av alla textil- och klädtillverkare tillämpar så kallad ”open-loop cycle” i sin produktion. Detta betyder att de inte renar sitt utsläppsvatten innan det dumpas, något som orsakar stora föroreningar och hälsorisker för befolkningen i närliggande områden.
  • Textilindustrin står för drygt 20 procent av den globala användningen av bekämpningsmedel.
  • Sedan millennieskiftet och fram till 2021 har konsumtionen av textil ökat med 40 procent per person i Sverige. Då ska tilläggas att aktörer som Shein inte är medräknade i statistiken då det räknas som privat import, så siffran är i verkligheten högre.
  • I Sverige inhandlas nästan 15 kilo kläder per person varje år, elva av dessa slängs. Åtta kilo kläder (per person och år) går till förbränning, tre kilo till välgörenhet.
  • Fast fashion-jättarna producerar nu dubbelt så mycket kläder per år jämfört med 2000.
  • 85 procent av all textil som produceras globalt varje år slängs eller eldas upp – det innebär att omkring 92 miljoner ton kasseras varje år. Det motsvarar ungefär en fullastad sopbil – i sekunden. Får det fortsätta i den takten beräknas siffran att stiga till 134 miljoner ton per år innan 2030.
  • Får den ohållbara produktionen fortsätta kommer fast fashion-industrin att ha dubblat sina utsläpp inom en tioårsperiod.
  • Slit och släng-konsumtionen ökar och många plagg används endast i genomsnitt sju till tio gånger innan de slängs eller ges till välgörenhet.
  • Vi behåller våra kläder 35 procent kortare tid än 2015.
  • 93 procent av de fast fashion-jättar som organisationen Fashion Checker undersökte 2020 betalade inte textilarbetarna en lön de kan leva på.
  • En genomsnittlig arbetsvecka för en textilarbetare är 96 timmar. En genomsnittlig arbetsdag är 14 till 16 timmar.
  • Ofta saknar textilfabrikerna ventilation och risken för att andas in fiberdamm och giftiga kemikalier är stor. Olyckor, bränder och personskador är mycket vanliga i textilindustrin.
  • Barnarbete är mycket vanligt inom hela produktionskedjan i textilindustrin och speciellt inom fast fashion.
  • På de flesta textilfabriker är facklig organisering förbjuden och straffas med avsked. I Bangladesh, en av världens största textilproducenter, förekommer facklig verksamhet endast på drygt tio procent av landets 4.500 fabriker.

Källor: EPRS, Swerea, Naturvårdsverket, UNEP, Konsumentverket, Fashion Checker, Sustain Your Style, Unicef

Det är lätt att fastna i oändlighetsscrollande bland billiga produkter, baserade på sådant appen vet att du tycker om. Fast fashion-jätten Sheins utbud, som fraktas från Kina utan kostnad för konsumenten, håller dessutom så låga priser att det är billigare än svensk rea och ibland även second hand.

Så, vad göra? 

Klimatkrisen är ett faktum och vi uppmanas att ”tänka grönt” och handla hållbart. Visst, det kan vi göra genom att handla second hand, det är klimatsmart och billigt. Att köpa ekologiska kläder som är etiskt producerade går också, om man har råd. Vilket många, inklusive jag själv, inte har. 

H&M tar 70 spänn för en vanlig enfärgad t-shirt, Shein omkring 40 kronor. Vill jag däremot vara en god och medveten konsument och köpa en ekologisk t-shirt istället får jag hosta upp 400 kronor. Lågavlönade har inte råd att vara ”goda konsumenter”.

Vi förväntas inte bara konsumera en massa – vi ska samtidigt vara medvetna konsumenter som ”tar ansvar”. Lite som att jag ska behöva dricka min bioläsk genom ett sakta upplösande papperssugrör medan världens miljardärer tar sin privatjet festen i grannhuset.

En liten överdrift, men ni fattar. Som vanligt läggs ansvaret hos den enskilde konsumenten istället för där det borde ligga, hos producenter och makthavare.