Svår väg till demokrati i Sudan
De folkliga protesterna i Sudan har lett till president al-Bashirs avgång och till att makten nu delats mellan ett militärråd och oppositionen. Proletären träffar två sudanesiska aktivister som vittnar om säkerhetsstyrkornas brutala våld i upproret som blivit en del av det regionala maktspelet.
Atbara är en knutpunkt av vägar och järnvägar 200 km nordöst om Sudans huvudstad Khartoum. Staden bär på en historia av kamp. Redan under kolonialtiden organiserade järnvägsarbetarna sig facklig och de har förblivit en militant del av arbetarrörelsen i Sudan.
Den 19 december 2018 brann regeringspartiet Nationella kongressens kontor i Atbara och ropet ”Sudans städer reser sig” spreds som en löpeld över landet. Det blev starten på ett folkligt uppror mot försämrade levnadsförhållanden, galopperande inflation, skyhöga transport- och energipriser, och den av korruptionen utarmade offentliga sektorn. Den tändande gnistan var regeringens beslut att stoppa subventionerna på drivmedel, el och vete.
Proteströrelsen växte, både geografisk och socialt, trots säkerhetsstyrkornas attacker. Platsen framför militärhögkvarteret i Khartoum, nära presidenten Al-Bashirs bostad, ockuperades.
Ropet ”Vi vill ha bröd” blev till ”Frihet, fred och rättvisa”. Kravet på fred handlar om de ständiga krigen mot upproriska folkgrupper i de utsatta områdena. 60 procent av landets budget går till militärutgifter.
Protesterna ledde till att al-Bashir avsattes den 11 april. Ännu fler samlades i Khartoum, de kom från de förtryckta områdena, som Darfur och Kordofan, från diasporan i Europa och USA och givetvis från Atbara.
Ett råd som kallade sig Provisoriska militärrådet (TMC, Temporary military council) tog makten. Men demonstranterna vidhöll kravet på en civil regering.
Den 3 juni, sista dagen för fastemånaden Ramadan då man som bruklig skulle avsluta med en fridfull och festlig Eid al-Fitr, blev dock en dag av fasa. Tusentals män från den paramilitära säkerhetsstyrkan RSF (Rapid Security Forces) gick till attack mot demonstranterna i Khartoum. Gevärsskott avlossades och döda kroppar slängdes i Nilen. Antalet döda har beräknats till minst 128.
Internet och sociala medier, som redan förut hade blockerats ibland, stängdes nu helt. Även på andra platser i landet utsattes demonstranterna för RSF:s attacker.
– Jag känner igen det brutala våldet, berättar Abubaker Ismael, flykting från Darfur, till Proletären.
– Precis så agerar Janjaweed-milisen i Darfur. De är obildade banditer, inte soldater i vanlig mening. Dessa har trots allt fått utbildning och agerar disciplinerat.
Proletären träffar Abubaker Ismael tillsammans med Asya, civilingenjör på besök från Sudan, som deltagit i protesterna.
Abubaker Ismael berättar hur han själv bevittnade hur Janjaweed skoningslöst attackerade byar i Darfur.
– Jag såg jag hur byarna runtomkring förstördes och hur folket fördrevs.
Befälhavaren för RSF är Mohamed Hamdan Dagolo, kallad ”Hemedti”, berättar Asya och Abubaker Ismael. 2003 blev han Janjaweed-krigsherre för att slå ner revolten i Darfur. Senare har han rekryterat många unga fattiga män från det krigshärjade Darfur till stöd för Saudiarabiens och Förenade arabemiratens krig mot Jemen.
RSF hade uppdraget att bevaka Sudans västra gräns. Uppdraget, som finansieras bland annat av EU, är att stoppa flyktingar som vill till Europa. Misstankar finns att RSF soldater gör sig en hacka på smuggelaktiviteterna vid gränsbevakningen.
Hemedti är en maktspelare som bildar allianser genom förhandlingar mutor och hot. I Khartoum nästlade han sig i Al-Bashirs regering men har nu blivit vice ledare i TMC.
Proteströrelsen består lite förenklad av två komponenter; en politisk och en organisatorisk, förklarar Asya och Abubaker Ismael. De delar en gemensam plattform i Alliance for Freedom and Change, AFC.
De som organiserar protesterna är Sudan Proffesionals Association, SPA, berättar Asya. Det är en sammanslutning av yrkesgrupper som läkare, jurister, ingenjörer, lärare, studenter, tekniker med flera.
De tillhör den yngre generationen, är vana att röra sig i den digitala världen och lyckades till exempel trots censuren sprida bilder och rapporter om övergreppen den 3 juni. Mycket organiseras genom Facebook och mobiltelefoner; upprop, tid, plats, paroller och vägbeskrivningar till samlingsplatserna.
SPA uppmanade till generalstrejk den 6 juni, tre dagar efter massakern, berättar Asya.
– Och många strejkade inom transport, på banker, sjukhus och laboratorier och så vidare. Så gott som all flygtrafik stannade.
Den politiska delen inom AFC är en heterogen samling partier och grupper, inklusive Sudans kommunistparti. I den deltar garvade politiker med lång erfarenhet av parlamentarisk eller utomparlamentarisk arbete. Många har suttit i fängelse eller levt i exil. Sudan Revolutionary Front, SRF, en koalition av befrielserörelserna i de utsatta områdena, förhåller sig positivt till AFC.
Under påtryckningar av Organisationen för Afrikansk Enhet och med Etiopien som medlare slöts en överenskommelse den 5 juli som innebär att det militära rådet, TMC, och oppositionen, AFC, under tre år ska förbereda övergången till ett demokratiskt styre.
Sudans kommunistparti menar dock att den inte uppfyller proteströrelsens mål. Dessutom, skriver partiet i ett uttalande på Facebook 16 juli, fortsätter Sudan att delta i kriget mot Jemen och ge USA och CIA tillgång till anläggningar i Sudan, vilket de beskriver som ett brott mot Sudans självständighet.
Även Sudan Revolutionary Front, SRF, är kritiska till överenskommelsen för att den inte uttrycker någon avsikt att lösa konflikterna i de utsatta områdena.
AFC och TMC är inga jämbördiga parter. Bakom TMC står polisen, säkerhetstjänsten och milisen, och AFC rymmer olika politiska riktningar. Utländska intressen påverkar utvecklingen och dessa är många i regionen.
Frilansjournalisten Donald Boström skriver i Aftonbladet Kultur den 16 juli att Salah Abdallah, kallad ”Gosh”, som var nationell säkerhetsrådgivare i Sudan, spelade en nyckelroll i störtandet av president al-Bashir.
Salah Abdallah är en räv inom säkerhetstjänsten, uppskattad av CIA och Mossad. Just nu står han USA nära.
Donald Boström beskriver avsättandet av al Bashir som ett verk av Saudiarabien, som förutom att hålla Iran ute vill säkra sitt inflytande i den strategiskt viktiga regionen. Sudans roll i regionen har blivit ännu viktigare efter Etiopiens gigantiska dammbygge i Nilen, där Sudan belönas med ökad tillgång på energi och jämnare vattenflöde till sin odlingsmark.
Vägen till demokrati i Sudan kommer att bli slingrig. Det krävs politisk skicklighet för att enas om en konstitution, för att stå emot de feodala islamistiska krafterna, militären och utländska makters intressen.